Efter att kung Taksin hade etablerat sig i sin nya huvudstad i Thonburi (se nästa artikel), fortsatte han 1768 sina försök att återupprätta det gamla siamesiska riket. Först var han tvungen att besegra sina fyra stora rivaler.

1768 marscherade kung Taksin med sin kombinerade sino-siamesiska styrkor norrut för att attackera Phitsanulok och han nådde fram till Koei Chai เกยไชย i dagens provins Nakhon Sawan. Chaophraya Phitsanulok skickade iväg sin kommendant Luang Kosa (Yang) หลวงโกษา (ยัง) söderut för att möta Taksin vid Koei Chai vilket ledde fram till slaget vid Koei Chai i maj 1768. Taksin och hans styrkor förlorade slaget och kung Taksin själv blev skjuten i sitt vänstra ben och Taksin och hans styrkor återvände hem till Thonburi.

Efter slaget vid Koei Chai utropade sig Chaophraya Phitsanulok (Rueang) till kung och genomgick en kröningsceremoni. Han hann dock inte vara kung så länge då han dog i november 1768. Han skall ha dött av en elakartad hosta eller möjligtvis tuberkulos (skrofula). Men det finns även andra förslag om dödsorsaken i olika källor såsom en böld och smittkoppor.

Hans yngre bror, som varit viceguvernör, efterträdde honom som regent i Phitsanulok och hans titelnamn var Phra Inthara Akon พระอินทรอากร. Jag har även sett titelnamnet Phraya Chaiyabun (Chan) พระยาไชยบูรณ์ (จัน). Det visade sig snart att Phra Inthara Akon inte var lika militärt kompetent som sin äldre bror. Chao Phra Fang hade nämligen marscherat till Phitsanulok, som han belägrade, och Phra In Akon lyckades bara försvara staden i tre månader innan staden föll. Detta kan ha inträffat 1770.

Phra Inthara Akon blev avrättad och Phitsanulok inlemmades i Chao Phra Fangs domän. Invånarna och alla vapen från Phitsanulok transporterades därefter till Fang (Sawangkhaburi). Den tidigare adeln i Phitsanulok som varit lojal mot Chaophraya Phitsanulok (Rueang) ville emellertid inte ge sitt stöd till Chao Phra Fang. De som var mest otillfredställda över situationen valde faktiskt att migrera till Thonburi.

I slutet av 1768 hade kung Taksin uppenbart återhämtat sig från sin skottskada och han och hans vapenbröder inledde nu en militär kampanj i nordöst. Den här gången var man på jakt efter Chao Phimai, som var en av Taksins fyra rivaler. Taksin hade utsett sina två kommendanter Phraya Yommarat (Thongduang) och Phra Maha Montri (Bunma) att leda en förtrupp och själv ledde han en egen styrka.

Då Chao Phimai fick information om invasionen från Thonburi skickade han egna styrkor för att hjälpa till med skyddet av staden Nakhon Ratchasima. Phraya Worawongsa พระยาวรวงษา, som var en son till Phra Phimai och regent i Nakhon Ratchasima, skulle skydda sin stad vid Dan Khun Thot ด่านขุนทด väster om staden. Phra Phimai och hans son Phraya Maha Montri พระยามหามนตรี skulle skydda staden från en attack från norr.

Kung Taksin ledde sina styrkor genom passet Dong Phaya Fai ดงพญาไฟ för att attackera Nakhon Ratchasima. Förtrupperna under ledning av Phraya Yommarat (Thongduang) och Phra Maha Montri (Bunma) attackerade Phraya Worawongsa vid Dan Khun Thot och kung Taksin attackerade Phimais styrkor norr om Nakhon Ratchasima. Thonburis styrkor segrade på båda ställena och Phra Phimai och hans son Phraya Maha Montri blev infångade och avrättade, medan Phraya Worawongsa lyckades fly till Siem Reap i Kambodja.

Kung Taksin kommenderade Phraya Yommarat (Thongduang) och Phra Maha Montri (Bunma) att förfölja Phraya Worawongsa in i Kambodja, men de kunde inte hitta honom. Kung Taksin kontrollerade nu Nakhon Ratchasima.

Då Chao Phimai fick vetskap om nederlagen och att Phra Phimai och Phraya Maha Montri hade avrättats försökte han fly mot Vientiane med sin familj. Men han och hans familj fångades in vid Nakhon Ratchasima av en lägre ämbetsman med titelnamnet Khun Chana ขุนชนะ.

Khun Chana förde sedan Chao Phimai och hans familj till kung Taksin som belönade honom genom att utse honom till Phraya Kamhaeng Songkhram พระยากำแหงสงคราม och ny guvernör över Nakhon Ratchasima. Taksin tog sedan med Chao Phimai (prins Thepphiphit) och hans familj till Thonburi. Där blev han kallad till en audiens hos kung Taksin och den stolte prinsen vägrade att prostrera sig framför kungen och blev därför avrättad 1768 genom ”säckmetoden.” Prinsens dotter, prinsessan Ubon อุบล blev en hustru till Taksin.

Det var efter kampanjen mot Phimai som Thongduang fick den högre titeln Phraya Abhay Ronnarit och Bunma den högre titeln Phraya Anuchit Racha พระยาอนุชิตราชา.

Två år efter Taksins kröning inleddes ett krig mot Dai Viet (Vietnam) beroende på den vietnamesiska kontrollen över Kambodja. En siamesisk armé attackerade och annekterade därefter Battambang och Siem Reap. Du kan läsa mera om detta litet längre fram i artikeln "Kampen mot det vietnamesiska inflytandet i Kambodja.”

Senare under 1769 skickade kung Taksin en armé för att kuva Chaophraya Nakhon (Nu) i Nakhon Si Thammarat. Generalerna Chaophraya Chakri (Mut), Phraya Yommarat (Thongduang), Phraya Phetchaburi (som var ny guvernör då den gamle hade dött 1766) och en man med titeln Phraya Si Phiphat พระยาศรีพิพัฒน์ var befälhavare för landstyrkorna.

Chaophraya Chakri (Mut) hade beordrats att genomföra en marin expedition bestående av 5 000 man för att möta upp med landstyrkan från Thonburi vid en plats vid namn Tha Mak ท่าหมาก. Här drabbade Thonburis styrkor samman med Chaophraya Nakhons (Nu) och Chaophraya Nakhon (Nu) vann faktiskt detta slag. De två generalerna Phraya Phetchaburi och Phraya Si Phiphat från Thonburi dödades under striderna.

Kort tid därefter valde kung Taksin att själv över de militära kampanjerna i söder och han ledde en flottstyrka på 10 000 man som lämnade Thonburi i augusti 1769. Chaophraya Nakhon (Nu) gav sin uparat, Chan (Luang Ritnaiwen), i uppdrag att försöka stoppa styrkorna från Thonburi. Efter misslyckade förhandlingar drabbade Chan samman med Phraya Yommarats (Thongduang) styrka i ett slag kallat slaget vid Tha Pho (Kan Rop Thi Tha Pho) การรบที่ท่าโพ, norr om Nakhon Si Thammarat. Den här gången var det armén från Thonburi som segrade.

Efter att Thonburis trupper hade vunnit slaget fick Chaophraya Nakhon (Nu) hjälp av Luang Songkhla (Withian) หลวงสงขลา (วิเถียน) att fly till Songkhla och sedan till Pattani med sin familj och lojala ämbetsmän. Den 21 september 1769 kunde kung Taksin sedan ohotad marschera in i staden Nakhon Si Thammarat.

Taksin beordrade nu Chaophraya Chakri (Mut) och Phraya Phichai att försöka få fatt på Chaophraya Nakhon (Nu). Chaophraya Chakri (Mut) skrev då ett brev till sultan Muhammad สุลต่านมูฮัมหมัด (r. 1771-1785), som var regent i Pattani, där han begärde att Chaophraya Nakhon (Nu) och övriga flyktingar från Nakhon Si Thammarat skulle utlämnas till Thonburistyrkorna. Av självbevarelsedrift gick sultanen med på detta och överlämnade därefter Chaophraya Nakhon (Nu) till Chaophraya Chakri (Mut).

Bland de övriga flyktingarna som lämnades ut fanns Chaophraya Nakhons (Nu) familj, svärsonen Chao Phat เจ้าพัฒน์, Luang Songkhla (Withian) och Phraya Phatthalung (Phra Phimonkhan) พระยาพัทลุง (พระพิมลขัน). Chaophraya Nakhon (Nu) och hans familj fördes därefter tillbaka till Nakhon Si Thammarat.

Thonburis adelsmän diskuterade sedan om Chaophraya Nakhon (Nu) skulle dömas till döden, men kung Taksin motsatte sig detta och Chaophraya Nakhon (Nu) och hans familj fördes i stället till Thonburi i mars 1770 där han sedan skulle bo de kommande sju åren. Taksin hade nu besegrat två av sina fyra rivaler.

Taksin utnämnde sitt barnbarn prins Nara Suriyawong เจ้านราสุริยวงศ์ (?-1776) till ny guvernör i Nakhon Si Thammarat och därmed var Nakhon Si Thammarat snart en integrerad del av Thonbuririket. Då prinsen dog 1776 förläts Chaophraya Nakhon (Nu) och återinsattes faktiskt som guvernör eller kung i Nakhon Si Thammarat den 15 september 1776, med titeln Phra Chao Nakhon Si Thammarat พระเจ้านครศรีธรรมราช. Taksins vapenbröder Thongduang och hans bror Bunma (Phraya Anuchit Racha) skulle emellertid ofta få bege sig söderut för att hålla ordning på honom.

En av mina källor säger att Taksin gjorde ett misslyckat försök att återfå kontrollen över Chiang Mai 1769.

1769 eller 1770 hade de siamesiska städerna Trat och Chanthaburi attackerats av vietnamesiska styrkor. Taksin svarade med att invadera Kambodja. Detta är beskrivet mera i detalj i artikeln "Kampen mot det vietnamesiska inflytandet i Kambodja” längre fram i detta avsnitt.

1770 fick kung Taksin höra från Uthai Thani och Chai Nat att Chao Phra Fangs uppförande blivit allt mer oförutsägbart och omoraliskt. Han var fortfarande klädd som en munk, men hans munkkollegor som var militära befälhavare hade börjat råna folk på ris, fisk och annan mat ända ner till Uthai Thani och Chai Nat.

Trupprörelserna vid Uthai Thani och Chai Nat kunde tyda på att Chao Phra Fang förberedde ett anfall på Thonburi och det var nu dags att göra något åt detta. Kung Taksin beordrade därför att rikets militära styrkor skulle mobiliseras för en attack mot de nordliga städerna samma år.

Kung Taksin lämnade sedan Thonburi med en armé och på en oidentifierad plats organiserade han sina styrkor i 3 arméer. Den första armén, som omnämns som en marin styrka, leddes av kungen själv och bestod av 12 000 man, den andra leddes Phraya Anuchit Racha (Bunma) och bestod av 5 000 man och den tredje leddes av Phraya Phichai och bestod också av 5 000 man.

Då Chaophraya Fang fick kännedom om att de siamesiska arméerna var på väg beordrade han en man med titeln Luang Kosa (Yang) หลวงโกษา (ยัง) att försvara Phitsanulok. Taksin och hans armé hann fram först till Phitsanulok och staden föll i princip omedelbart och samma kväll lät Taksin plundra staden. Luang Kosa (Yang) hade hunnit fly till Fang. Härmed var också den tidigare tredje rivalen besegrad där Chaophraya Phitsanulok hade regerat fram till sin död 1768.

De två arméerna, som var på väg landvägen, hade hindrats av vädret då det var regntid. Taksin väntade på dem i Phitsanulok i nio dagar innan Bunmas armé anlände. Två dagar senare anlände Phraya Phichais armé. Därefter begav sig kungens marina styrka och de två landarméerna mot Fang.

Chao Phra Fang kämpade emot i tre dagar innan han gav upp och flydde till burmeserna i Chiang Mai. Därmed var Taksins fjärde och sista rival också kuvad 1770. På bara tre år hade Taksin därmed återställt det gamla Ayutthayarikets gränser.

Det sägs att Chao Phra Fang uppmanade Moyagamani att invadera Sawankhalok 1770 och detta blev Thonburirikets första krig mot Chiang Mai och en av anledningarna till att kung Taksin blev angelägen att återta Chiang Mai från burmeserna. Chao Phra Fang försvinner nu ur historien och vart han tog vägen och när han dog känner vi inte till.

Phraya Anuchit Racha (Bunma) som varit med under den lyckade kampanjen i norr fick 1771 titeln Phraya Yommarat och kort tid därefter blev han till Chaophraya Surasi och regent eller guvernör över Phitsanulok. Phraya Phichai fick titeln Chaophraya Phichai Racha เจ้าพระยาพิชัยราชา.

Phraya Surabodin พระยาสุรบดินทร์ från Chai Nat blev utnämnd till Phraya Kamphaengphet พระยากำแพงเพชร, Phraya Anurak Phuthon (Luang Phrom Sena) blev utnämnd till Phraya Nakhon Sawan och Phraya Abhay Ronnarit (Thongduang) utsågs till Phraya Yommarat och även till samuhanayok (premiärminister).

Denna titel hade Chaophraya Chakri (Mut) haft tidigare, men man var inte nöjd med hans militära insatser vid den här tiden och han avsattes från sin post som samuhanayok. Det verkar inte som om han fick någon vidare bestraffning då han kommer att dyka upp igen längre fram med sin gamla titel Chaophraya Chakri.

Kung Siribunyasarn av Vientiane var imponerad över hur Siam hade återhämtat sig efter Ayutthayas fall 1767. Samtidigt var han rädd för ett hämndlystet Luang Prabang eftersom Burma inte skulle kunna komma till hans hjälp, då riket var upptaget med krig mot både Siam och Kina. Jag har tidigare berättat i "Ayutthaya,” avsnittet "Siam isolerar sig från väst,” artikeln "Händelser i laostaterna på 1700-talet” att burmeserna med hjälp av Vientiane hade invaderat och besegrat Luang Prabang i mars 1765. Det var därför han fruktade en hämnd från Luang Prabang.

Siribunyasarn skrev därför ett brev till kung Taksin, daterat den 6 april 1770, där han föreslog en allians mellan de två rikena. Taksin tyckte det var en god idé och skrev ett svarsbrev i april 1771 där han bekräftade en pakt mellan Siam och Vientiane och där han uttryckte sig; "Dina fiender kommer att betraktas som våra egna”.

Taksin förklarade också att han tänkte skicka trupper mot Chiang Mai och antydde att en gåva på 300 hästar skulle vara uppskattad. Korrespondensen avbröts härefter då siameserna blev upptagna med nya krig mot både Burma och Dai Viet (Vietnam).

Det tidigare omtalade fredstraktatet vid Kaungton 1770 hade nämligen avslutat burmesernas krig mot kineserna, vilket innebar att burmeserna återigen kunde ta sig an sina intressen i öster. Angående kriget mot Dai Viet så kan du läsa mera om detta längre fram i artikeln ”Krig mellan Siam och Dai Viet (Vietnam) 1771-1773.”

1771 marscherade Moyagamani in i Siam med en burmesisk styrka från Chiang Mai för att attackera och belägra Sawankhalok. Chaophraya Phichai Racha som var guvernör i Sawankhalok, Chaophraya Surasi som var guvernör i Phitsanulok och Phraya Phichai som var guvernör i Phichai besegrade emellertid burmeserna och Moyagamani fick dra sig tillbaka.

I mars 1771 ledde kung Taksin en flottstyrka norrut för att anfalla burmeserna i Chiang Mai. Taksin förstod snart att han var tvungen att lämna båtarna i Phichai och ta sig landvägen till Chiang Mai. Kungen beordrade Chaophraya Chakri (Mut) att vakta båtarna i Phichai medan han begav sig till Chiang Mai. Denna kampanj blev dock ingen succé. Om burmesernas ovan nämnda attack på Sawankhalok inträffade före eller efter mars känner jag ännu inte till.