Ayutthaya - Ayutthayas fall
Ayutthayas fall (7 april 1767)

Då kung Suriyat Amarin till sist insåg att han inte skulle kunna hålla stånd erbjöd han sig att kapitulera och erkänna sig som vasall till Burma. Men burmeserna ville endast gå med på en villkorslös kapitulation och intensifierade istället sina attacker och natten mellan den 7 och 8 april 1767 bröt de igenom Ayutthayas murar.

Det skall tilläggas att den burmesiske generalen Maha Nawrahta dött strax innan Ayutthayas fall.

Burmeserna var skoningslösa då de brutit sig in i staden. De våldtog och mördade män, kvinnor, barn, munkar, utländska präster och handelsmän urskillningslöst och Ayutthaya plundrades och jämnades mer eller mindre med marken.

Burmeserna tog med sig allt de kunde bära såsom Buddhastatyer, vapen, kläder, uniformer, ädelstenar, silver och guld. De hackade till och med bort guldet från guldtäckta Buddhastatyer! Tyngre saker som de inte kunde eller ville ta med sig dumpades i Chaophrayafloden.

Efter att ha lagt beslag på allt av värde brände burmeserna allt övrigt som gick att få eld på, inklusive Ayutthayas historiska arkiv. Det är därför vi vet så litet om de sociala förhållandena under envåldshärskarna i gamla Siam. Siams litteratur och konst såg ut att vara förlorat för alltid.

Gatorna i staden lär ha varit fulla av lik. En källa talar om 20 000 döda civila i bränderna och våldsdåden. Tiotusentals fångar fördes iväg till Burma.

Den tidigare nämnde franska författaren François Henri Turpin bidrar med fler vidrigheter och berättar att man brände fotsulorna på folk för att de skulle avslöja var de gömt sina värdesaker och att deras gråtande döttrar våldtogs inför deras ögon.

Turpin fortsätter att berätta att man misstänkte att de siamesiska munkarna hade gömt värdesaker och de blev stuckna med pilar och spjut upprepade gånger och en del klubbades ihjäl med tunga påkar. Landsbygden såväl som templen var fyllda av lik och så var även floden. Stanken lockade till sig mängder av flugor som plågade de retirerande soldaterna.

Svält, pest, kolera, eldsvådorna och beskjutningen och mördandet hade decimerat befolkningen till en bråkdel av den ursprungliga och tusentals lik skall ha flutit nedför Chaophrayafloden.

Så här säger en källa; Efter fördärvandet av Ayutthaya fylldes den burmesiske kungen med vämjelse över vad hans trupper åstadkommit. Han skall ha gråtit och byggde ett tempel i sin sorg för att få förlåtelse över att ha fördärvat den storslagna staden.

De siamesiska krönikorna uttalar sig så här om Burmas kung;

"Kungen of Hanthawaddy [Bayinnaung] förde krig som en monark, men kungen av Ava [Hsinbyushin] förde krig som en rövare."

Kung Suriyat Amarin påstås ha flytt ut i djungeln i en liten båt för att därefter ha dött av svält och umbäranden tio dagar senare.

De siamesiska krönikorna säger att Suriyat Amarin dog efter att ha svultit i mer än tio dagar gömd i skogen Ban Chik (Pa Ban Chik) ป่าบ้านจิก, nära ett tempel vid namn Wat Sangkhawat วัดสังฆาวาส. Hans döda kropp hittades av en munk och begravdes i en gravhög vid namn Khok Phra Men โคกพระเมรุ vid ett tempel vid namn Phra Wihan Phra Mongkhonlabophit พระวิหารพระมงคลบพิตร.

Andra källor säger att han gömt sig i ett kloster där han senare hittades av burmeserna och blev mördad. En tredje version säger att han dödades i det allmänna kaoset och att han hittades död vid Ayutthayas västra port. En fjärde version säger att han lyckades fly med sin familj. Men någon information om vad som sedan skulle ha hänt finns inte.

Exkung Uthumphon och en mängd andra medlemmar av den kungliga familjen och landets elit fanns bland de fångar som fördes iväg till Burma.

En källa säger att då Uthumphon var framme i Burma tvingade man honom att berätta om Ayutthayas historia och seder vid hovet. Kung Hsinbyushin lät bygga en by nära Ava för Uthumphon och hans siamesiska fångars räkning där de blev kända som Yodia-folket.

Enligt de burmesiska krönikorna dog Uthumphon som munk i byn 1796. Han blev begravd i en stupa i Mandalayregionen och denna stupa påstods finnas kvar här. Berättelsen om hans grav har fått en egen artikel efter denna.

De som överlevt krigen led kanske mest av alla. Så här skrev en samtida några årtionden efter det inträffade;

”Befolkningen utsattes för en rad illdåd av fienden. En del vandrade runt svältande, sökande efter mat. De hade berövats sina familjer, barn, fruar och alla sina ägodelar och verktyg..."

De hade inget ris, ingen fisk och inga kläder. De var magra och deras kroppar tärda. De kunde bara hitta blad på träden och gräs att äta..."

"I desperation blev många rövare... De samlades i gäng och stal ris och salt. En del hittade mat och andra inte. De blev allt magrare och deras muskler och blod gick till spillo. Tusentals hemskheter drabbade dem och en del dog medan andra levde vidare…”

De som kunde flydde den fruktansvärda slakten och drog sig söderut. Siamesiska militärkommendanter, som också ville överleva, ledde sina utmattade trupper bort från den brinnande staden genom burmesernas linjer runt staden.

Perioden efter Ayutthayas fall var den mörkaste och dystraste i Siams historia. Staden Ayutthaya, som blivit fördärvad till oigenkännlighet, skulle aldrig mera bli återuppbyggd.

Hade då Ayutthaya och de samtida taistaterna blivit starkare under de tvåhundra år som passerat efter att Ayutthaya föll första gången? På många sätt var de inte bättre förberedda på burmesernas attacker än de varit två hundra år tidigare. Speciellt hade rikenas förmåga att mobilisera tillräckligt med soldater inte förbättrats.

Där upphör emellertid likheterna mellan Ayutthaya och rikets nordliga grannar. Under de två hundra åren som gått hade Ayutthaya utvecklat en effektiv statsapparat som kunde försörja en statselit och man hade dessutom öppnat upp sig betydligt mera mot omvärlden.

Ayutthaya hade byggt upp en rad ekonomiska, kulturella, religiösa och juridiska institutioner och kunde vanligtvis regera effektivt över de många provinserna i det stora riket. Ayutthaya hade också dragit fördel av de olika begåvningar som en blandad befolkning med stor kulturell, etnisk och språklig variation innebar.

Det är lätt att glömma att Ayutthaya i två hundra år faktiskt hade varit ett väl sammansvetsat rike. Under en tid på 1600-talet hade det visserligen varit kroniska uppror i de mera avlägsna södra delarna av riket, men rikets centrum hade regerats anmärkningsvärt effektivt.

Detta stod i skarp kontrast till Lan Na och Lan Xang. Liksom i Lan Na och Lan Xang hade nästan varje tronskifte i Ayutthaya, under dessa två århundraden, urartat till en politisk kris. Dessa kriser hade efter hand blivit allt allvarligare då eliten i den centrala byråkratin skapat starka ekonomiska, sociala och politiska intressen som de var beredda att försvara.

Varje ny kung riskerade att förändra maktbalansen mellan enskilda individer eller familjer i denna elit.

Ayutthayaperioden hade präglats av dess kungars enväldiga och gudomliga makt. Monarkens ord var lag och han rådde över liv och död. Liksom allt land var hans egendom kan man också säga att han ägde sina undersåtar. Något utrymme för folkets vilja fanns inte.

Den enväldiga monarkin var en effektiv broms i utvecklingen av demokrati och skulle så förbli ända fram till 1932. Det var bara Sukhothais härskare som hade haft ett närmare förhållande till sina undersåtar. Visserligen befann sig inte kungarna på samma nivå som folket, men de spelade ändå en roll som deras fadersgestalt. Ayutthayas härskare fjärmade sig emellertid fullständigt från folket.

Under 417 år hade Ayutthaya regerats av 34 kungar av olika dynastier. Lärda brahmaner tillhörande Indiens högsta kast knöts tidigt till hovet och de införde sakrala ceremonier som kungen hade att följa och leda. Kungarna blev alltmer betraktade som heliga väsen eller levande Buddhor efter khmer-indisk förebild.

De omgavs och skyddades av brahmansk doktrin, mystik, heliga ritualer och krypande ämbetsmän och vem som helst kunde inte träda fram inför kungarna. Den etikett som omgav kungen och hans närmaste familj var så sträng att ingen hade rätt att vidröra kungen, eller att se honom direkt i ögonen. Brott mot detta medförde dödsstraff.

Så sent som 1881 skulle en drottning drunkna i folkets åsyn för att ingen vågade ta i henne och därmed rädda henne. (Du kan läsa mera om denna händelse längre fram i ”Bangkok, Rama I-Rama VII,” artikeln ”Kung Chulalongkorn,” ”Kung Rama V (Chulalongkorn) (r. 1868-1910).”)

De som talade med kungen var tvungna att använda ett speciellt kungligt hövligt hovspråk och kungen var naturligtvis ofelbar. Språket det handlade om var det tidigare omtalade rachasap. Se även ”Ayutthaya,” ”Konungariket Ayutthaya,” artikeln ”Ayutthayas grundande-Kung Ramathibodi (r. 1351-1369.”

I konsten framställdes alltid kungen som en del i övernaturliga händelser. Kungen var guden Vishnus reinkarnation och kallades Rama (Phra Ram) พระราม.

Rama är det officiella namn, som ännu ges åt Thailands kungar och landets nuvarande monark är Rama IX. Den gudomliga anknytningen till Vishnu är idag ingen realitet, utan bara en kvarleva av de gamla traditionerna.

Inflytandet från brahmanismen har tonats ner och en mera renläriga buddhism styr idag livet i Thailand. Men mycket av den stränga hovetiketten finns kvar och i egenskap av Buddhas ställföreträdare är kungen en helgad person som behandlas med yttersta vördnad.

Under kraftfulla kungar hade Ayutthayariket utvidgats till att omfatta Sukhothai i norr, områden helt ut till Bengaliska viken i väst, Luang Prabang i öst och Malacka i syd. Även om det inte står helt klart om Siam erövrade Malacka militärt, så är det i varje fall en realitet att man proklamerade full suveränitet över Malackahalvön i slutet av 1400-talet.

Kungen, som ledde regeringen, assisterades av fyra ministrar som bildade ett privat råd. Den högste ministern, känd som Chakri, hade ansvaret för landets inre ordning och för alla provinsregeringarna. Den andre ministern förestod den kungliga skattkammaren och var känd som Phrakhlang.

Den tredje ministern bar titeln Kalahom och var krigsminister. Den fjärde och sista ministern bar titeln Phra Wang och var palatsmarskalk och administrerade palatsets privata kassa.

Phrakhlang var den minister som skötte kontakterna med utlänningarna, varav de flesta var handelsmän. Han fungerade därför också som en slags utrikesminister.

Fyra andra ministrar av lägre rang kontrollerade palatsvakten, polisen, risförråden och rättsväsendet. Rättsskipandet i provinserna sköttes av städernas guvernörer. Den franske missionären och biskopen Nicolas Gervaise นิโกลาส์ แชร์แวส (1662/1663-20 november 1729), som befann sig i Siam 1681-1685, säger i sin Histoire naturelle et politique de Siam att det var vanligt med kvinnor som processordföranden.

Det existerade inga direkta skatter, men det betalades avgifter på båtar, mark och trädgårdsprodukter såsom kokosnötter, betelnötter, durianfrukter samt på alkoholhaltiga destillerade drycker framställda av ris och toddypalmen.

Värnplikt var obligatoriskt och för att förhindra att någon kunde smita undan genomfördes det folkräkningar. Befolkningen delades upp i två grupper kända som "den högra handen" och den "vänstra handen."

Dessa grupper delades i sin tur i ärftliga band som lydde under en ämbetsman vars plikt det var att skaffa fram tillräckligt med arbetskraft för offentliga arbeten och soldater till de ständigt återkommande krigen.

När föräldrarna tillhörde olika band blev det första, tredje och femte barnet och så vidare tillknutet moderns band och motsvarande blev det andra, fjärde och sjätte barnet tillknutet faderns band. Ämbetsmännen som var ansvariga för dessa band hade olika grader, beroende på hur många personer de var ansvariga för.

Jag har tidigare talat om dessa grader eller titlar i "Ayutthaya," "Konungariket Ayutthaya," artikeln "Kung Trailok (1448-1488)." Två av de två lägre titlarna, Mün och Phan, refererar till det antal personer som de var ansvariga för. På thai betyder mün tio tusen och phan betyder tusen.

Utlänningar refererade vanligtvis till de högre titelinnehavarna som mandariner (ämbetsmän). I krigstid kunde kungen inkalla alla sina värnpliktiga undersåtar. Slavar och munkar var dock undantagna från värnplikten.

Det fanns två klasser av slavar. De som föddes som slavar genom att deras föräldrar var slavar och skuldslavar. Första, tredje och femte barnet och så vidare till en slavinna, som hon fått med en fri man, blev slavar. Barn nummerr två, fyra och så vidare blev fria. Gervaise menar att slavarna behandlades som vanliga tjänare och levde därför vanligtvis bra liv.

Munkarna stod för pojkarnas utbildning medan flickorna normalt var analfabeter. Templet var centrum för byarnas liv och munkarna försörjdes av befolkningen.

En stor del av den manliga befolkningen var munkar och deras skyddade position har kanske medverkat till att buddhismen rotfäst sig så djupt hos befolkningen. Munkarnas liv vid denna tid har förmodligen inte skilt sig så mycket från deras kollegors liv i dag.

Från andra källor vet vi att kungens reguljära trupper endast bestod av 600 vaktsoldater, kända som Khaen Lai แขนลาย, vilket i det här fallet betyder "tatuerade armar" på thai. Dessa hade ersatt japanerna som tidigare haft denna uppgift på 1600-talet.

En del legosoldater behöll kung Narai. Nämligen 60 muhammedanska indier, 50 rajputer och 20 kinesiska tatarer. Det fanns också 400 värnpliktiga i Bangkok och 800 i Lopburi som tjänstgjorde utan betalning.

Ayutthaya kan ha haft omkring 1 miljon invånare i sin glans dagar. Flera européer skrev om hovets fantastiska välstånd och stadens ”2 000 spiror klädda med guld."


Stavningsvarianter;

Phra Wihan Phra Mongkhonlabophit; Phra Wihan Phra Mongkhonlabophit, Vihara Phra Mongkhon Bophit.

Nicolas Gervaise; Nicholas Gervaise.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-03-08, 18.21
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.