Opium och dess utbredning i världen har en mycket lång historia som du kan läsa mera om i den externa länken "Opium genom historien.” Jag har valt att berätta om drogens historia från 1700-talet och framåt i framförallt Kina och Sydostasien;

Omkring 1700 började nederländarna exportera indiskt opium till Kina och öarna i Sydostasien och samtidigt introducerade man bruket med att röka opium i pipor. Den kinesiske Yongzheng-kejsaren (Chakkraphat Yong Choeng) จักรพรรดิยงเจิ้ง (r. 5 februari 1723-8 oktober 1735) utfärdade 1729 ett förbud mot att röka opium och den inhemska försäljningen av drogen. Enda undantaget var de som hade licens att sälja drogen för medicinsk användning.

Det brittiska Ostindiska kompaniet tog kontroll över Bengalen เบงกอล och Bihar (Rat Phihan) รัฐพิหาร 1750, som var distrikt i Indien där det odlades opium. Brittiska fartyg dominerade sedan opiumhandeln från Calcutta till Kina. Kompaniets export av opium till Kina uppgick 1767 till 2 000 kistor per år. Hur mycket opium som rymdes i en kista vet jag dock inte.

Det brittiska Ostindiska kompaniet införde monopol på handeln med opium 1793. Opiumodlarna i Indien förbjöds därmed att sälja sitt opium till konkurrerande handelskompanier. I ett försök att stoppa handeln införde den kinesiske Jiaqing-kejsaren (Chakkraphat Chia Ching) จักรพรรดิเจียชิ่ง (9 februari 1796-2 september 1820) ett fullständigt förbud mot handel och odling av opiumvallmo i Kina 1799.

Den 18 mars 1839 beordrade den kejserlige kommissionären Lin Zexu (Lin Soechu) หลินเซอชู (30 augusti 1785-22 november 1850), som var ansvarig för bekämpningen av opiumhandeln, att alla utländska handelsmän skulle lämna ifrån sig sitt opium. Svaret blev att britterna skickade krigsfartyg till Kinas kust och därmed var det första opiumkriget (Songkhram Fin) สงครามฝิ่น ett faktum. Den 29 augusti 1842 var kineserna besegrade och förutom ett stort krigsskadestånd tvingades kineserna lämna över Hongkong ฮ่องกง till britterna.

Britterna och nu också fransmännen fortsatte sina fientliga handlingar mot Kina i det andra opiumkriget (songkhram fin khrang thi song) สงครามฝิ่นครั้งที่สอง, som pågick under perioden 8 oktober 1856-24 oktober 1860. Ännu en gång tvingades Kina betala ett skadestånd och legalisera importen av opium. Opiumproduktionen i Sydostasiens högländer ökade nu.

Britterna genomförde 1878 något som kallades för the Opium Act, med förhoppningen att minska opiumkonsumtionen. Enligt dessa nya regler fick det endast säljas opium till registrerade kinesiska piprökare och indier som åt drogen, medan burmeserna ålades ett strikt förbud mot att röka opium.

Britterna intog 1886 Burmas nordöstra del där det producerades mycket opium. Produktionen och smugglingen av opium fortsatte dock trots britternas försök att upprätthålla sitt monopol på handeln med drogen. Efter att förgäves ha försökt befria sitt land från opium i nästan 200 år lyckades kineserna först 1910 övertyga britterna att sluta med den förödande opiumhandeln mellan Indien och Kina.

I Siam hade den ökande invandringen av kineser också fört med sig att opiumrökning spridit sig hit. Rama I (r. 1782-1809) förbjöd under sin regeringstid import och försäljning av opium i landet. Då hade även många siameser börjat röka opium och bruket hade blivit en landsplåga med missbrukare som stal och rånade för att kunna skaffa drogen. Det visade sig mycket svårt att stoppa droghandeln och mot Chinatowns opiumhålor vågade inte polisen slå till av rädsla för de kinesiska kriminella sällskapen. Dessutom förekom det en utbredd korruption för att skydda handeln.

Då förbudet mot droghandeln inte fick önskad effekt hade Rama II (r. 1809-1824) infört offentlig piskning av missbrukare och de personer som undlåtit att informera myndigheterna om brott mot opiumlagarna. De som frivilligt lämnade ifrån sig sitt opium kunde slippa straff och det konfiskerade opiumet exporterades sedan till andra länder, vilket gav staten ett välbehövligt tillskott i kassan!

Under Rama III (r. 1824-1851) fortsatte opiumbruket att vara ett stort socialt problem och under hans regeringstid utbröt det ofta strider mellan rivaliserande gäng. Detta sågs som ett allvarligt hot mot den allmänna säkerheten och Rama III inledde en kampanj mot den organiserade droghandeln och de gäng eller brottssyndikat som låg bakom denna. Dessa brottssyndikat kallades för triader (sanhoe) ซันเหอ och enligt uppgift skall minst 3 000 kineser ha mist livet under dessa upprensningar. Rama III lyckades inte knäcka dem helt och triaderna levde vidare långt in på 1900-talet.