Då återvänder vi till händelserna i Ayutthaya. Kung Suea efterföljdes av sin äldste son prins Phet, vars krav på tronen inte ifrågasattes. Han blev till kung Bhumindaraja (Phumintharacha) ภูมินทราชา, men är bättre känd som kung Thai Sa ท้ายสระ (r. maj 1709-januari 1733).

För att öka på namnförvirringen ytterligare är han också känd som Sanphet IX สรรเพชญ์ที่ 9 och kungen av Banyong Rattanat-palatset (Phra Chao Banyong Rattanat) พระเจ้าบรรยงก์รัตนาสน์.

Enligt krönikorna var Thai Sa född 1683 och har då varit omkring 26 år gammal då han besteg tronen. Det finns emellertid andra källor som säger att han var född 1679 alternativt 1680. Thai Sa utsåg sin yngre bror prins Phon till Maha Uparat.

Åren 1709-1710 genomfördes en militär kampanj nere på Malackahalvön. Perak på västkusten kände sig så hotat att de bad det nederländska Ostindiska kompaniet om hjälp. Siameserna trängde in i Terengganu på östkusten, men ambitionen var inte att kuva riket eller kräva tribut. Det handlade i stället om att eliminera pirater som hade sina baser utmed kusten i detta område.

Det är dock möjligt att siameserna hade tänkt sig att attackera Johor, som man fått allt sämre förbindelser med. Det kom aldrig något anfall, men Siam lyckades ändå stärka sin ställning i området även om Pattani ännu en gång vägrade att skicka tribut till Ayutthaya 1712.

Rebeller attackerade Tenasserim och Mergui 1712-1713. Återigen ryktades det att ledaren var en munk eller man med magiska egenskaper och en överlevande släkting till kung Narai. Städerna plundrades, men till sist besegrades rebellerna. 1717-1718 revolterade guvernören av Phetchaburi, men några detaljer om detta har vi inte.

Det inträffade två andra viktiga händelser under Thai Sas regeringstid. Först blev kungen inblandad i händelser i Kambodja, som fått en egen artikel efter denna, och den andra viktiga händelsen var den ökande handeln med Kina. Speciellt då exporten av ris.

Denna handel hade i viss utsträckning pågått ända sedan Ayutthaya grundats, men den hade varit föremål för hårda kinesiska restriktioner under perioder av 1600-talet och början på 1700-talet. Det var nu som privata kinesiska handelsmän tog över handeln med Kina och Japan som tidigare hade skötts av nederländarna.

I och med denna handel tog de sig också in i de siamesiska statliga ämbetsverken. Thai Sas phrakhlang var en kines som spelade en viktig roll för integrationen av den lokala kinesiska kolonin i huvudstadens ekonomiska och sociala liv. Kinesernas ställning blev med tiden så stark att de faktiskt kom att dominera phrakhlang på alla nivåer.

Då den kinesiska regeringen till sist nästan helt öppnade upp sina hamnar i södra Kina, för den siamesiska exporten av ris, tog handeln fart och alla som var inblandade i denna handel gjorde stora vinster. Det vill säga det siamesiska hovet och de anställda i phrakhlang. Risexporten till de europeiska kolonierna i Asien ökade också och man sålde ris till nederländarna på Java och engelsmännen i Indien. Den inhemska produktionen här var inte tillräcklig då man tvingat bönderna att sluta med sina traditionella grödor och i stället satsa på grödor såsom kaffe, te, och bomull.

Under Thai Sas regeringstid reparerades också gamla tempel och det grävdes nya kanaler. Kungen lät fortsätta byggandet av Khok Kham-kanalen คลองโคกขาม som påbörjats under kung Suea. I dag heter den Mahachai-kanalen คลองมหาชัย. Det byggdes också stora fartyg för havstransport och elefantexport och denna export skulle fortsätta ända in på tidigt 1800-tal.

Thai Sa var också mycket förtjust i att fiska och jaga. Det påstås att han dessutom var så glad i fisk, och då speciellt karp (ta-phian) ตะเพียน att han lät utfärda ett kungligt dekret att vanligt folk inte fick fiska denna fisk! Straffet för brott mot detta var böter.

Det var under Thai Sas regeringstid som majoriteten av befolkningen i det gamla riket Champa begav sig mot sydväst, då de 1720 hotades av en vietnamesisk attack. Detta har jag berättat om tidigare i ”Forntid,” avsnittet ”Sydostasien före och under taifolkens ankomst,” artikeln ”Champa.” 

Under Thai Sas regeringstid blev de kristna missionärerna förföljda ännu en gång och de förbjöds att lämna huvudstaden och att använda thai eller pali i sin religiösa undervisning. Det hela hade börjat i oktober 1730 då en ny Phraklang, med stöd av kungens bror prins Phon, började förfölja de kristna missionärerna. I oktober 1731 nådde förföljelserna sitt klimax då Phraklang placerade en steninskription vid ingången till den första Saint Joseph-kyrkan (Wat Nakbun Yosaep) วัดนักบุญยอแซฟ.

Steninskriptionen innehöll följande fyra förbud; Förbud mot att författa kristna böcker på engelska eller pali, förbud mot kristna predikningar riktade till siameser, laotier eller peguaner, förbud mot att någon av dessa nationaliteter fick bli kristna och att säga något nedsättande om buddhismen. Med hjälp av dessa förbud var det de kommande trettio åren en lätt sak för envar ämbetsman som var motståndare till kristendomen att ställa till problem för kristna och missionärer.

Den nuvarande Saint Josephs-kyrkan ligger i dag söder om stadsön i Samphao Lom สำเภาล่ม. Kyrkan ligger på Chaophrayaflodens södra flodbank med Khlong Takhian i väster och Wat Phutthaisawan วัดพุทไธศวรรย์ i öster. Kyrkan var centrum för Vicariate Apostolic of Siam i ett helt århundrade under perioden 1666-1767.

Jag har tidigare berättat att Lady Phaulkon blivit anställd i det kungliga palatset och det var under Thai Sas regeringstid som hon hade utsetts till chef över en stab på 2 000 kvinnliga tjänare. Thai Sa hade hört att hon var bra på att laga mat och då speciellt exotiska portugisiska rätter. Lady Phaulkon fick nu lära upp sin stab att laga och servera dessa maträtter vid hovet.