Nu kan det vara på sin plats att berätta vad Mongkut sysslade med under sin tid som munk.

Mongkut hade en rastlös undersökande personlighet och oroades tidigt över buddhismens tillstånd i de hundratals kloster som fanns i Bangkok. Han studerade meditation för att öka sin mentala kraft, men detta tillfredsställde honom inte. Han flyttade därför tillbaka till de intellektuellt framstående klostren i den inre staden och påbörjade seriösa studier av pali för att kunna läsa de buddhistiska skrifterna på ”originalspråket." Mongkut lär ha behärskat pali till fulländning, men kunde även sanskrit och andra asiatiska språk.

På Rama III:s begäran genomförde Mongkut en muntlig examen i pali 1826, som var den vanliga vägen till högre poster inom buddhismen och kunglig ynnest. Inför en stor publik, som förutom framstående munkar inkluderade ämbetsmän och medlemmar ur den kungliga familjen, visade Mongkut prov på enastående kunskaper. Detta efter att bara ha varit munk i ett par år.

Han visade inte bara stor språklig färdighet, utan också stora teologiska kunskaper om de religiösa texter som avhandlades detta år. Då några prinsrivaler viskade att Mongkuts examensförrättare varit alltför vördnadsfulla mot honom ville han efter den tredje examensdagen inte medverka längre. Han hade då redan hunnit göra ett så starkt intryck på kungen att han tilldelades en ärebevisning som visade att han klarat sin examen med högsta betyg.

Den unge munken, som var upprörd över att ha blivit ifrågasatt, gav nu upp sin satsning på en karriär inom buddhismen. Detta trots att en del kungliga prinsar tidigare hade stigit i hierarkin denna vägen och andra skulle också göra det i framtiden. Mongkut kastade sig in i akademiska textstudier och ju mer han lärde om kärnan i den buddhistiska läran och om hur buddhismen praktiserades i Siam ju mera otillfreds blev han. Han menade att både munkar och lekmän blint följde sina fäders och förfäders buddhism, utan att ha grundläggande kunskaper om doktriner och de ursprungliga texternas lära.

Mongkut studerade texter som handlade om ordinationer av munkar och upptäckte att de siamesiska ordinationerna förmodligen var ogiltiga. Han sökte upp den högste munken inom monsekten i Siam och genom diskussioner med honom blev han övertygad om att den strikta mondisciplinens ordination var den korrekta.

Efter en period av noggranna studier och eftertanke tillsammans med några munk-studenter flyttade han till Wat Samorai (Wat Samo-rai) วัดสมอราย, som låg i ett skogsparti norr om Bangkok. Här fanns det ”skogsmunkar” som på thai kallas för aranyawasi (Khana Aranyawasi) คณะอรัญญวาสี, i motsats till ”stadsmunkar,” som kallas för kamawasi (Khana Khamawasi) คณะคามวาสี. Aranyawasi levde efter lankesisk tradition som gick ut på att leva i lugn skogsmiljö så att de kunde meditera ostört.

(Wat Samorai)

Här stannade Mongkut i ett år och 1833 hade hans grupp låtit sig nyordineras genom noggrant definierade föreskrifter. De bar nu sina munkkåpor på monmunkarnas sätt, med båda skuldrorna täckta i stället för bara den ena. Detta skulle visa sig få en viss betydelse i framtiden, som du kommer att få se. Wat Samorai är i dag känt som Wat Rachathiwat วัดราชาธิวาส. Redan tidigt på 1830-talet hade Mongkut kommit i kontakt med kristendomen och västerländska tankar genom kontakter med västerländska missionärer bosatta i Siam.

I augusti 1828 hade två protestantiska missionärer kommit till Siam. De två var britten Jacob Tomlin เจคอบ ทอมลิน (28 oktober 1793-5 september 1880) och tysken Karl Gützlaff คาร์ล กุสสลาฟ (8 juli 1803-9 augusti 1851). Karl hade kommit till Java 1826, där han lärt sig kinesiska, innan de två skickades till Siam för att missionera bland kineserna här. De delade ut biblar på kinesiska och Karl började också översätta bibeln till thai med hjälp av en kines som kunde skriva, läsa och tala thai. En källa säger att detta beordrats av kungen.

(Karl Gützlaff)

Karl var också läkare och gav fria konsultationer och medicin till de som omvänts. Han försökte sig också på att behandla personer som var beroende av opium. De båda missionärerna fick ett bra mottagande och uppmuntrade andra missionärer att bege sig till landet och 1833 anlände en grupp baptister från USA. Därefter kom det också presbyterianer เพรสไบทีเรียน från USA som också missionerade bland kineserna. För att inte försumma siameserna började de ge medicinsk hjälp även till dem.

Då Mongkut och hans grupp hade reformerat den dagliga praxisen, ritualerna, predikandet och till och med uttalet på pali 1836 ombads han av Rama III att flytta med sina följeslagare till ett tempel närmare kungens palats. Templet där Mongkut slog sig ner döpte Rama III om till Wat Bowonniwet วัดบวรนิเวศ. Namnet var faktiskt en ordlek baserad på en tronföljares (uparat) palats. Vid den här tiden då den sista som varit uparat hade dött vägrade Rama III att utse någon ersättare.

Mongkut blev abbot här och faktiskt överhuvud för en ny sekt. Han gav sekten namnet dhammayuttika nikay (thammayutika nikay) ธรรมยุติกนิกาย (ofta förkortat thammayut ธรรมยุต) som skilde sig från den äldre orden maha nikaya (mahanikai) มหานิกาย som Mongkut nedsättande kallade "den långvariga vanans orden." Jag kommer i fortsättningen att använda stavningen mahanikai.

Thammayut önskade rensa den siamesiska buddhismen från övertro och göra den till ett redskap mot den framträngande kristendomen. Detta sista lyckades för övrigt utmärkt och de kristna missionärerna har haft mycket liten framgång i sina missionsgärningar. Det finns källor som anser att Mongkut var lika insatt i kristendomen som i buddhismen. Sekten Thammayut baserade sin doktrin på de gamla paliskrifterna. Mongkut förde en livlig korrespondens med buddhistiska munkar på Sri Lanka på 1840-talet.

I och med flytten till Wat Bowonniwet befann sig nu Mongkut mindre än en kilometer från maktens centrum och han blev allt mera aktiv i rikets religiösa liv. Speciellt intresserade han sig för buddhistisk utbildning och han övervakade en generation av ledare för den siamesiska buddhismen. Wat Bowonniwet blev också ett centrum för västerländska tankar genom kontakter, som Mongkut hade utvecklat sedan tidigt 1830-tal, med västerländska missionärer bosatta i Siam.

Av sina franska och amerikanska missionärsvänner lärde han sig latin, franska, engelska, historia, och olika vetenskapliga ämnen såsom matematik, geografi, meteorologi och inte minst astronomi. Resultatet av Mongkuts stora intresse för vetenskap blev att hans privata kammare med tiden fylldes av allehanda instrument såsom klockor, termometrar och barometrar. Senare gjorde han också noggranna meteorologiska observationer, som kommit sentida klimatforskning till godo.

Astronomi blev Mongkuts älsklingsämne och han blev faktiskt en av den tidens främste inom denna vetenskap. Hans astronomiintresse skulle längre fram leda till att han byggde ett observatorium i Phetchaburi där han också hade sitt sommarpalats. Passionen för astronomi skulle senare faktiskt indirekt bli orsak till hans död. Det får du läsa mera om längre fram.

Huvudlinjerna i Mongkuts intellektuella utveckling var redan klara innan han inledde sina kontakter med amerikanska och franska missionärer. Han önskade att nå fram till sanningen av egen mental kraft och var ”vetenskaplig” i sitt sökande och menade att det fanns orsaker och rationella förklaringar till det mesta.

Det är inte så konstigt, med tanke på Mongkuts intelligens och breda intressen, att han tyckte om sällskapet och samtalen med en fransk katolsk biskop som hette Jean-Baptiste Pallegoix ช็อง บัปตีสต์ ปาลเลอกัว (24 oktober 1805-18 juni 1862). Pallegoix skall ha talat flytande thai och han lärde Mongkut latin och Mongkut lärde i sin tur Pallegoix pali. Pallegoix var verksam i Siam under perioden 1841-1862. Andra källor säger att han var verksam i Siam hela 24 år, vilket inte stämmer om han kom till Siam 1841. Han dog i Bangkok 1862 och Mongkut deltog vid hans begravning.

(Jean-Baptiste Pallegoix)

Mongkut hade inte så mycket till övers för kristendomen som religion och menade att inget kunde mäta sig med buddhismen. Han lär ha sagt ”att många heliga skrifter i andra religioner är i strid med sunt förnuft” och han påstås även ha sagt följande till kristna missionärer; ”Det ni lär ut är beundransvärt, men samtidigt är det ni lär dem att tro dumt."

Då Mongkut lärde sig engelska rådde det stor brist på engelska läroböcker. Han fick därför gå den mödosamma omvägen via pali-engelska lexika. Långt senare i livet skrev han Siams första engelska grammatik. Hans engelska ordförråd var stort, men han behärskade språket långt ifrån perfekt. Hans högst personliga engelska var minst sagt säregen och blev mycket berömd. För säkerhets skull, så att han inte skulle missförstås, använde han ofta flera synonymer för samma ord, efter varandra.

Mongkut brevväxlade med framträdande personer i Europa och skickade gåvor till drottning Viktoria วิกตอเรีย (r. 20 juni 1837-22 januari 1901) i England. Dessutom läste han en rad västerländska böcker. Innan han besteg tronen återupptäckte han de överväxta ruinerna i Sukhothai och hämtade de tidigare omtalade steninskriptionerna av Ramkhamhaeng till Bangkok.

Mongkut var inte ensam om att vidga sina vyer, som sträckte sig utanför sin fars generations. Han var bara en i en mindre grupp siamesiska överklassmän som intresserade sig för vad väst hade att erbjuda av kunskaper. Medan kristna missionärer i andra delar av Asien under denna period oftast bara hade kontakt med lågutbildade och etniska minoriteter hade de i Siam också kontakt med eliten.

I denna elit fanns det söner och brorsöner till Chaophraya Phrakhlang (Dit Bunnag), som också var kalahom, Mongkuts yngre bror Chudamani (Chao Fa Chuthamani) เจ้าฟ้าจุฑามณี (4 september 1808-7 januari 1866), Mongkuts halvbror prins Wongsa Dhiraj Snid (tidigare också omnämnd som prins Nuam) och några få yngre söner från Siams ledande familjer.

(Prins Chudamani)

Då det närmade sig 1800-talets mitt var männen i denna elit, som då var i 40 och 50-årsåldern, de ledande i sin generation i Siam. Alla som ingick i denna elitgrupp hade egna specialintressen, som ibland inte gick hand i hand med deras ansvarsområden. Ett exempel på detta var den tidigare omtalade Chuang Bunnag som assisterade sin far Chaophraya Phrakhlang (Dit Bunnag). Han var mycket intresserad av skeppsbyggnad och startade byggandet av fartygstyper som i slutet av Mongkuts regeringstid ersatte den gamla typen av siamesiska och kinesiska handelsfartyg.

Chuang Bunnag blev senare känd som Phraya Si Suriyawongse (Phraya Si Suriyawong) พระยาศรีสุริยวงศ์ och därefter som Chaophraya Si Suriyawongse (Chaophraya Si Suriyawong) เจ้าพระยาศรีสุริยวงศ์ och till sist som Somdet Chaophraya Borom Maha Si Suriyawongse. Han blev därmed den fjärde och siste i Thailands historia som fick titeln Somdet Chaophraya.

(Chaophraya Si Suriyawongse)

Prins Chudamani blev mycket duktig på engelska och då han hade ett militärt ansvar började han utrusta och träna soldater enligt europeisk tradition. Prins Wongsa Dhiraj Snid övervakade också departementet för de kungliga läkarna (krom mo luang) กรมหมอหลวง och studerade västerländsk medicin med sådan framgång att han fick ett korrespondensdiplom från en skola i medicin i Philadelphia ฟิลาเดลเฟีย.

En annan källa säger att prinsen också hade ett certifikat i medicin från New York Academy of Medicine (Satahaban Kan Phaet Haeng Nio Yok) สถาบันการแพทย์แห่งนิวยอร์ก, som grundats den 6 januari 1847.