Då Samuel fortfarande befann sig i Siam inträffade det tidigare nämnda kuppförsöket mot Narai 1686. Se även "Ayutthaya," "Constantine Phaulkon," artikeln "Kuppförsöket mot Narai 1686." Dessa makassareser, eller malajer som de kallades, hade flytt undan nederländarna från huvudstaden Makassar på Sulawesi (Celebes) och fått asyl i Ayutthaya.

Kung Narai hade tagit emot dem väl och gett dem ett eget kvarter utanför huvudstaden vid Khlong Takhian คลองตะเคียน. Gruppen bestod av några få hundra personer som var fyllda av hat mot nederländarna eftersom de tvingats bort från sin tidigare position som ledande handelsmän i Javasjön (Thale Chawa) ทะเลชวา.

Makassareserna (malajerna) hade rykte om sig som vilda våghalsar med ett dödsförakt utan jämförelse. Många samtida europeiska författare har beskrivit deras natur på ett ytterst ofördelaktigt sätt. Här kommer några mindre smickrande citat;

”Ett mycket tjurigt och ondskapsfullt folk."

”Siameserna skiljer sig från sina grannar malajerna genom att de saknar det oförsonliga hämndbegäret."

”Malajerna har också etablerat sig här (i Ayutthaya) och är fler än önskvärt eftersom de är muhammedaner [muslimer] och kända som det värsta folk som man kan hitta i Indien och det anses att de är ansvariga för alla brott som begås här. Ofta är de också skyldiga, eftersom de av naturen är vilda och grymma..."

"De är alltid benägna att göra uppror i staten om de inte hålls efter med hårda straff... Men deras stora antal ger anledning till fruktan, eftersom de är så våldsamma och hängivna trolldom."

”Det är något nytt att hitta ett så våldsamt folk i ett klimat som inbjuder till mjukhet. De använder inte skjutvapen. Sådana vapen anser de inte vara värdiga vapen utan i motsatsförhållande till värdena om kroppslig styrka och skicklighet med svärdet. Användande av skjutvapen gör det omöjligt att känna den riktiga smaken av hämnd."

Man får inte glömma att det också låg ett antal siamesiska ämbetsmän bakom upproret, men det var makassareserna som valdes att gå i fronten för de förorättade i riket. Upproret skulle starta i juli då kungen och Constantine befann sig i Lopburi. Planen var att bränna Ayutthaya, plundra palatset och därefter marschera till kung Narais palats i Lopburi och störta honom. Sex timmar innan upproret skulle påbörjas läckte det ut information om detta till myndigheterna och ett stort antal människor arresterades. Constantine reste ner till Ayutthaya och ett antal ledare avrättades.

Avrättningarna av makassaresernas kamrater hade inte den avskräckande effekt som man förväntat sig utan skapade i stället ett våldsamt raseri och hämndbegär bland deras anhängare och i juli attackerade en grupp makassareser det franska fortet i Bangkok. Den franske greven de Forbin och hans garnison hade väldiga svårigheter med att klara av så få som femtio av upprorsmakarna.

Den tidigare omtalade de Beauregard hade skickats till Bangkok där de Forbin var hans chef. Under striderna mot makassareserna fick han sin mage uppsprättad av en dolk så att hans tarmar hängde ut. Mirakulöst nog lyckades de Forbin, utan tidigare medicinsk erfarenhet, stoppa tillbaka de inre organen och sy ihop hans mage och de Beauregard återhämtade sig några dagar senare utan några som helst komplikationer! Så här beskriver Claude de Forbin själv hur han räddade de Beauregard;

”Då jag närmade mig sängen och undersökte den unge mannen närmare såg jag att han fortfarande andades, men han kunde inte tala och han han hade fullt med fradga runt munnen. Jag såg att hans buk var öppen och att hans inälvor hängde ut över hans lår."

”Jag visste inte vad jag skulle göra för att kunna hjälpa honom, då jag inte hade tillgång till några botemedel eller någon kirurg. Därför bestämde jag mig för att göra så gott jag kunde själv.”

”Då jag hade tillgång till ett par nålar och silkestråd pressade jag tillbaka hans inälvor och sydde ihop såret på samma sätt som jag tidigare sett vid liknande tillfällen. Jag gjorde därefter ett par knutar som jag band samman och efter att ha vispat äggvita från ett ägg lades detta på såret under de kommande tio dagarna, vilket blev så framgångsrikt att han blev återställd.”

”Beauregard fick aldrig feber eller andra besvärliga symptom. Jag hade lagt märke till att då jag stoppade tillbaka hans inälvor var de lika torra som pergament och fulla av koagulerat blod. Detta hindrade dock inte det perfekta tillfrisknandet som var ett faktum efter några få dagar.”

Chevalier de Forbin var en militärofficer och inte någon kirurg, men han hade sett liknande operationer då han deltagit i tidigare militära fältslag. Ovanstående operation, som ägde rum i mitten av juli 1686, anses var det första egentliga kirurgiska ingreppet i Thailands historia. De Beauregard utsågs 1687 till Bangkoks guvernör då de Forbin skulle återvända hem till Frankrike.

Kung Narai hade nu också återvänt till Ayutthaya för att försöka lösa konflikten på fredlig väg. Detta misslyckades dock och i september startade ännu allvarligare strider då makassareserna den 10 september, med den tidigare omtalade prins Dai som ledare, marscherade mot palatsporten.

Prinsen lät skicka bud till kungen att han kom för att be honom om ursäkt, men kungen svarade att prinsen skulle avhålla sig från att ställa krav i det läge han nu befann sig. Han accepterade dock ursäkten och var beredd att bevilja dem amnesti om de lade ner sina vapen och avslutade sina förbindelser med den grupp av ämbetsmän som ansåg sig förorättade.

Prinsen svarade att han inte kunde gå med på detta. Siameserna förstod att läget var allvarligt och att det skulle bli ett blodbad vid palatsgrinden om de förödmjukade prinsen ytterligare och lät honom därför oantastad marschera tillbaka till sitt kvarter. Nu förstod man att man var tvungna att göra något radikalt.

En mycket livfull beskrivning av vad som hände står Samuel White för i ett brev till sin bror George samma månad. Det står inte klart om han själv deltog i striderna, på grund av sin hälsa, men brevets innehåll indikerar att han var där eller åtminstone i närheten.

I all hemlighet omringades makassaresernas kvarter vid Khlong Takhian och Constantine beslöt sig personligen för att ta kommandot över trupperna. Förutom att kalla in tusentals soldater bad han också européerna i Ayutthaya om hjälp. Sextio stycken anmälde sig. Bland dem fanns det ett antal engelska kaptener och fransmän. Även vår gamle bekant kapten John Coates anmälde sig frivilligt.

På natten lät man dämma upp den lilla floden och Constantine och hans trupper, tillsammans med européerna, omringade den makassaresiska bosättningen med två hundra båtar och stängde alla flyktvägar. I gryningen tisdagen den 14 september öppnade siameserna eld med kanoner från sina båtar. Man sköt också brandpilar för att bränna ner alla hus i bosättningen och få till stånd en öppen strid. Detta lyckades man också med och många dukade under i eldhavet. Upprorsmakarna själva gav sig inte ut i det öppna då de bara hade dolkar som vapen. De väntade i stället på att fienden skulle gå i land i deras bosättning.

I ett för tidigt anfall, då order om anfall ännu inte givits, gick ett antal européer iland under kapten John Coates ledning. Makassareserna gick genast till anfall och en engelsman vid namn Alvey, som hade kommit till Siam bara några dagar tidigare med fartyget HMS Herbert, miste livet. De övriga tvingades fly tillbaka ut i vattnet och lyckades under stora svårigheter komma tillbaka till sina båtar. John Coates som var tungt lastad med vapen och rustning drunknade ironiskt nog på grund av dessa.

Fartyget Herbert hade kommit till Siam den 23 augusti 1686 under befäl av kapten Henry Udall. Han hade med sig ett brev från Jakob II till Constantine. Denne Henry Udall hade också ställt upp på Constantines sida och befann sig i hans sällskap under striderna. Att passivt se på passade dock inte Henry och efter att ha hållit sig lugn i tre timmar, medan makassareserna besköts med artilleri och hade drivits några kilometer längre uppför floden, kunde han inte hålla sig i ro längre. Trots att Constantine avrådde honom gick han i land, med ett antal andra engelsmän, en bit från där Alvey och John Coates mist livet.

En grupp makassareser förklädda som siameser kom dragande på en liten båt på det grunda vattnet och kom till sist så nära engelsmännen att de kunde nå dem med sina lansar. Kapten Henry Udall var en av de som miste livet. Då Constantine såg Henry gå en våldsam död till mötes kastade han sig själv in i striderna trots att han visste hur farligt det var för hans egen säkerhet. Constantine attackerades omgående och fick fly och klarade sig endast med stor möda undan då malajerna utsatte honom för ett fanatiskt anfall med sina lansar.

Hade det inte varit för en av Constantines svarta livvakter, som drog med honom ut i vattnet och simmade med honom tillbaka till båtarna, hade han fått dela Alveys, John Coates och Henry Udalls öde. Constantine hängde på utsidan av båten, medan hans män på nära avstånd sköt på makassareserna som försökte nå honom med sina lansar.

Den fanatiska stridsvilja som makassareserna visade var något européerna aldrig tidigare hade sett. En senare fransk författare François Henri Turpin ฟรังซัวส์ อังรี ตุรแปง (1709-1799) beskrev hur en av dem fick en lans i magen av greve Claude de Forbin, men ändå fortsatte framåt så att lansen trängde allt djupare in. Claude var tvungen att få hjälp av flera andra för att döda honom.

Efter att Constantine klarat sig undan med en hårsmån stupade fyra fransmän. Som kuriosa kan nämnas att en av de stupade fransmännen bar det kända franska adelsnamnet Rohan. Turpin är författare till boken Histoire naturelle et civile du royaume de Siam (1771).

Hur det skulle gå i striderna var ännu ovisst då Constantine efter fyra timmar fick stora förstärkningar. Systematiskt började man prickskjuta alla makassareser som visade sig bakom sina bambuskydd och buskarna på den leriga flodbanken. Till sist stupade prinsen själv och omkring klockan tre på eftermiddagen upphörde striderna.

Det gavs ingen nåd åt makassareserna den här dagen och den ende som skonades var prinsens son, som var omkring 12 år gammal. Han hade dock först försökt utmana Constantine med sin lans, men modet svek honom då han såg att Constantine var beredd med sin egen, och han kastade sig till marken vid Constantines fötter. Constantine tog hand om honom och förde honom till kungen utan att binda honom. Allt detta enligt Samuel Whites beskrivning.

Efterspelet till kuppförsöket blev oerhört grymt. Kungen och Constantine hade fått en alltför stor chock och det hade varit en alltför blodig dag. De av upprorsmakarna som fångades levande, när deras läger intogs följande morgon, skulle inte skonas. De fick offra sina liv på det grymmaste sätt för de mandariner som stått bakom scenen under upproret.

Det påstås att de bands vid stolpar med tigrar kedjade en bit ifrån dem. Tigrarna var kedjade på så sätt att de först bara kunde nå armarna och benen på sina offer. Efter att de hade ätit upp deras händer och fötter gavs de mer kedja så att de metodiskt kunde äta upp dem levande. En annan källa säger att de begravdes levande. Dessa fasansfulla scener avslutade upproret som faktiskt kunde ha blivit kung Narais och Constantine Phaulkons fall. För samtida observatörer var upproret olycksbådande för tillståndet i Siam.

Turpin säger att franska missionärer kom för att trösta de torterade männen med sina krucifix och Guds ord och de bad offren att avsvära sig sin falske Gud, Allah och hans profet. Offren vägrade dock att lyssna på dem och vände sig bort från missionärerna.

Historien om vad som hände med den döde kapten Henry Udalls kropp är också värd att berätta. Han begravdes nära det nederländska faktoriet och två dagar senare gick officerarna från Herbert iland för att besöka graven. De gjorde då den makabra upptäckten att kroppen grävts upp, klätts av naken, skurits upp och bundits stående vid ett trä.

Upprörda skar de av repen och begravde honom återigen och lät täcka gravplatsen med stora tunga stenar. Nästa dag återvände de för att se att allt var som det skulle, men upptäckte till sin fasa att kroppen återigen grävts upp och bundits fast i samma ställning vid trädet. Skrämda och förstummade sänkte de därför kroppen i floden.

Enligt den skotske kaptenen Alexander Hamilton (före 1688-1733) var den troligaste förklaringen att några trollkarlar grävt upp kroppen för att sia om framtiden, med hjälp av de mänskliga organen. Detta skulle enligt hans undersökningar ha förekommit i Siam vid denna tid. Detta skrev Detta skrev författaren John Villiers i boken Alexander Hamilton: A Scottish Sea Captain in Southeast Asia, 1689-1723.