Wikipedias sida angående etniska grupper i Thailand anger som tidigare omtalat 24 taispråk och folkgrupper. En del av dessa har jag tidigare berättat om och i den här artikeln fortsätter jag att berätta om de övriga taispråken och grupperna som finns med på denna Wikipediasida.

Wikipedias sida skiljer på de taispråkiga grupperna tai loei (thai loei) ไทเลย och lao lom ลาวหล่ม, medan andra källor säger att det är en och samma grupp. Tai loei stavas thai loei i Wikipedia. Lao lom kallas också för tai lom (thai lom) ไทหล่ม. Tai loei/lao lom är sammanlagt omkring 27 000 till antalet i Thailand och Laos. I Thailand finns de utspridda i provinserna Loei เลย, Phetchabun เพชรบูรณ์, Phitsanulok พิษณุโลก och Nong Khai หนองคาย.

(Karta över provinsen Loei)

(Provinsen Phetchabun)

(Provinsen Phitsanulok)

(Provinsen Nong Khai)

Förväxla inte lao lom med lao loum (lao lum) ลาวลุ่ม, som är Laos officiella beteckning på befolkningen på låglandet i Laos. I lao loum ingår också majoritetsbefolkningen lao.

Wikipediasidan med etniska grupper i Thailand nämner också taigrupper som talar taispråk såsom yong (phasa yong) ภาษายอง, yoy (phasa yoi) ภาษาโย้ย, lao khrang ลาวครั่ง eller tai khrang (thai khrang) ไทครั่ง, lao ngaew (lao ngaeo) ลาวแง้ว, lao ti ลาวตี้ och lao wiang/lao klang (lao wiang/lao khrang) ลาวเวียง/ลาวครั่ง. Sammanslagningen lao wiang/lao klang förstår jag inte riktigt, då lao khrang och lao klang förefaller vara olika stavningar för samma grupp. Lao khrang stavas litet olyckligt lao krang på den engelska Wikipediasidan om denna grupp.

Wikipedia säger att det vid millennieskiftet 2000 fanns omkring 13 000 tai yong ไทยอง (thai yong) i provinserna Chiang Mai เชียงใหม่ och Lamphun ลำพูน som talade språket yong. Andra källor säger att det också finns tai yong i Lampang ลำปาง.

(Tai yong)

(Provinsen Chiang Mai)

(Provinsen Lamphun)

(Provinsen Lampang)

Joachim Schliesinger skriver i sin bok Tai Groups of Thailand att tai yong egentligen är etniska tai lue (thai lue) ไทลื้อ som en gång i tiden (1700-talet?) hade bosatt sig i Mong Yawng (Mueang Yong) เมืองยอง (alternativt Mongyawng), som då var en av de så kallade shanstaterna.

För att undgå förvirring måste jag berätta att det tidigt fanns en mängd små så kallade shanstater och att flera av dem i modern tid samlades under det gemensamma namnet Shanstaten (Rat Chan) รัฐชาน i dåvarande Burma. Mong Yawng införlivades i Kengtung (Chiang Tung) เชียงตุง 1815 och Kengtung blev huvudstad i Shanstaten. Du kan läsa mera om Shanstaten och dess befolkning längre fram i denna artikel.

(Kengtung i Burma)

(Shanstaten i Burma)

Schliesinger skriver vidare att siamesiska kungar beordrade Chiang Mais regenter att genomföra militära raider norrut och västerut för att ta krigsfångar som sedan skulle tvångsförflyttas till Chiang Mai, Lamphun och Lampang. Många av dessa fångar var tai yong och störst antal anlände till Siam 1805 efter att 10 000 personer hade tagits till fånga i Mong Yawng.

Andra källor säger att tai yong är nära släktingar till luefolket i Kina och att deras språk är mycket likt luespråket (phasa thai lue) ภาษาไทลื้อ. Luefolket kommer jag att berätta mera om litet längre fram i denna artikel.

Språket yoy talades av omkring 6 000 personer i Thailand och Laos på 1990-talet, men tyvärr är detta språk på väg att försvinna helt.

Lao khrang finns utspridda i flera provinser i västra och centrala Thailand och deras antal uppskattas till omkring 57 000 personer. Det sägs att dessa lao khrang i Thailand är ättlingar till lao, som togs till fånga och förslavades av invaderande siamesiska soldater, då resterna av kungadömet Lan Xang (Lan Chang) ล้านช้าง fallit samman i tre stater på 1700-talet. Siameserna tvingade dessa krigsfångar att bosätta sig på den bördiga centralslätten där de fick arbeta som bönder med uppgiften att förse huvudstaden och armén med mat.

Lao ngaew är bosatta i flera olika provinser centrala och nordöstra Thailand och de är omkring 34 000 till antalet. Deras förfäder i Laos hade på 1860-talet begett sig söderut mot Mekongfloden (Maenam Khong) แม่น้ำโขง då kinesiska banditer härjade deras tidigare områden. Dessa ho, eller hobanditer, kan du läsa mera om i ”Bangkok- Rama I-Rama VII,” avsnittet ”Kung Chulalongkorn,” artikeln ”Ho-banditerna.”

Lao ngaew korsade senare Mekongfloden och bildade samhällen på väldigt många olika platser i Siam. Idag lever majoriteten av deras ättlingar i centrala Thailand, men det finns flera lao ngaew-byar utmed Mekongflodens bankar i provinserna Nong Khai och Loei.

Lao ti är en etnisk grupp som lever nära gränsen till Burma i provinsen Ratchaburi ราชบุรี (ofta förkortat Ratburi). 1998 uppskattade man deras antal till 200 personer. En källa säger att de härstammar från Vientiane (Wiang Chan) เวียงจันทน์ i Laos och de kallas ibland också för lao wiang. De emigrerade från Vientiane till Siam för mer än 200 år sedan.

(Provinsen Ratchaburi)

Lao wiang består av drygt 50 000 personer och som finns spridda över många provinser i nordöstra och centrala Thailand och även i Bangkok. Av någon anledning parar Wikipediasidan över etniska grupper i Thailand ihop lao wiang med lao khrang. Lao wiang är också kända som tai wiang (thai wiang) ไทเวียง, lao vientiane (lao wiang chan) ลาวเวียงจันทน์, tai vientiane (thai wiang chan) ไทเวียงจันทน์ eller helt enkelt bara som wiang เวียง. Dessa namn används också i Laos för invånarna i Vientiane, eller för deras ättlingar i Thailand.

Liksom andra grupper av lao hade lao wiang tvångsförflyttats från Laos och tvingats bosätta sig i Isan. Från början hade lao wiang varit slavarbetare, men de frigavs senare och blev en integrerad del av befolkningen i Isan. Många lao wiang betraktar sig därför numera som lao isan eller lao i stället för lao wiang.

I nordöstra Burma (Prathet Phama) ประเทศพม่า finns det 4-6 miljoner shan (chan) ฉาน, som är ett burmesiskt namn. Det finns även många shan som flyktingar i Thailand och då framför allt i provinserna Mae Hong Son แม่ฮ่องสอน och Chiang Mai. Kanske är de så många som 100 000.

(Provinsen Maehongson)

Shanfolket kallas för tai yai (thai yai) ไทใหญ่ av thailändarna och de kallar sig också själva för tai. Tai yai kan översättas till ”stora tai.” Deras språk, shanspråket (phasa thai yai) ภาษาไทใหญ่, eller phasa chan ภาษาฉาน, kallar de själva för lik tai ลิ่กไต๊.

Den tidigare omtalade taigruppen tai yuan (nordtai) har kulturella, språkliga och historiska band till tai lue, tai khuen ไทขึน, som också kallas tai khoen (thai khoen) ไทเขิน, och thaifolket (siameserna). Ibland ser man också att shanfolket placerats i en grupp gemensamt med tai lue, tai khuen och tai yuan.

(Tai khoen)

Enligt en källa från 2000 talades språket tai khuen (phasa khoen) ภาษาเขิน, eller (phasa khuen) ภาษาขึน, av drygt 6 000 personer i provinserna Chiang Rai เชียงราย och Chiang Mai. De flesta tai khuen lever i området vid Kengtung i Shanstaten och där finns det 1990 ungefär 100 000 användare av språket. Det fanns också 10 000 tai khuen i Yunnanprovinsen (Monthon Yunnan) มณฑลยูนนาน i Kina 1999 och omkring 600 i provinsen Luang Prabang (Luang Phrabang) หลวงพระบาง i Laos 2003.

(Provinsen Chiang Rai)

(Provinsen Yunnan i Kina)

(Provinsen Luang Prabang i Laos)

Luang Prabang borde egentligen skrivas Luang Phabang. Detta då bokstaven r inte finns med i den laotiska stavningen och p:et är ett aspirerat p som bör skrivas ph. Tidigare fanns bokstaven r inte ens med i det laotiska alfabetet, men numera finns den med och används då man skriver utländska namn där bokstaven ingår.

I dagens norra Thailand bor det omkring 83 000 tai lue framför allt i provinserna Nan น่าน, Chiang Rai, Phayao พะเยา och Chiang Mai. Denna uppskattning härstammar från 2001. Luefolket finns även i Kina. Laos, Burma och Vietnam. Deras sammanlagda antal är kanske nästan 600 000.

(Provinsen Nan)

(Provinsen Phayao)

I Laos och norra Vietnam lever tai dam (thai dam) ไทดำ (svarta tai), tai khao (thai khao) ไทขาว (vita tai) och tai daeng (thai daeng) ไทแดง (röda tai). Till antalet är de kanske sammanlagt lika många som luefolket. I Thailand finns det bara tai dam och enligt en källa handlar det om omkring 700 personer.

(Tai dam)

(Tai khao)

(Tai daeng)

Den theravadabuddhistiska taigruppen tai phuan (thai phuan) ไทพวน finns utspridda i nordöstra Thailand (Isan) och centrala Thailand och i provinsen Xiang Khouang (Chiang Khwang) เชียงขวาง och i delar av provinsen Houaphanh (Huaphan) หัวพัน i Laos. Deras samlade antal är drygt 200 000 och de är ungefär jämnt fördelade mellan Thailand och Laos.

(Tai Phuan)

(Provinsen Xiang Khuang i Laos)

(Provinsen Houaphanh i Laos)

Det finns dessutom omkring 5 000 tai phuan i distriktet Mongkol Borei (Mongkhonburi) มงคลบุรี i den kambodjanska provinsen Banteay Meanchey (Bantia Mianchoei) บันเตียเมียนเจย och i provinsen Battambang (Phra Tabong) พระตะบอง. Mongkol Borei ligger i dag 300 kilometer nordväst om den kambodjanska huvudstaden Phnom Penh (Phanom Pen) พนมเปญ.

(Distriktet Mongkol Borei i Kambodja)

(Provinsen Banteay Meanchey i Kambodja)

(Provinsen Battambang i Kambodja)

Xiang Khouang var tidigare känt som kungariket Muang Phuan (Mueang Phuan) เมืองพวน, alternativt Muang Phuan Xiang Khouang (Mueang Phuan Chiang Khwang) เมืองพวนเชียงขวาง, och de två namnen har blivit närmast synonyma.

(Naturbild från Xiang Khuang i Laos)

En annan taigrupp är tai saek (thai saek) ไทแสก, som finns i både Laos och Thailand. De flesta av dem bor vid Mekongfloden i centrala Laos och ett mindre antal har bosatt sig i nordöstra Thailand. Deras taispråk kallas saek (phasa saek) ภาษาแสก, men många använder numera lao som sitt förstaspråk. Deras sammanlagda antal uppskattas till 11 000 personer.

(Tai saek)

(Mekongfloden i Laos)

Taigruppen tai ya (thai ya) ไทหย่า och taispråket med samma namn talas av 5 000-6 000 personer i provinsen Chiang Rai, men riskerar på sikt att försvinna från Thailand då tai ya saknar eget skriftspråk. Bland deras bröder i Kina lever språket emellertid vidare. År 2000 uppskattades tai yas sammanlagda antal till 50 000 personer.

(Tai ya)

Taigruppen tai yo (thai yo) ไทญ้อ och språket med samma namn är nära släkt med taigruppen tai pao (thai pao) ไทเปา i Vietnam och kan härstamma härifrån. Språket tai pao talas också i Laos. Tai yo hade tidigare sin egen unika skrift, men den används inte längre. I Laos och Thailand är språket tai yo känt under namnen tai mene (phasa thai maen) ภาษาไทแมน och tai nyaw (thai yo) ไทญ้อ.

(Tai yor)

Det tai yo, eller tai nyaw, som talas i centrala Thailand och västra Kambodja är en laodialekt, i stället för ”äkta” tai yo. De flesta talare av språket tai yo är bosatta i Laos och Vietnam, men de finns även i nordöstra Thailand. Här talar en källa om att det finns omkring 50 000 tai nyaw i Thailand och att deras sammanlagda antal är 120 000.

Det finns phu tai (phu thai) ภูไท i centrala Laos, nordöstra Thailand och Vietnam och de talar ett distinkt eget språk som är närbesläktat med tai yo, tai phuan och lao i norra Laos. Det finns ingen inbördes förståelse mellan phu tai och lao-thai. Phu tai är heller inte nära släkt med tai dam, vilket ibland påstås i källor på internet อินเทอร์เน็ต. Deras antal uppges till över 800 000 i de tre länderna och en källa talar om 470 000 i Thailand.

(Phu tai)

Folkslaget kaleun (kaloeng) กะเลิง finns i Laos och Thailand och består av omkring 16 000 personer. De är ungefär lika många i de båda länderna. I Thailand finns det kaleun i provinserna Mukdahan มุกดาหาร, Nakhon Phanom นครพนม och Sakon Nakhon สกลนคร. I Laos finns det kaleun i distriktet Khamkeut (Khamkoet) คำเกิด i provinsen Bolikhamsai บอลิคำไซ och ett mindre antal i distriktet Nakai (Mueang Nakai) เมืองนากาย i provinsen Khammouane (Khammuan) คำม่วน.

(Kaleun i traditionella kläder)

(Provinsen Mukdahan)

(Provinsen Nakhon Phanom)

(Provinsen Sakon Nakhon)

(Provinsen Bolikhamsai i Laos)

(Provinsen Khammouane i Laos)

En del forskare menar att kaleunfolket kan ha varit bland de första invånarna i Sydostasien. En del kaleun säger att deras ursprungliga hemland låg i centrala nuvarande Laos, nära gränsen till Vietnam och att en del av deras förfäder vandrade in i Thailand tidigt på 1800-talet.

Det är nu det hela blir litet problematiskt då en Wikipediakälla om etniska grupper i Thailand räknar kaleun till taispråken. Problemet är att det finns källor som säger att kaleunfolket assimilerades av Isankulturen och gradvis slutade att använda sitt eget språk. Men det lär finnas kvar en del gamla personer som är tvåspråkiga och som kan tala det ursprungliga språket.

Kaleunspråket är nämligen inget taispråk utan tillhör den austroasiatiska språkfamiljen och undergruppen mon-khmerspråken (klum phasa mon-khamen) กลุ่มภาษามอญ-เขมร. Trots att de flesta kaleun har glömt sitt ursprungliga språk har de behållit sin etniska identitet, sina sedvänjor och sin historia.

Till sist har vi en grupp som dock inte räknas som någon egen minoritetsgrupp. De kallar sig själva för tai khorat (thai khorat) ไทยโคราช, tai berng (thai boeng) ไทยเบิ้ง eller tai derng (tai doeng) ไทยเดิ้ง. De är främst bosatta i provinsen Nakhon Ratchasima นครราชสีมา, men några av dem finns också i närliggande provinser. Deras uppskattade folkmängd varierar kraftigt. Lägg märke till att Nakhon Ratchasima ofta förkortas till Khorat โคราช och att ordet Nakhon härstammar från ordet nagara på sanskrit och betyder stad.

(Provinsen Nakhon Ratchasima)

Trots att tai khorat lever i nordöstra Thailand (Isan), där de flesta talar lao, talar tai khorat centralthai (thai). Detta faktum har inneburit att de inte har klassats som en egen etnisk grupp. De är uppenbart nära släkt med majoritetsbefolkningen i Thailand. En del hävdar att de är ättlingar till thailändska soldater som gifte sig med kambodjanska kvinnor, men några bevis för detta finns det inte.

Tai khorat kan spåras tillbaka till Autthayakungen kung Narais (Phra Narai) พระนารายณ์ regeringstid på andra halvan av 1600-talet. Det var nämligen han som beordrade byggandet av en ny befäst stad som skulle markera gränsen i den nordöstra delen av hans rike. Staden blev sedermera känd under det siamesiska namnet Nakhon Ratchasima. Området och städerna här hade tidigare kambodjanska namn.

Då har jag faktiskt berättat om samtliga 22 thaispråk och deras brukare, som finns angivna i Wikipediasidan om etniska grupper i Thailand. I nästa artikel skall jag berätta litet om de taifolk som befinner sig utanför Thailand.