I Burma och längs Thailands västra gräns mot Burma lever mon eller monfolket. Monspråket tillhör också mon-khmerspråkgruppen. Du kommer att läsa mer om detta folkslag längre fram. Se även avsnittet ”Sydostasien före och under taifolkens ankomst”, artikeln ”Monfolket och burmanerna”. Här nedan kommer jag att nämna ytterligare några folkslag som inte tillhör taifolken, men som betraktas som etniska minoritetsgrupper i Thailand.

Folkslaget mpi (mapi) มปี, som är besläktade med folkslaget lolo โลโล, är omkring 1 500 till antalet i de thailändska provinserna Nan och Phrae. En källa säger att omkring 900 av dem fortfarande kan tala det ursprungliga mpi-språket ภาษามปี (phasa mapi) och nästan alla talar dessutom flytande nordthai. Mpi-språket tillhör den sinotibetanska språkfamiljen. Mpi härstammar från Yunnanprovinsen i Kina varifrån de utvandrade och kom till Laos på 1700-talet. Kort tid därefter emigrerade de till nuvarande Thailand.

(Kvinna från lolofolket)

Lolofolket anses vara ett föråldrat namn och i dag används istället namnet yi หยี. Yifolket är ett av Kinas 55 erkända minoritetsfolk och i Kina är de omkring 9 miljoner till antalet, med mindre grupper även i Laos och Vietnam. 2015 uppskattades antalet yi i Laos och Thailand till 2 200 personer. Yi talar språk från den sinotibetanska språkfamiljen och en undergrupp där lolo (yi) ingår tillsammans med 50-100 språk, som primärt talas i Yunnan i Kina. Dessa språk sägs vara nära besläktade med de burmesiska språken.

Folkslaget blang, eller plang, som talar ett mon-khmerspråk tillhörande de palaungiska språken, nämns i kinesiska källor redan år 220 och de flesta av dem lever i dag i Xishuangbanna i Kina. Enligt en av mina källor ska deras totala folkmängd vara cirka 120 000 och ett mindre antal finns i Burma och Thailand.

Blang är ett av Kinas 55 erkända minoritetsfolk och jag har tidigare berättat att kineserna räknar in folkslaget khmu i denna grupp. De blang som finns i Thailand har relativt nyligen vandrat in via Burma. De lämnade Kina då de kände sig förtryckta av det kommunistiska styret.

Det finns omkring 1 000 bisu บีซู i norra Thailand och de har migrerat söderut utmed Mekongfloden från Yunnan eller Laos tidigare under 1900-talet. De har råkat ut för fientliga majoritetsinvånare var de än begett sig och i dag är bisufolket föraktat av både kineserna och thailändarna, som kallar dem för en rad nedsättande namn. Bisu talar ett språk tillhörande den sinotibetanska språkfamiljen.

Folkslaget phunoi ผู้น้อย är uppenbart besläktat med folkslagen bisu och mpi och finns i Laos, norra Thailand och Vietnam. Phunoi är uppenbart inte folkslagets ursprungliga namn, som förmodligen istället är khong (kho-ong) โคโอง. Phunoi talar en rad olika språk som tillhör språkgruppen tibetoburmanska språk och är besläktat med lolo (yi).

Lamet ละเม็ด är en etnisk grupp i Laos och Thailand. I Laos finns det över 20 000 lamet och i Thailand bara omkring 100 i provinserna Chiang Rai och Lampang. En källa säger att omkring 10 000 talar lamet i Laos, nära gränsen till Kina. I Laos räknas lamet som ett bergsfolk. Språket tillhör mon-khmerspråken och de palaungiska språken.

Kha hor-folket (kha ho) ข้าเหาะ finns i provinsen Nan och talar ett språk tillhörande språkgruppen mon-khmer. Folkets historia är lite otydlig och det sägs att de togs till fånga som slavar i Laos på mitten av 1800-talet när Siam förde krig i området. Genom sin unika förmåga att snabbt ta sig fram genom det bergiga djungelområdet använde siameserna dem som vägvisare. De gick så fort att siameserna kallade dem kha hor kha hor vilket betyder ”flygande slavar” på thai!

Kha hor har stora likheter med khmu-folket, men skiljer sig framför allt genom det språk de använder. De har uppenbart en gång i tiden varit nära besläktade och betraktas därför som ättlingar till khmu-folket. Under mer än 100 år har de inte talat sitt eget språk, utan ett språk som är starkt påverkat av taidialekter från Laos. En källa ger en förklaring till varför deras ursprungliga språk dött ut. Kha ho ska för länge sedan ha arbetat för adliga laotier och istället ha tagit till sig deras språk.

Kha hor kallar sig själva för huay (huai) ห้วย, vilket betyder ett mindre vattendrag eller en å. De tror själva att deras förfäder tog till sig detta namn då de bosatte sig nära mindre vattendrag i skogarna.

Antropologerna menar att folkslaget thavung (thawueng) ทะวืง är nära besläktat med so-folket, men lingvisterna hävdar att thavung-språket (phasa thawueng) ภาษาทะวืง är helt annorlunda än so-språket. Även om de båda folkslagen haft ett gemensamt ursprung så måste de ha separerats från varandra för flera hundra år sedan då de har så olika traditioner och seder. Därför betraktas thavung som en separat etnisk grupp. Wikipediasidan om etniska grupper i Thailand slår dock samman so och thavuang (thavung) till en grupp.

Thavung-språket tillhör en undergrupp till mon-khmerspråken. Enligt uppgift finns det omkring 750 personer i tre byar i provinsen Sakon Nakhon i Thailand som talar thavung-språket.

Folkslaget gong (kong) ก๋อง, med språket med samma namn, är en av de minsta buddhistiska folkgrupperna i världen. Lägg märke till att Wikipedia kallar gong för guong eller ugong (o-kong) โอกฺ๋อง. 2004 fanns det omkring 600 gong i Thailand. 1995 bodde det 30 familjer i byn Ban Kok Chiang บ้านกกเชียง i distriktet Dan Chang ด่านช้าง i provinsen Suphanburi สุพรรณบุรี och 10 familjer i byn Ban Khok Khwai บ้านคอกควาย i distriktet Ban Rai บ้านไร่ i provinsen Uthai Thani อุทัยธานี.

(Provinsen Suphanburi)

(Distriktet Dan Chang i provinsen Suphanburi)

(Provinsen Uthai Thani)

(Distriktet Ban Rai i provinsen i provinsen Uthai Thani)

Det var nära byn Ban Kok Chiang som ett plan från Lauda Air เลาดาแอร์ störtade den 26 maj 1991, där samtliga 223 personer ombord omkom.

I byarna Ban Kok Chiang och Ban Khok Khwai lever dessa gong tillsammans med taifolk och giftermål med tai är vanligt förekommande. Detta har resulterat i att det bara finns få etniska gong kvar. De två byarna har minimal kontakt med varandra och det talas därför olika dialekter i de två byarna.

Gongfolkets ursprung är något av ett mysterium och det verkar som om de en gång i tiden var betydligt fler och bodde i många byar i provinsen Kanchanaburi กาญจนบุรี och längs gränsen till Burma. Gongfolket själva säger att de flyttade från Burma för omkring 100 år sedan, men det finns anmärkningsvärt nog inga gong kvar i Burma i dag.

(Provinsen Kanchanaburi)

Deras ursprung kan kanske spåras genom deras språk som är en unik variant av sydlig lolo (yi), som tillhör den sinotibetanska språkfamiljen och den tibetoburmanska språkgruppen. Alla vuxna gong kan troligen tala sitt eget språk, men samtidigt säger de att deras barn numera föredrar att tala thai hemma.

Folkslaget parauk (phalok) พะโลก inkluderas i wafolket ว้า som jag kommer att berätta mer om längre fram i avsnittet ”Sydostasien före och under taifolkens ankomst”, artikeln ”Lawafolket och wafolket”. Wafolket är ett av Kinas 55 erkända minoritetsfolk och wa-språket (phasa wa) ภาษาว้า tillhör mon-khmerspråken.

Folkslaget chong ชอง, som uppenbart också kallas pear (puea) เปือร์, talar pearspråket (phasa puea) ภาษาเปือร์ som tillhör mon-khmerspråken och undergruppen peargruppen (klum phasa piarik) กลุ่มภาษาเปียริก. Detta folk finns i dag i Kambodja och i de thailändska provinserna Trat ตราด och Chanthaburi จันทบุรี. Det finns kanske 5 000 chong i Kambodja, men bara omkring 500 i Thailand.

(Provinsen Trat)

(Provinsen Chanthaburi)

Det finns historiska källor som säger att staden Chanthaburi grundades av chong-folket på 1100-talet. Chanthaburi var tidigare även känt under namnet Chanthabun จันทบูร (”Månstaden”). Chong-folket kan ha levt här mycket tidigt och man har också funnit tvåtusen år gamla stenredskap i området.

I provinsen Kanchanaburi, i distriktet Si Sawat ศรีสวัสดิ์, finns det en folkgrupp som är besläktad med chong och vars språk också tillhör peargruppen. De kallas sa'och (saot) สะโอจ och språket har samma namn. Sig själva och sitt språk kallar de emellertid för chung (chu-ung) ชุอุ้ง. På 1830-talet hade siameserna tagit med sig sa’och som fångar till Kanchanaburi från Kampong Som กำปงโสม i Kambodja.

(Distriktet Si Sawat i provinsen Kanchanaburi)

Staden Kampong Som är i dag också känt under namnet Sihanoukville สีหนุวิลล์ och den tidigare provinsen Kampong Som heter numera Sihanoukville (Phra Sihanu) พระสีหนุ.

(Provinsen Sihanoukville i Kambodja)

Sa’ochs sammanlagda folkmängd i Kambodja och Thailand uppskattades 2009 till 450 personer, varav endast 30 i Thailand. I Kambodja finns de i dag i landets kustområde och de talar en egen dialekt av chung. En undersökning 1998 visade att det då bara fanns 10 personer i Thailand som hade sa'och-språket (phasa saot) ภาษาสะโอจ som sitt förstaspråk!

Folkgruppen samre สำเร och språket med samma namn tillhör också peargruppen. Denna folkgrupp finns i distriktet Bo Rai บ่อไร่ i provinsen Trat och en undersökning 1998 kom fram till att det bara fanns 20-30 personer som hade samre-språket (phasa samre) ภาษาสำเร som sitt förstaspråk. Deras sammanlagda antal i Thailand kan vara omkring 200. I Kambodja betraktas språket vara utdött.

(Distriktet Bo Rai i provinsen Trat)

Det finns enligt mina källor ytterligare tre närbesläktade grupper som talar språk tillhörande peargruppen, men det är uppenbart bara chong och sa’och och samre som finns i Thailand. De övriga folkgrupperna och språken är kvar i Kambodja. Tråkigt nog betraktas i princip samtliga språk i denna grupp som utrotningshotade. Talarna av språk från peargruppen har genom historien drabbats hårt av långvariga krig och konflikter i Kambodja. Trots att de talar olika, men närbesläktade språk, delar de många gemensamma kulturella drag, som skiljer sig markant från de dominerande kulturerna i Kambodja och Thailand.

Folkslaget samtao สามเต้า finns utspridda i fyra länder i Sydostasien. De flesta av dem bor i den östra delen av Shanstaten i Burma. Några av dem bor i Xishuangbanna i Kina och i Laos finns det drygt ett par tusen samtao. Ett mindre antal har bosatt sig i provinsen Chiang Rai i Thailand. Språket de talar tillhör mon-khmerspråken och de palaungiska språken.

Enligt en källa anses det att samtao en gång i tiden tillhörde wa-folket och att de hade konverterat till theravadabuddhismen för minst 900 år sedan. Efter lång tids separation blev de till sist betraktade som en egen folkgrupp med egna vanor och språk.

Lägg märke till att min Wikipediakälla över etniska språk i Thailand slår samman språken samtao och blang (plang) och en annan källa säger att samtao är en dialekt av blang. En tredje källa säger att det handlar om två separata språk.

Förutom alla tidigare nämnda folkgrupper, samt indier och kineser, finns det i dag en relativt stor minoritet av vietnameser i Thailand. En källa nämner att det finns över 17 000 personer. Det finns också ett stort antal burmeser i Thailand och år 2014 uppskattades deras antal till över 1,4 miljoner. Många av dem har kommit till Thailand för att arbeta. På Wikipediasidan om etniska grupper i Thailand delas kineserna upp i kineser och Yunnankineser.