Kriget mellan Burma och Siam 1785-1786 är känt som de Nio arméernas krig (songkhram kao thap) สงครามเก้าทัพ i den siamesiska historien. Namnet har kriget fått sitt namn då burmeserna anföll med nio arméer i fem riktningar Soldaterna till sina arméer hade de rekryterat från rikets olika tributstater såsom de norra Shanstaterna Hsenwi, Mong Nai, Kengtung, Bhamo, Mogaung och Hsipaw. Detta krig blev det första mellan Konbaungdynastin i Burma och Chakridynastin i Bangkok.

Tre år efter att Bangkok blivit huvudstad började den burmesiske kungen Bodawpaya invadera Siam med sina nio arméer bestående av 144 000 man. Anfallsmålen var Kanchanaburi, Ratchaburi, Lan Na, Tak, Thalang (Phuket) och den södra delen av Malackahalvön.

Denna stora spridning av de burmesiska arméerna och deras brist på förnödenheter skulle visa sig vara ett misstag och siameserna under ledning av kung Rama I och hans yngre bror Surasi lyckades också framgångsrikt slå tillbaka burmesernas invasion. Tidigt 1786 hade de flesta burmeserna redan retirerat och återvänt hem, förutom de burmesiska styrkorna i söder.

I slutet av 1786, efter regntidens slut, återupptog Bodawpaya sina militära kampanjer då han skickade sin son prins Thado Minsaw (Tado Mengso) ตะโดเมงสอ att invadera Siam via Kanchanaburi. Siameserna mötte dock upp och burmeserna förlorade ännu en gång och Siam hade försvarat sin västra gräns. De två misslyckade burmesiska invasionerna 1785-1786 skulle visa sig bli de två sista fullskaliga burmesiska invasionerna av Siam.

Nu har jag sprungit iväg litet för långt fram kronologiskt och återvänder nu till tiden då invasionen av Siam började i juli 1785;

Den första burmesiska armén på 10 000 man under ledning av Mingyi Mingaung Kyaw hade skickats från Mergui (Myeik) i juli 1785. Denna styrka skulle ta sig ner genom Malackahalvön, till Chumphon och Chaiya och vidare söderut. Mingyi Mingaung Kyaw var som tidigare omtalat också ansvarig för att försörjningslinjerna till burmesernas trupper skulle fungera, men han hade misslyckats med detta uppdrag.

Efter att kung Bodawpaya beordrat att Mingyi Mingaung Kyaw skulle arresteras övertogs hans armé av Kinwun Mingyi (Kaengwun Maengyi) แกงหวุ่นแมงยี. Mingyi Mingaung Kyaw fördes senare till kung Bodawpaya, som då befann sig vid de Tre pagodernas pass, där han omedelbart blev avrättad. Lägg märke till att Kinwun Mingyi också kallas Maeng Chancha แมงจันจา i en del källor.

Den andra armén, som också bestod av 10 000 man, leddes av Anaukpet Taik Wun (Anok Faek Khit Wun) อะนอกแฝกคิดวุ่น, som burmeserna också kallar Nemyo Nawratha (Nemiao Naratha) เนเมียวนรธา. Jag kommer i fortsättningen att använda namnet Nemyo Nawratha. Hans armé marscherade över Tenasserimbergen (Thueak Khao Tanawasi) เทือกเขาตะนาวศรี från Tavoy med målet att erövra Ratchaburi och Phetchaburi. Denna armé var uppdelad i tre avdelningar.

Dawei Wun (Thawai Wun) ทวายหวุ่น, eller Chao Mueang Thawai เจ้าเมืองทวาย som var guvernör i Tavoy, ledde en avdelning på 3 000 man genom passet Chao Khawao (Dan Chao Khawao) ด่านเจ้าขว้าว till dagens distrikt Suan Phueng สวนผึ้ง i provinsen Ratchaburi. Här slog han läger vid berget Khao Ngu เขางู som låg fem kilometer nordväst om staden Ratchaburi.

Nemyo Nawratha själv ledde en avdelning på 4 000 man genom passet Bong Ti (Dan Bong Ti) ด่านบ้องตี้ i dagens distrikt Sai Yok i provinsen Kanchanaburi och slog läger i det nuvarande distriktet Chom Bueng จอมบึง i Ratchaburi. Den tredje avdelningen på 3 000 man beordrades att ansluta sig till den första armén i Chumphon.

Den tredje armén bestod av 30 000 man under ledning av kung Bodawpayas yngre bror prins Thado Siri Maha Uzana (Sado Siri Maha Uchana) สะโดศิริมหาอุจนา, som var guvernör i Toungoo. Denna armé hade utgått från Chiang Saen och det primära målet var Lampang.

Kung Bodawpayas huvudstyrka bestod av omkring 88 000 man uppdelad på fem arméer som utgick från staden Martaban. Arméerna skulle invadera Siam via de Tre pagodernas pass och därefter attackera staden Kanchanaburi. Här skulle man invänta de norra och södra arméerna innan man fortsatte med ett anfall på Bangkok.

Den fjärde armén bestod av 10 000 man, den femte av 5 000 man, den sjätte av 12 000 man, den sjunde av 11 000 man och den åttonde under ledning av kung Bodawpaya själv bestod av omkring 50 000 man.

På grund av avsaknaden av tillräckligt med förnödenheter kunde Bodawpaya inte omedelbart skicka samtliga 88 000 man mot Kanchanaburi. Därför skickade han först bara den fjärde och den femte armén, som sammanlagt uppgick till 15 000 man. Här säger en källa att detta gjordes i oktober 1785.

Den nionde armén leddes av Nawratha Kyawgaung (Naratha Chokhong) นรธาจอข่อง och bestod av 6 000 man och den marscherade in i Siam genom passet Mae Lamao med målet att erövra Tak (Rahaeng), Kamphaengphet, Phitsanulok och Nakhon Sawan. En tid senare begav sig den sjätte och sjunde armén in i Siam och Bodawpaya själv följde efter med den åttonde armén och han slog sig ned vid floden Ranti (Maenam Ranti) แม่น้ำรันตี.

Då den nionde armén anlände till Tak insåg Taks guvernör att hans egna styrkor var otillräckliga för att kunna stå emot burmeserna och han övergav staden och flydde. Nawratha Kyawgaung lyckades dock fånga in den flyende guvernören och tillsammans med 500 andra invånare från staden skickades de som fångar till Burma.

Den sjätte och sjunde armén begav sig sedan mot den gamla staden Kanchanaburi och gjorde halt vid Tha Din Daeng ท่าดินแดง och Samsop สามสบ i det nuvarande distriktet Sangkhlaburi. Platsen för den gamla staden Kanchanaburi är i dag känd som Lat Ya ลาดหญ้า och låg cirka femton kilometer nordväst om den moderna staden Kanchanaburi. Siameserna mötte upp burmeserna vid Tha Din Daeng och den sammandrabbning som inträffade här har kallats för slaget vid Tha Din Daeng.

Siameserna skickade en burmes, som tagits till fånga under kriget 1775-1776, vid namn Nga Kan งะกาน eller eller Na Khan นาข่าน, för att förhandla med kung Bodawpaya vid Ranti-floden, men förhandlingarna misslyckades då Bodawpaya inte var intresserad av några fredssamtal. I stället förhörde han Nga Gan om siamesernas krigsförberedelser.

Den burmesiska attacken var oerhört ambitiös och ytterst allvarlig för Siam. Siameserna motstod frestelsen att möta anfallet på alla fronter och delade bara upp sina styrkor i fyra delar.

Huvudstyrkan på 30 000 man, ledd av Maha Uparat Surasi, lämnade Bangkok i december 1785 och tog sig uppför floden Khwae Noi till Lat Ya. Han hade med sig stora mängder tungt artilleri för att ta sig an burmeserna i djungelområdena uppströms floden och hindra dem från att nå Kanchanaburi. En annan styrka på 15 000 man, som leddes av kungens systerson prins Anurak Devesh (den tidigare Phraya Suriya Aphai), stationerades i Nakhon Sawan för att blockera burmesernas tillgång till centralslätten.

Då burmeserna var på väg mot Kanchanaburi upptäckte de att siameserna redan var på plats och väntade på dem och tidigt 1786 bröt det ut hårda strider i de öde områdena uppströms Kanchanaburi och Surasi lyckades hålla kvar burmeserna där.

Surasi skickade också iväg mongeneralen Phraya Mahayotha (Cheng Khotchaseni) พระยามหาโยธา (เจ่ง คชเสนี) (1739-1822), eller Binnya Sein, med 3 000 man för att genskjuta burmeserna vid Kram Chang กรามช้าง i dagens distrikt Si Sawat. Under tiden var förtrupper från burmesernas fjärde och femte armé på väg genom Sai Yok, de korsade floderna Khwae Noi och Khwae Yai (Maenam Khwae Yai) แม่น้ำแควใหญ่ vid Tha Kradan ท่ากระดาน och marscherade sedan vidare mot Si Sawat.

I Si Sawat mötte de Phraya Mahayotha och hans styrka, men denna inledande drabbning förlorade siameserna och burmeserna fortsatte till Lat Ya vid foten av berget Khao Chon Kai เขาชนไก่ där de slog läger. Surasi skickade därefter dit ännu en siamesisk armé och den sammandrabbning som sedan inträffade här har kallats för slaget vid Lat Ya.

Burmeserna lyckades klara av den första siamesiska attacken och båda sidor började bygga torn för sina kanoner för att lättare kunna skjuta på varandra och båda sidor led stora förluster. För att avskräcka de siamesiska soldaterna från att retirera lät Surasi färdigställa tre stora mortlar och förklarade att om någon av dem skulle försöka fly skulle de bli krossade i dem.

Surasi hade upptäckt att burmesernas försörjningslinjer var svaga och skickade därför 500 man ledda av Phraya Siharat Decho (Thip), Phraya Thai Nam och Phraya Phetchaburi för att lägga sig i bakhåll vid Phu Khrai พุไคร้. Men styrkan vågade inte gå till attack utan gömde sig i stället. En man med titeln Khun Muen ขุนหมื่น återvände därefter till Surasi för att beklaga sig över det inträffade.

Surasi skickade då iväg en man med titeln Phraya Monthianban (Sot) พระยามณเฑียรบาล (สด) för att undersöka vad som hänt. Om det var korrekt att de tre tidigare ledarna var skyldiga till feghet skulle de halshuggas och huvudena presenteras för Surasi. Phraya Monthianban träffade därefter de tre ledarna och han konstaterade att anklagelserna var sanna och de tre blev också halshuggna.

Därefter ledde Phraya Monthianban (Sot) en styrka på 1 500 man som lade sig i bakhåll utmed den burmesiska försörjningsvägen. Bakhållet blev lyckat och burmeserna fick nu ännu större problem med att få fram förnödenheter till Lat Ya.

En annan mindre styrka på 5 000 man leddes av Chaophraya Thammathikon (Bunrot Bunyarattaphan) เจ้าพระยาธรรมาธิกรณ์ (บุณรอด บุณยรัตพันธุ์) och Chaophraya Yommarat (Thong In) เจ้าพระยายมราช (ทองอินทร์). Denna styrka stationerades i Ratchaburi för att ta sig an burmeserna här och hålla siamesernas försörjningslinjer öppna till Kanchanaburi om det skulle komma en burmesisk attack från söder.

Kungen själv, med sina 20 000 man i Bangkok blev orolig då slaget vid Lat Ya drog ut på tiden. Han och hans armé lämnade därför Bangkok i januari 1786. Surasi gick honom till mötes och berättade att burmeserna saknade förnödenheter och led av svält. De hade varit tvungna att gräva efter taro och trädrötter och de hade slaktat sina hästar och inte nog med det så hade de också drabbats av epidemier. Surasi menande därför att segern var nära och han bad kungen att sluta oroa sig. Därefter gick Rama I också till anfall på sin fiende.

Här finns det någon källa som säger att Surasi övertalade sin bror att återvända till Bangkok då han menade att han hade läget under kontroll.

När kung Bodawpaya såg de kungliga trupperna anlända från Bangkok insåg han att det var tid att inleda en reträtt, men han ville avvakta ytterligare ett litet tag. Det var då som Surasi visade att han inte enbart var en hård ledare utan också en klok sådan. Han lät nu trupper med hästar och elefanter lämna slagfältet under skydd av nattens mörker och lät dem sedan återvända på morgonen, då det blev ljust. Detta fick burmeserna att tro att det hela tiden anlände nya siamesiska förstärkningar.

Det skulle visa sig än en gång att siamesernas överlägsna tunga artilleri blev avgörande. Siameserna hade aldrig glömt konsten att gjuta kanoner vilket de, som tidigare omtalat, lärt sig av portugiserna på 1500-talet. Den 17 februari 1786 såg Rama I att burmeserna försvagats kraftigt och han beordrade alla sin befälhavare att göra sig beredda för en omedelbar attack.

Därefter inledde siameserna en intensiv kanonad mot burmesernas läger och den 18 februari kunde de framgångsrikt storma lägret, trots att de var numerärt underlägsna. Kung Bodawpaya gav order om reträtt den 21 februari och de hungriga, trötta och demoraliserade burmeserna flydde därefter hem mot Burma. Slaget vid Lat Ya hade då varat i omkring två månader och siamesiska krönikor säger att burmeserna förlorade 6 000 man. Hur många siameser som stupade har jag inga uppgifter om.

Rama I beordrade att man skulle förfölja de flyende burmeserna och en del källor säger att det var nära att kung Bodawpaya blev tillfångatagen då han i panik flydde tillbaka till Martaban med sin huvudstyrka. Nästan allt burmesiskt artilleri erövrades och man tog många krigsfångar, men siameserna hade inte tillräckligt med soldater för att följa efter sin fiende in i Burma.

Efter slaget vid Lat Ya beordrade Surasi Phraya Kalahom Ratchasena (Phra Chaiyabun) พระยากลาโหมราชเสนา (พระชัยบูรณ์) och Phraya Chasaenyakon (Thurian) พระยาจ่าแสนยากร (ทุเรียน) att bege sig landvägen till Ratchaburi med en armé för att ta sig an burmesernas andra armé här. Surasi själv valde att ta sig ned mot Ratchaburi utmed floderna och kanalerna.

Det visade sig sedan att Chaophraya Thammathikon (Bunrot Bunyarattaphan) och Chaophraya Yommarat (Thong In) hade misslyckats med sin uppgift att förhindra en del av den andra burmesiska armén, under ledning av Dawei Wun, att gå mot sydväst och slå läger vid Khao Ngu. Här hade burmeserna löst försörjningsfrågan då de fick tillgång till kokosnötter och olika frukter som odlades i regionen. Phraya Kalahom Ratchasena (Phra Chaiyabun) och Phraya Chasaenyakorn (Thurian) marscherade nu till burmesernas läger vid Khao Ngu och här inträffade det som kallats slaget vid Khao Ngu (Kan Rop Thi Khao Ngu) การรบที่เขางู.

Efter hårda strider vann de två siamesiska generalerna slaget vid Khao Ngu och burmeserna retirerade genom Suan Phueng till passet Chao Khawao. Då Nemyo Nawratha, som befann sig med sina trupper vid Chom Bueng, såg att Dawei Wun besegrats bestämde sig också för att retirera, så fort han fick order om detta av kung Bodawpaya.

Surasi visade sig värdig burmesernas smeknamn "Tigern." Han lät arrestera alla under sitt kommando som inte visade tillräcklig stridsiver och hotade dem med dödsstraff för att skrämma alla andra. Surasi menade uppenbart att det var bättre att hans officerare var mer rädda för honom själv än för fienden.

Chaophraya Thamma (Bunrot Bunyarattaphan) och Chaophraya Yommarat (Thong In) straffades för att inte ha klarat sin uppgift. Man piskade dem och med rakade ränder över deras huvuden paraderades de runt i lägret för att förödmjukas. Därefter degraderades de från sina ämbeten. De hade turen att Rama I kom dit i tid för att benåda alla dödsdömda efter att de lovat att vara tapprare nästa gång. En annan källa säger att Surasi skrev ett brev till Rama I, som sedan skrev tillbaka att de två ovan nämnda generalerna skulle skonas.

I december 1785 hade burmeserna attackerat och belägrat Lampang under ledning av Thado Siri Maha Uzana och en man vid namn Aprakamani (A-prakamani) อาประกามนี, eller Thaparakamani (Tha-para-kamani) ธาปะระกามะนี. En annan av mina källor säger att belägringen hade börjat i mitten av oktober 1785 och att Chao Kawila lyckades hålla burmeserna stången i tre månader. Samtidigt med detta stod siamesernas nordliga huvudarmé emot burmesiska styrkor norr om Nakhon Sawan.

Burmesen Thado Siri Maha Uzana delade upp sin styrka och gav en man vid namn Nemyao Sihasui (Nemiao Sihasui) เนเมียวสีหซุย uppdraget att leda en armé på 3 000 man från Lampang för att attackera städerna Sawankhalok, Sukhothai och Phitsanulok. De norra provinserna var vid den här tiden underbefolkade på grund av krigen på 1770-talet vilket gjort det omöjligt för siameserna att rekrytera tillräckligt med trupper härifrån för att bekämpa burmeserna.

Städerna Phitsanulok, Sukhothai och Sawankhalok föll också och de tre städernas guvernörer flydde. Nemyao Sihasui marscherade därefter iväg från de tre städerna och stationerade sin armé vid Pak Phing ปากพิง öster om floden Nan vid Wang Nam Khu วังน้ำคู้ i dagens distrikt Mueang Phitsanulok, söder om staden Phitsanulok.

En av mina källor säger att både Anurak Devesh och Rama I hade begett sig norrut med sina styrkor då städerna Phitsanulok, Sukhothai och Sawankhalok föll. Med hjälp av lokala provinsarméer från Phrae och Nan, samt andra furstendömen i norr lyckades man bryta belägringen av Lampang och det utbröt omfattande strider mot burmeserna där floderna Yom och Nan möts. Burmeserna sägs ha drabbats av stora förluster och då de fick vetskap om Bodawpayas reträtt vände de också hemåt.

Under kriget 1785-1786 utnämnde Rama I sin äldste systers son Anurak Devesh till vice Maha Uparat med den tidigare omtalade titeln Krom Phra Ratchawang Bowon Sathan Phimuk. Denna titel var som tidigare omtalat tilldelad den som bodde i Bakre palatset, som låg på västbanken av Chaophraya. I dag ligger sjuksköterskeskolan tillhörande Sirirajsjukhuset (Rongphayaban Sirirat) โรงพยาบาลศิริราช här. Då Anurak Devesh dog 60 år gammal 1806 utsågs det ingen ny person med denna titel.