Med tanke på det stora antal höga titlar som fanns bland chefsministrarna under Ayutthayaperiodens sista årtionde (1758-1767) måste det ha varit ett riktigt tjuv- och rackarspel om makten bland en liten grupp av mäktiga familjer, som var fast etablerade i den centrala administrationen. Trots att en del av dessa fraktioner hade en viktig bas i handeln över haven var liksom tidigare den avgörande fördelen i alla maktkamper tillgången på arbetskraft.

Speciellt gällde detta den kinesiska gruppen representerad av Chaophraya Phrakhlang (Chim) och den persiska familjen, som fortsatte att dominera den del av phrakhlang som sysslade med de muslimska handelsmännen. I denna maktkamp var alla inblandade, såväl prinsar som adelsmän.

Att det var problem med tillgången på arbetskraft hade visat sig tidigt under Borommakots regim. Då Chaophraya Ratchaphakdi (Sawang) tog över mahatthai 1742 upptäckte han ganska omgående att registren över tillgången på arbetskraft i hans provinser, norr om huvudstaden, innehöll väldigt få män.

Hans ministerium registrerade härefter männen i Wiset Chai Chan, Suphanburi, Nakhon Chai Si, Phromburi พรหมบุรี, Inburi, Singburi, Chai Nat, Manorom มโนรมย์, Uthai Thani och Nakhon Sawan och tiotusentals livegna eller trälar (phrai) registrerades för statlig tjänst.

Under en stor del av seklet hade flera kungliga lagar och påbud visat på hur liten tillgång staten hade till arbetskraft. Det framgår tydligt att många fria män som var förpliktade till årligt hoveriarbete undgick denna plikt på olika sätt. En del lyckades helt enkelt undgå registrering och andra underkastade sig individuella prinsars eller ämbetsmäns beskydd.

Dessutom verkar det troligt, med regeringens tilltagande intresse av att öka exporten, att många fria män tilläts slippa sin arbetsplikt genom att lova att leverera en viss årlig mängd varor till staten. Antingen genom formella avtal, eller med informella arrangemang med olika ämbetsmän.

Oavsett omfattningen av problemet står det klart att det i slutet av Borommakots regeringstid rådde stor brist på arbetskraft i Ayutthaya. Dessutom var kontrollen över arbetskraften uppdelad på en mängd små departement och de viktiga reserverna i de södra provinserna kontrollerades av Phrakhlang, som kanske var mer upptagen med att prestera goda handelsresultat än att syssla med provinsiell administration.

Som sammanfattning kan sägas att kung Borommakot genomförde en rad förändringar i statens politik. Han tog först itu med problemet med att balansera den kungliga makten mot eliten i den centrala administrationen. Då kungariket drabbades av tronstrider, som det senast gjort 1733 och ett otal andra tillfällen i historien, blev utgången alltid att den vann som hade störst tillgång på arbetskraft.

Eftersom den centrala administrationens uppgift just var att kontrollera tillgången på arbetskraft hade ledarna för de viktigaste ministerierna också tillgång till ett stort antal soldater och reserver. Detta gällde i synnerhet mahatthai och kalahom. Därför hade kungarna i Borommakots dynasti, åtminstone från och med kung Phetrachas regeringstid, försökt skapa fler självständiga departement (krom) under prinsars ledning.

Detta hade gjorts för att ge några få kungliga prinsar, som kunde tänkas bli tronföljare, tillgång till sin egen arbetskraft, utanför det byråkratiska etablissemanget.

Borommakot ändrade på tidigare praxis. Där hans företrädare bara hade tillåtit några få sådana departement, i genomsnitt vanligtvis tre under varje regeringstid, som vart och ett hade kontroll över några tusen man, skapade Borommakot inte mindre än 13 departement. Detta skulle försvåra för enskilda prinsar att på egen hand kunna erövra tronen. Anledningen till denna förändring var kanske att få tronskiftena att flyta bättre, men det splittrade också statens kontroll över den begränsade tillgången på arbetskraft.