Då Gia Long fortfarande levde hade han lagt en skyddande hand över de kristna som hjälpt honom att återförena sitt rike. Då han dog den 3 februari 1820 hade hans son Minh Mang efterträtt honom och han var en hängiven anhängare till konfucianismen och hatade västerlänningar och framförallt kristna. Minh Mang började därefter förfölja kristna och missionärer, men i söder kunde han inte göra detta så länge hans pappas kompanjon, Le Van Duyet levde. Le Van Duyet fungerade som guvernör eller vicekung i Gia Dinh (Saigon) och hade lyckats få någon form av självstyre.

Det verkar som om kung Ang Chan II i Kambodja hade tröttnat på det vietnamesiska oket 1829, men han hölls också i schack av Le Van Duyet. Då Le Van Duyet dog den 3 juli 1832 agerade regeringen i Hué snabbt för att säkra kontrollen över södra Vietnam. Minh Mang började nu förfölja kristna även här och till och med Le Van Duyets grav skändades. Detta ledde till ett omfattande uppror i söder och en av ledarna för upprorsmakarna bad Rama III om hjälp.

Problemen som Siam hade i nordöst och söder var små i jämförelse med de problem som snart skulle uppstå med grannriket Kambodja. Krigen mot Kambodja under Rama III:s regeringstid berodde dels på Siams och Vietnams kamp om inflytande vid det kambodjanska hovet i Phnom Penh och dels på rivaliteten mellan kung Ang Chan II och hans halvbröder Ang Em och Ang Duong. Ang Snguon hade dött i Bangkok 1824, samma år som Rama III påbörjade sin regeringstid. Se även den tidigare artikeln "Kambodja mellan Siam och Vietnam" i detta avsnitt.

Rama III som var väl medveten om Kambodjas motvilja över den vietnamesiska kontrollen beslöt sig nu för att blanda sig i leken. Den 23 november 1832 begav sig både markstyrkor och en flotta mot Kambodja. En del källor talar om en sammanlagd styrka på omkring 100 000 man.

Chaophraya Ratchasuphawadi (Sing Singhaseni), som nyligen befordrats till Chaophraya Bodindecha av Rama III, marscherade i väg med Gia Dinh (Saigon) som mål och flottan under Dit Bunnag (Chaophraya Phraklang) hade som mål att erövra städerna utmed Kambodjas kust och sedan slå sig samman med Bodindechas armé vid Gia Dinh. En källa talar också om en tredje armé som skulle ansluta sig till de övriga styrkorna vid Gia Dinh.

(Sing Singhaseni)

Den siamesiska flottstyrkan erövrade därefter staden Ha Tien och tog sig upp för den 87 kilometer långa Vinh Te-kanalen (Khlong Wing Te) คลองวิงห์เต och erövrade staden Chau Doc. Bodindechas armé avancerade också och besegrade kambodjanerna vid Kampong Chhnang. Ang Chan II hade då flytt till Gia Dinh (Saigon).

Därefter nådde armén också fram till Chau Doc och sedan till Vinh Long. Siameserna hade räknat med att få stöd av de rebeller som rest sig mot kejsare Minh Mang. Stödet uteblev dock och vid Sa Dec mötte Bodindecha överlägsna vietnamesiska styrkor. De hade nämligen redan kuvat upproret i söder och avrättat upprorsledaren.

Det visade sig nu att den siamesiska flottstyrkan inte var lämpad att klara av den annalkande monsunen, då både förnödenheter och ammunition var på upphällningen. Dit Bunnag rådde därför Bodindecha att dra sig tillbaka då hans flottstyrka inte skulle kunna ge honom nödvändigt understöd. Bodindecha begav sig då till Phnom Penh som sattes i brand för att förhindra vietnameserna att sätta upp ett högkvarter här. Därefter drog han sig tillbaka till Battambang. Vid tiden för den siamesiska reträtten bröt det ut ett allmänt uppror i Kambodja och östra Laos.

Senare under 1833 marscherade en vietnamesisk armé på 15 000 man mot Oudong med målet att återinsätta Ang Chan II på tronen. Han återinstallerades därefter 1834. Vietnam hade nu närmast total kontroll över Kambodja och flera källor menar att Kambodja var ockuperat av Vietnam 1835-1847.