Nu skall vi låta Abbé de Choisy berätta litet om sina intryck från Ayutthaya. Han menade att staden var större än Paris med primitiva hus, magnifika stupor, en förträfflig flod, en väldig befolkning och oräkneliga båtar. Han skrev senare ner sina intryck;

”Vi gick på en promenad utanför staden. Ofta stannade jag och beundrade den storslagna staden som låg på en ö omfluten av en flod tre gånger större än Seine. Här låg skepp från Frankrike, England, Nederländerna, Kina och Japan medan oräkneliga småbåtar och förgyllda chalupper, rodda av 60 man, flitigt roddes fram och tillbaka."

"Inte mindre extraordinära var lägren eller byarna utanför murarna, som beboddes av de olika nationerna som kom för att handla här, med alla trähus som stod på pålar ut över vattnet, tjurarna, korna och grisarna på land. Gatorna som sträcker sig så långt som ögat kan nå är alléer av klart rinnande vatten."

"Under de stora gröna träden och i de små husen samlas människorna. Bakom dessa läger av olika nationer finns de stora risfälten. Horisonten utgörs av höga träd över vilka man kan se de skinande tornen och stuporna. Jag vet inte om jag har lyckats förmedla intrycket av den vackra utsikten, men säkert har jag själv aldrig sett något vackrare."

Efter ytterligare utflykter fick Abbé de Choisy också se hur vanligt folk levde i sina hem;

”Vi rodde längs de långa kanalerna under trädens grönska medan fåglarna sjöng och passerade mellan rader av trähus på stolpar som såg usla ut utvändigt men, som vi senare såg, var rena invändigt."

"Vi gick in i ett av dem beredda på att få se invånarna i trasor, men allt var fint och golvet täckt med mattor, japanska penningkistor och skärmar överallt. Knappast innan vi kommit in erbjöd de oss te i porslinskoppar."

Vad de Choisy såg var resultatet av det som kallades kusthandeln. Den kommer du att få läsa mera om längre fram. Kineserna och japanerna hade med sig siden, te, porslin, och kvicksilverbehållare av koppar och brons till Siam. I utbyte mot detta fick de väldoftande träslag, peppar, hudar och svalbon. Dessa varor från Fjärran Östern såldes i stor mängd till handelsmän som via Mergui fraktades till det sydindiska kungariket Golkonda och Persiska viken.

Muslimernas företagsamhet hade gjort Ayutthaya till ett centrum för utbytet av varor mellan Kina och Indien. Även siamesiska produkter fick därmed en marknad. Därför levde också den fattigaste delen av befolkningen väl och betydligt bättre än sina europeiska motsvarigheter vid samma tid.

Abbé de Choisy bevittnade också en av kungens utflykter som han beskrev på följande sätt;

”Klockan fyra på eftermiddagen lämnade kungen palatset på sin elefant. Alla de viktigaste gatorna var kantade med vakter till fots och till häst. De till fots var utrustade med hjälmar och harnesk och hade förgyllda sköldar."

"Vakterna till häst var indiska muhammedaner [muslimer]. Mandarinerna gick före och efter kungen och de bar sina ceremoniella hattar formade som pyramider dekorerade med ringar av guld, enligt deras rang. Jag försäkrar att kortegen hade kunglig glans och tedde sig mycket märklig. Jag känner på mig att faraonerna en gång paraderade på samma sätt vid Nilens stränder."

När kungen drog fram genom huvudstaden såg man till att bevara illusionen om hans gudomlighet. Folket tilläts inte att träda fram inför honom och de fick inte befinna sig ute på gatorna. Det var inte ens tillåtet att titta på kungen genom fönstren. Det restes bambuskärmar framför husen och bakom dessa stod folket och fantiserade över det mystiska som pågick på andra sidan.

Den tidigare omtalade nederländaren Joost Schouten hade på 1630-talet också beskrivit Ayutthaya. Han angav öns omkrets till nästan 10 kilometer och sade att stadsmurarna var av sten, att huvudgatorna var raka med kanaler på båda sidor, att kungens palats var som en egen stor och magnifikt stad, där många av byggnaderna och tornen var helt förgyllda. I denna ”förbjudna stad” satt kung Narai i sitt palats, omslutet av en trippelmur, där han gav audiens till sina mandariner eller lyssnade till sina brahmanska astrologer. Kungens panelklädda audienssal glänste av förgyllning och lackarbeten.

Narais palatsområde var blygsamt i jämförelse med den samtida kinesiske kejsarens med sina jadepaviljonger, men det var imponerande nog med sitt harem, där några av kvinnorna var köpta i Georgien (Prathet Chochia) ประเทศจอร์เจีย, med amasoner och en tatarvakt. Kungen visade upp sig offentligt som Slavarnas Herre. Men inte på samma sätt som västerländska monarker, utan sittande på en tron där han tilltalade sina undersåtar upphöjd på ett mystiskt och gudomligt sätt.