Då Samuel fortfarande befann sig i Siam inträffade det tidigare nämnda kuppförsöket mot Narai 1686. Se även "Ayutthaya", "Constantine Phaulkon", artikeln "Kuppförsöket mot Narai (1686)". Enligt mina källor var det en grupp makassarer som ledde det som kallats makassarupproret. Dessa makassarer, eller malajer som de också kallas, hade flytt undan nederländarna från huvudstaden Makassar på Sulawesi (Celebes) och fått asyl i Ayutthaya.

Man har inte hittat någon information om upproret i siamesiska eller makassariska källor. I stället kommer informationen från européer som befann sig i Ayutthaya vid den här tiden. Det handlade främst om fransmän och engelsmän. Även om deras berättelser innehåller grundläggande fakta om upproret är detaljerna ofta motsägelsefulla i deras olika berättelser. Därför kan min sammanfattning av händelserna innehålla en del felaktigheter.

Makassarerna hade tagits emot väl av kung Narai och gett dem ett eget kvarter utanför huvudstaden vid mynningen till Khlong Takhian คลองตะเคียน. Gruppen bestod av några få hundra personer som var fyllda av hat mot nederländarna eftersom de tvingats bort från sin tidigare position som ledande handelsmän i Javasjön (Thale Chawa) ทะเลชวา.

De hade rykte om sig som vilda våghalsar med ett dödsförakt utan jämförelse. Många samtida europeiska författare har beskrivit deras natur på ett ytterst ofördelaktigt sätt. Här kommer några mindre smickrande citat;

”Ett mycket tjurigt och ondskapsfullt folk".

”Siameserna skiljer sig från sina grannar malajerna genom att de saknar det oförsonliga hämndbegäret".

”Malajerna har också etablerat sig här (i Ayutthaya) och är fler än önskvärt eftersom de är muhammedaner [muslimer] och kända som det värsta folk som man kan hitta i Indien och det anses att de är ansvariga för alla brott som begås här. Ofta är de också skyldiga, eftersom de av naturen är vilda och grymma"...

"De är alltid benägna att göra uppror i staten om de inte hålls efter med hårda straff... Men deras stora antal ger anledning till fruktan, eftersom de är så våldsamma och hängivna trolldom".

”Det är något nytt att hitta ett så våldsamt folk i ett klimat som inbjuder till mjukhet. De använder inte skjutvapen. Sådana vapen anser de inte vara värdiga vapen utan i motsatsförhållande till värdena om kroppslig styrka och skicklighet med svärdet. Användande av skjutvapen gör det omöjligt att känna den riktiga smaken av hämnd".

Man får inte glömma att det också låg ett antal siamesiska ämbetsmän bakom upproret, men det var makassarerna som valdes att gå i fronten för de förorättade i riket. Upproret skulle starta i juli 1686 då kungen och Constantine befann sig i Lopburi. Planen var att bränna Ayutthaya, plundra palatset och därefter marschera till kung Narais palats i Lopburi och störta honom.

Sex timmar innan upproret skulle påbörjas läckte det ut information om detta till myndigheterna och ett stort antal människor arresterades. Constantine reste ner till Ayutthaya och ett antal ledare avrättades. Avrättningarna av makassarernas kamrater hade inte den avskräckande effekt som man förväntat sig utan skapade i stället ett våldsamt raseri och hämndbegär bland deras anhängare.

Enligt en av mina källor insåg Constantine att fortsatta strider mot makassarerna skulle resultera i stora förluster och kallade därför till sig makassarprinsen för förhandlingar. Prins Daeng Mangalle begärde då att 50 rebeller skulle få lämna landet vilket Constantine gick med på. De skulle bege sig med ett segelfartyg nedför floden mot Bangkok och Thonburi och fick med sig ett brev av Constantine som gav dem tillstånd att lämna landet och som kunde visas upp vid militära posteringar.

Constantine skickade dock i hemlighet en budbärare till häst för att beordra befälhavaren för Bangkokfortet, Claude de Forbin, att spänna kedjor över floden och tillfångata makassarerna. Då makassarerna anlände till Bangkok i juli och såg kedjorna gick kaptenen och sju besättningsmän i land för att träffa de Forbin i Bangkokfortet. De Forbin låtsades vara ovetande om vad som hänt i Ayutthaya och då de visade brevet som skulle ge dem fri passage förklarade de Forbin att det inte var några problem.

Makassarerna skulle bara kontrolleras först och de övriga som fortfarande befann sig vid fartyget vid floden skulle kallas att infinna sig vid fortet. Därför skickades två av besättningsmännen för att informera sina kamrater om detta. I samband med detta instruerade De Forbin i hemlighet en äldre portugisisk major, som legat i bakhåll med sina soldater utmed vägen mellan floden och fortet, att tillfångata makassarerna som var kvar vid fortet.

Den portugisiska officeren blev chockad över denna order och förklarade att han, som var född i Asien, väl kände till makassarernas våldsamma natur och att de skulle få stora problem om de försökte arrestera dem. Men de Forbin trodde inte att makassarerna, som saknade skjutvapen, var kapabla att ta strid mot dem och sa åt honom att utföra ordern. 20 siamesiska soldater valdes ut som de Forbins livakt och 10 av dem var beväpnade med spjut och 10 med gevär.

De Forbin instruerade därefter en siamesisk adelsman, som agerade som tolk, att berätta för de sex kvarvarande makassarerna vid fortet att han tyvärr fått order om att de skulle arresteras samtidigt som man försäkrade dem att de skulle behandlas väl. Den olycklige adelsmannen lydde de Forbins order och så snart som han öppnade munnen och nämnde ordet "gripande" kastade sig makassarerna över dem med sina dolkar.

De lyckades knivhugga och döda sex siamesiska officerare. En av makassarerna lyckades också ta sig fram till de Forbin som spetsade honom i magen med sitt spjut, eller lans. Makassaren visade dock inga tecken på smärta och fortsatte framåt så att lansen trängde allt djupare in. Detta i ett försök att nå de Forbin med sin dolk. Till sist lyckades dock de Forbins soldater skjuta honom och tre andra makassarer. Kaptenen och en av besättningsmännen lyckades dock fly från fortet genom att hoppa ned från fortets mur. Detta trots att de skadats under striderna.

Denna dramatiska händelse har vi fått ta del av genom den senare franske författaren François Henri Turpin ฟรังซัวส์ อังรี ตุรแปง (1709-1799). Den fanatiska stridsviljan som makassarerna visade var något européerna aldrig tidigare hade sett.

De Forbin skickade nu iväg två kompanier portugiser för att lägga sig i bakhåll för de övriga makassarerna utmed färdvägen mot Bangkokfortet. De Forbin ledde själv en bataljon siamesiska soldater som närmade sig makassarernas fartyg. De Forbin beordrade dem att återvända till fartyget med baktanken att det skulle vara lättare att kontrollera dem om de fanns ombord på fartyget.

En av befälhavarna för det ena kompaniet ryckte nu fram och makassarerna regerade omedelbart och gick till motangrepp. Befälhavaren och sex av hans soldater dödades. Efter att ha trängt igenom kompaniet började fartygsbesättningen röra sig mot den siamesiska bataljonen, trots att den bestod av över tusen man.

De Forbin drog sig nu tillbaka och vis av tidigare erfarenhet förstod han att det var högst osannolikt att makassarerna skulle ge sig utan kamp. Han beordrade därför en engelsk löjtnant, som var befälhavare för 40 portugisiska soldater, att skjuta alla makassarer som närmade sig fortet.

Den engelske officeren lyckades först hindra makassarerna från att avancera mot fortet och försökte sedan förmå dem att återvända till sitt fartyg. Efter fruktlösa förhandlingar beordrade han, då han insåg att situationen var ohållbar, sina soldater att arrestera dem. Men när soldaterna försökte verkställa detta anföll makassarerna de desorienterade portugisiska soldaterna med sina dolkar och svärd.

Makassarerna begav sig därefter mot Bangkokfortet där de Forbin och hans tusen soldater nu befann sig och de hamnade i närstrid med makassarerna och många soldater blev dödade. Många soldater flydde därför in i fortet och började skjuta mot sina fiender härifrån.

En annan grupp makassarer hade stormat ett tempel och dödat munkarna här. En annan grupp återvände till sitt fartyg där de hämtade spjut och sköldar och brände sedan sitt fartyg som ett tecken på att de var redo att dö. Därefter började de härja sina omgivningar. Under sina härjningar dödade de alla de mötte och lokalbefolkningen flydde till fots eller hoppade i floden för att rädda sig själva.

Därefter började siameserna förfölja makassarerna i båtar och två bataljoner placerades ut runt skogen där de gömde sig. Siameserna tog bara med sig skjutvapen då man inte ville ha några närstrider med dem. En grupp makassarer som gömt sig inne i det härjade templet tvingades lämna först då templet sattes i brand av de Forbin. Efter hårt motstånd dödades de slutligen en efter en.

En del av makassarerna fortsatte att överleva i skogen de kommande tre veckorna. Ibland kom de ut för att leta mat i odlingarna nära skogen då de inte kunde nå bebodda trakter som alla bevakades av siamesiska soldater. Gradvis minskades deras antal beroende på striderna och andra dog av hunger.

En källa berättar följande; De Forbin hade lett ett kompani in i den översvämmade skogen och 17 makassasarer, som fortfarande befanns vara vid liv, hade dragit sig tillbaka till en liten kulle omgiven av vatten. De Forbin bad dem sedan att ge upp med ett löfte om att bli förlåtna av Siams kung, men makassarerna ansåg att erbjudandet var en förolämpning. De kämpade fortfarande mot den siamesiska övermakten tills alla slutligen hade dödats.

När förföljarna såsmåningom återvände tillbaka till Bangkokfortet konstaterade man att hela 366 soldater och bybor hade dödats, medan endast 17 makassarer hade mist livet.

Den tidigare omtalade de Beauregard hade också befunnit sig i Bangkok där de Forbin var hans chef. Under striderna mot makassarerna fick han sin mage uppsprättad av en dolk så att hans tarmar hängde ut. Mirakulöst nog lyckades de Forbin, utan tidigare medicinsk erfarenhet, stoppa tillbaka de inre organen och sy ihop hans mage och de Beauregard återhämtade sig några dagar senare utan några som helst komplikationer! Så här beskriver Claude de Forbin själv hur han räddade de Beauregard:

”Då jag närmade mig sängen och undersökte den unge mannen närmare såg jag att han fortfarande andades, men han kunde inte tala och han hade fullt med fradga runt munnen. Jag såg att hans buk var öppen och att hans inälvor hängde ut över hans lår".

”Jag visste inte vad jag skulle göra för att kunna hjälpa honom, då jag inte hade tillgång till några botemedel eller någon kirurg. Därför bestämde jag mig för att göra så gott jag kunde själv”.

”Då jag hade tillgång till ett par nålar och silkestråd pressade jag tillbaka hans inälvor och sydde ihop såret på samma sätt som jag tidigare sett vid liknande tillfällen. Jag gjorde därefter ett par knutar som jag band samman och efter att ha vispat äggvita från ett ägg lades detta på såret under de kommande tio dagarna, vilket blev så framgångsrikt att han blev återställd”.

”Beauregard fick aldrig feber eller andra besvärliga symptom. Jag hade lagt märke till att då jag stoppade tillbaka hans inälvor var de lika torra som pergament och fulla av koagulerat blod. Detta hindrade dock inte det perfekta tillfrisknandet som var ett faktum efter några få dagar”.

Chevalier de Forbin var en militärofficer och inte någon kirurg, men han hade sett liknande operationer då han deltagit i tidigare militära fältslag. Ovanstående operation, som ägde rum i mitten av juli 1686, anses vara det första egentliga kirurgiska ingreppet i Thailands historia. De Beauregard utsågs 1687 till Bangkoks guvernör då de Forbin skulle återvända hem till Frankrike.

Kung Narai hade nu återvänt till Ayutthaya för att försöka lösa konflikten på fredlig väg. Detta misslyckades och i september startade ännu allvarligare strider då makassarerna den 10 september, med den tidigare nämnde prins Daeng Mangalle som ledare, marscherade mot palatsporten.

Prinsen lät skicka bud till kungen att han kom för att be honom om ursäkt, men kungen svarade att prinsen skulle avstå från att ställa krav i den situation han befann sig i. Han accepterade dock ursäkten och var beredd att bevilja dem amnesti om de lade ner sina vapen och avslutade sina förbindelser med den grupp av ämbetsmän som ansåg sig förorättade.

Prinsen svarade att han inte kunde gå med på detta. Siameserna förstod att läget var allvarligt och att det skulle bli ett blodbad vid palatsgrinden om de förödmjukade prinsen ytterligare och lät honom därför oantastad marschera tillbaka till sitt kvarter. Nu förstod man att man var tvungna att göra något radikalt.

En mycket livlig beskrivning av vad som hände står Samuel White för i ett brev till sin bror George samma månad. Det står inte klart om han själv deltog i striderna, på grund av sin hälsa, men brevets innehåll indikerar att han var där eller åtminstone i närheten.

I all hemlighet omringades makassarernas kvarter vid Khlong Takhians mynning. Detta gjordes under natten med 200 båtar och Constantine beslöt sig personligen för att ta kommandot över trupperna. Förutom att kalla in tusentals soldater bad han också européerna i Ayutthaya om hjälp. Sextio stycken anmälde sig. Bland dem fanns det ett antal engelska kaptener, fransmän och nederländare. Även vår gamle bekant kapten John Coates anmälde sig frivilligt.

På natten lät man dämma upp den lilla floden och Constantine och hans trupper, tillsammans med européerna, omringade den makassariska bosättningen med tvåhundra båtar och stängde alla flyktvägar. I gryningen tisdagen den 14 september öppnade siameserna eld med kanoner från sina båtar. Man sköt också brandpilar för att bränna ner alla hus i bosättningen och få till stånd en öppen strid.

Detta lyckades man också med och många dukade under i eldhavet. Upprorsmakarna själva gav sig inte ut i det öppna då de bara hade dolkar som vapen. De väntade i stället på att fienden skulle gå i land i deras bosättning.

I ett för tidigt anfall, då order om anfall ännu inte givits, gick ett antal européer iland under kapten John Coates ledning. Makassareserna gick genast till anfall och en engelsman vid namn Alvey (?-1686), som hade kommit till Siam bara några dagar tidigare med fartyget HMS Herbert เฮอเบิต, miste livet. De övriga tvingades fly tillbaka ut i vattnet och lyckades under stora svårigheter komma tillbaka till sina båtar. John Coates som var tungt lastad med vapen och rustning drunknade ironiskt nog på grund av dessa.

Fartyget Herbert hade anlänt till Siam den 23 augusti 1686 under befäl av kapten Henry Udall เฮนรี อูดัล (?-1686). Han hade med sig ett brev från Jakob II till Constantine. Henry Udall hade också ställt upp på Constantines sida och befann sig i hans närhet under striderna.

Att bara se på och inte agera passade dock inte Henry och efter att ha hållit sig lugn i tre timmar, medan makassarerna besköts med artilleri och hade drivits några kilometer längre upp längs floden, kunde han inte hålla sig i ro längre. Trots att Constantine avrådde honom gick han i land, tillsammans med ett antal andra engelsmän, en bit från den plats där Alvey och John Coates hade mist livet.

En grupp makassarer förklädda som siameser kom dragande på en liten båt på det grunda vattnet och kom till sist så nära engelsmännen att de kunde nå dem med sina lansar. Kapten Henry Udall var en av dem som miste livet.

Då Constantine såg Henry Udall gå en våldsam död till mötes kastade han sig själv in i striderna trots att han visste hur farligt det var för hans egen säkerhet. Constantine attackerades omgående och fick fly och klarade sig endast med stor möda undan då malajerna utsatte honom för ett fanatiskt anfall med sina lansar.

Hade det inte varit för en av Constantines svarta livvakter, som drog med honom ut i vattnet och simmade med honom tillbaka till båtarna, hade han fått dela Alveys, John Coates och Henry Udalls öde. Constantine hängde på utsidan av båten, medan hans män på nära avstånd sköt på makassarerna som försökte nå honom med sina lansar.

Efter att Constantine klarat sig undan med en hårsmån stupade fyra fransmän. Som kuriosa kan nämnas att en av de stupade fransmännen bar det kända franska adelsnamnet de Rohan เดอโรฮัน. Turpin är författare till boken Histoire naturelle et civile du royaume de Siam (1771).

Hur det skulle gå i striderna var ännu ovisst då Constantine efter fyra timmar fick stora förstärkningar. Systematiskt började man prickskjuta alla makassarer som visade sig bakom sina bambuskydd och buskarna på den leriga flodbanken. Till sist stupade prinsen själv och omkring klockan tre på eftermiddagen upphörde striderna.

Det gavs ingen nåd åt makassarerna den här dagen och den ende som skonades var prinsens son, som var omkring 12 år gammal. Han hade dock först försökt utmana Constantine med sin lans, men modet svek honom när han såg att Constantine var beredd med sin egen lans och han kastade sig till marken vid Constantines fötter. Constantine tog hand om honom och förde honom till kungen utan att binda honom. Allt detta enligt Samuel Whites beskrivning.

Andra källor talar om att prinsen hade två söner, 12 och 13 år gamla, som båda skonades. De togs om hand av franska präster innan de fördes till Frankrike som fångar. Kung Louis XIV ska ha fattat tycke om de två och de ska senare ha tjänstgjort i den franska flottan. En källa säger att de hette Daeng Ruru (Teng Ruru) เด็ง รูรู och Daeng Tulolo แดง ตูโลโล.

Efterspelet till kuppförsöket blev oerhört grymt. Kungen och Constantine hade fått en alltför stor chock och det hade varit en alltför blodig dag. De upprorsmakare som fångades levande, när deras läger intogs följande morgon, skulle inte skonas. De fick offra sina liv på ett oerhört grymt sätt för de mandariner som stått bakom scenen under upproret.

Det påstås att de blev bundna vid stolpar med tigrar kedjade en bit ifrån dem. Tigrarna var kedjade på så sätt att de först bara kunde nå armarna och benen på sina offer. Efter att de hade ätit upp deras händer och fötter gavs de mer kedja så att de metodiskt kunde äta upp dem levande. En annan källa säger att de begravdes levande. Dessa fasansfulla scener avslutade upproret som faktiskt kunde ha blivit kung Narais och Constantine Phaulkons fall. För samtida observatörer var upproret olycksbådande för tillståndet i Siam.

Turpin säger att franska missionärer kom för att trösta de torterade männen med sina krucifix och Guds ord och de bad offren att avsvära sig sin falske Gud, Allah, och hans profet. Offren vägrade dock att lyssna på dem och vände sig bort från missionärerna.

Historien om vad som hände med den döde kapten Henry Udalls kropp är också värd att berätta. Han begravdes nära det nederländska faktoriet och två dagar senare gick officerarna från Herbert iland för att besöka graven. De gjorde då den makabra upptäckten att kroppen hade grävts upp, klätts av naken, skurits upp och bundits stående vid ett träd.

Upprörda skar de av repen och begravde honom återigen och lät täcka gravplatsen med stora tunga stenar. Nästa dag återvände de för att se att allt var som det skulle, men upptäckte till sin fasa att kroppen återigen hade grävts upp och bundits fast i samma ställning vid trädet. Skrämda och förstummade sänkte de därför kroppen i floden.

Enligt den skotske kaptenen och handelsmannen Alexander Hamilton อะเล็กซานเดอ แฮมินตัน (före 1688-1733) var den troligaste förklaringen att några trollkarlar hade grävt upp kroppen för att sia om framtiden, med hjälp av de mänskliga organen. Enligt hans undersökningar hade förekommit i Siam vid denna tid. Detta skrev Detta skrev författaren John Villiers i boken Alexander Hamilton: A Scottish Sea Captain in Southeast Asia, 1689-1723.

Makkasarupproret anses vara en av de mest brutala händelserna i siamesisk/thailändsk historia. Varken siameserna eller utlänningarna i Ayutthaya hade kunnat förutse makassarernas oerhörda kampvilja och deras villighet att dö hellre än att bli tillfångatagna. De hade alla hjärntvättats till att tro att de efter döden skulle tjäna Allah i himlen och att de som de dödade skulle bli deras slavar i himlen.