Efter de många utmattande krigen mellan Burma och Siam försökte sig Bodawpaya till sist med diplomati. 1808 skickade han en diplomatisk beskickning till Bangkok som svarade med att skicka en beskickning till Burma. Genom dessa kontakter fick Bodawpaya veta att de flesta av de siamesiska generalerna som varit aktiva under de tidigare krigen redan var döda. En av de allra viktigaste fältherrarna hade varit Maha Uparat Surasi och han hade dött 1803 och kung Rama I var dessutom gammal. Bodawpaya passade då på att planera för nya militära expeditioner in i Siam.

Kung Bodawpaya beordrade en man vid namn Atwinwun (Atoengwun) อะเติงหวุ่น att samla ihop en expeditionsstyrka i Martaban som skulle invadera Siam. Men Atwinwun var oförmögen att organisera en armé på ett effektivt sätt då han drabbades av deserteringar. Thakin Mongmu (Takhaeng Mongmu) ตะแคงมองมู som var guvernör i Martaban vädjade sedan till Bodawpaya att inte genomföra invasionen då han menade att det skulle vara bättre för Burma att upprätthålla fredliga förbindelser med Siam. Kung Bodawpaya valde då att stoppa den ursprungliga invasionsplanen.

Atwinwun sade då till till kung Bodawpaya att han redan stod beredd att anfalla Siam med sina trupper och han ville åtminstone genomföra en militär expeditionen utmed Andamankusten. Bodawpaya godkände Atwinwuns planer och Athinwun marscherade iväg med sin armé från Martaban till Tavoy i juli 1809. I september 1809 dog Rama och han efterträddes av sin son prins Isarasundhorn som kung Rama II. Rama II utsåg sin yngre bror Senanurak till Maha Uparat.

I oktober 1809 skickade Atwinwun en flottstyrka och en landstyrka på sammanlagt 7 000 man in på siamesiskt territorium i söder. Atwinwun själv stannade kvar i Tavoy. Här berättar källorna att Atwinwun skall ha börjat uppträda som en kunglighet och han hade också rövat bort en kvinna i Tavoy för att bli hans hustru.

Bodawpaya fick rapporter om hans beteende och i dessa anklagades han dessutom för att vara en rebell. Bodawpaya lät nu fängsla Atwinwuns fru och familj. Atwinwun förnekade bestämt att han var en rebell och Bodawpaya bad honom bevisa detta genom att anfalla och erövra kuststäderna i södra Siam. Annars skulle han straffas med döden.

Rama II hade mobiliserat en armé på 20 000 man, med prins Senanurak som överbefälhavare, för att möta det burmesiska hotet. Siameserna koncentrerade sig på den troliga invasionsvägen som gick över Tenasserimbergen via Chumphon och Phetchaburi. Prins Phithakmontri (Kromma Luang Phithakmontri) กรมหลวงพิทักษ์มนตรี (1 september 1770-27 maj 1822) och Chaophraya Phonlathep (Sa) เจ้าพระยาพลเทพ (สา) skulle bege sig till Phetchaburi med en styrka och Phraya Chasaenyakorn (Bua) พระยาจ่าแสนยากร (บัว) skulle ta sig an burmeserna vid Chumphon med sina 5 000 man.

I december 1809 beordrade Atwinwun en man vid namn Thuriya Thaya Kyaw (Duriang Saracho) ดุเรียงสาระจอ att leda en burmesisk armé på 3 000 man som korsade Tenasserimbergen vid Kraburi och genomförde en lyckad attack på staden Chumphon. Prins Senanurak lämnade då Bangkok med en siamesisk styrka och nådde fram till Phetchaburi i december månad. Senanurak beordrade därefter Phraya Chasaenyakon (Bua) พระยาจ่าแสนยากร (บัว) att bege sig från Phetchaburi och attackera burmeserna vid Chumphon, vilket ledde till slaget vid Chumphon i januari 1810.

Thuriya Thaya Kyaw besegrades och burmeserna drog sig tillbaka mot Takua Pa i sydväst. Phraya Chasaenyakon (Bua) följde efter de retirerande burmeserna till Pak Phra där den siamesiska generalen Phraya Thotsayotha พระยาทศโยธา redan befann sig. Siameserna lyckades ta många krigsfångar som skickades till Senanurak i Phetchaburi. Thuriya Thaya Kyaw lyckades fly söderut för att ansluta sig till en befälhavare vid namn Nga Chan (Nga San) งะซ่าน vid Thalang.

Tavoys guvernör Nga U งะอู ledde en flottstyrka på 3 000 man utmed Andamankusten och han beordrade Merguis guvernör Thinka Thuriya (Singkha Duriang) สิงคะดุเรียง och hans 1 000 man stora styrka att attackera Takua Pa. En annan kommendant känd som Zeya Thuriya Kyaw (Cheya Duriang Chor) เจยะดุเรียงจอ skulle också attackera Takua Pa och Na Toei นาเตย. Na Toei ligger i dagens distrikt Thai Mueang (Amphoe Thai Mueang) อำเภอท้ายเหมือง i provinsen Phang Nga.

(Distriktet Thai Mueang i provinsen Phang Nga)

Här säger en annan källa att ovanstående flottstyrka hade samlats i oktober 1809 i Tavoy. Samma källa säger att den burmesiska styrkan bestod av hela 30 000 man och 60 krigsfartyg med 200 vridbara mindre kanoner, som kallas nickhakar ปืนหมุน på svenska. Trupperna delades därefter upp i två delar och den första armén erövrade Ranong och Na Toei och marscherade sedan landvägen mot Chumphon. Tanken var att om detta anfall blev framgångsrikt så skulle man fortsätta norrut mot Bangkok.

(Tre exempel på nickhakar)

De burmesiska styrkorna på västra sidan av Malackahalvön var framgångsrika och den 17 oktober 1809 härjade de Takua Pa och Takhua Thung, som föll utan motstånd. Vid Takua Pa gick den burmesiska flottstyrkan i land och marscherade landvägen till Pak Phra (Phang Nga). Här delade Nga U upp sin styrka och skickade iväg två avdelningar med målet att attackera staden Thalang på Phuket. De två avdelningarna leddes av Thinka Thuriya och Zeya Thuriya Kyaw.

Burmeserna landade vid Sakhu สาคู på Phukets nordvästra strand i november 1809. Vid Sakhu besegrade Zeya Thuriya Kyaw en mindre siamesisk styrka och burmeserna fortsatte till öns centrala delar. Zeya Thuriya Kyaw och Thinka Thuriya belägrade därefter staden Thalang. Den 18 november 1809 ledde Zeya Thuriya Kyaw en attack på citadellet i Thalang, men slogs tillbaka av den siamesiska garnisonen som med sina kanoner hade orsakat stora förluster för burmeserna.

Efter de stora förlusterna den 18 november bestämde sig Zeya Thuriya Kyaw och Thinka Thuriya för att dra sig tillbaka från Thalang till Pak Chan i Ranong och belägringen av Thalang hävdes.

Atwinwun, den högsta befälhavaren vid Tavoy, beordrade i mars 1810 att både Zeya Thuriya Kyaw och Thinka Thuriya skulle avrättas för sina misslyckade insatser. Zeya Thuriya Kyaw vädjade till Atwinwun om att få en andra chans och klarade faktiskt livhanken. Hur det gick för Thinka Thuriya vet jag inte. Det kan vara bra att veta att befälhavaren och guvernören Nga U blev sjuk och dog i Takua Pa vid den här tiden.

Kung Rama II hade skickat ytterligare styrkor till södra Siam och siamesiska hjälpstyrkor under Chaophraya Yommarat (Noi) เจ้าพระยายมราช (น้อย) nådde fram till Nakhon Si Thammarat i november 1809. Tillsammans med Chaophraya Nakhon (Phat na Nakhon) ledde Chaophraya Yommarat (Noi) de siamesiska styrkorna till Trang. Kedahs sultan, Ahmad Tajuddin Halim Shah II สุลต่านอะฮ์มัด ตาจุดดิน ฮาลิม ชะฮ์ที่ 2 (r. 1803-1821), beordrades också att hjälpa till och han skickade en flottstyrka till Trang.

Lägg märke till att Ahmad Tajuddin i flera källor också kallas för Tongku Pangaeran ตนกูปะแงรัน, alternativt Tuanku Pangaeran ตวนกูปะแงหรัน med flera olika transkribtionsvarianter och thaistavningar.

När Phraya Thalang (Thian) såg burmeserna dra sig tillbaka trodde han att invasionen var över och minskade därför ner på försvaret och han lät öppna stadsportarna för invånarna och allt normaliserades igen. Men i januari 1810 organiserade Atwinwun en ny invasion av Thalang med Nga Chan som befälhavare för invasionsstyrkan.

Nga Chan fick sällskap av Thuriya Thaya Kyaw som hade begett sig söderut efter att ha besegrats av siameserna vid Chumphon. Därefter invaderades Phuket från två håll, vid Ban Sakhu i nordväst och Phukets hamn i öster. Detta gjorde det svårt för Phraya Thalang (Thian) att försvara sig och han hann inte samla ihop ett tillräckligt försvar.

Den siamesiska generalen Chaophraya Yommarat (Noi) vid Trang och generalen Phraya Thotsayotha vid Pak Phra stod nu inför ett stort problem. De saknade lämpliga fartyg för att transportera sina styrkor till Phuket. Då de var oroliga för att Thalang skulle falla till burmeserna lät Chaophraya Yommarat (Noi) Phraya Thai Nam samla in lokala båtar för att kunna transportera en del av styrkorna till Phuket.

Phraya Thai Nam ledde sedan en liten siamesisk flotta som drabbade samman med burmeserna på Phukets östra kust vid Laem Yamu แหลมยามู. Burmeserna här besegrades, men många siameser miste livet då det inträffade en kraftig explosion ombord på ett av fartygen som sjönk. Phraya Thai Nam var en av de som omkom.

Nga Chan satte press på den burmesiske befälhavaren Nga San งะซ่าน att skynda på med att inta staden Thalang som föll den 13 januari 1810. Staden plundrades och brändes ner till grunden och en del plundringsbyte skickades hem med fartyg till Tavoy. Phraya Thalang (Thian) togs till fånga och fördes till Burma som krigsfånge och de invånare som överlevt flydde till fastlandet. Många flydde upp längs västkusten och samlades med tiden vid en plats med namnet Kraphu Nga กราภูงา.

Kraphu Nga blev tillfälligt staden Thalangs ersättare och början på etableringen av staden Phang Nga. Phukets administration överfördes till Nakhon Si Thammarat. Thalang förblev en öde stad under drygt fjorton år och återupplivades först 1824. Någon källa säger 15 år och 1825. Det skulle ta flera decennier för Phuket att nå upp till samma befolkningsmängd som före kriget. Då hotet om burmesiska invasioner avtog under Rama III:s regeringstid började folk återvända till ön.

Staden Thalang blev återuppbyggd, men Phuket Town ภูเก็ต ทาวน์ blev snart den nya huvudstaden på den södra delen av ön. Det var också under Rama III:s regeringstid som man återupptäckte den rikliga förekomsten av tenn på Phuket, vilket lockade till sig ytterligare kinesiska invandrare, och Phuket Town blev en tenngruvebosättning.

Nga Chan skickade ett brev till Norman Macalister (20 februari 1760-augusti 1810), som var guvernör på Penang (Prince of Wales Island), för att berätta om invasionen av Phuket och försäkra Burmas fredliga avsikter gentemot det brittiska Ostindiska kompaniet. Nga Chan skickade också en man från Mergui för att lämna ett brev till sultanen av Kedah, där han uppmanade honom att skicka tribut till Bodawpaya i form av bunga mas.

Sultan Ahmad Tajuddin svarade att siameserna hade en garnison vid Alor Setar (Alo Sata) อลอร์สตาร์ och att burmeserna först borde invadera och besegra dem där. Då visste inte burmeserna att sultan Ahmad Tajuddin redan hade skickat en flottstyrka till Trang för att hjälpa siameserna.

I mars 1810 hade siameserna fått ordning på sin flottstyrka vid Pak Phra och flottan vid Trang var också beredd att agera. Chaophraya Nakhon (Phat na Nakhon) lät sin adoptivson Phra Borirakphubet (Noi) พระบริรักษ์ภูเบศร์ (น้อย), tillsammans med flottstyrkan från Kedah, attackera burmeserna på Phuket.

Vid den här tiden drabbades Phuket av en storm och Nga Chan trodde, när han hörde ljudet från vinden, att en massiv siamesisk armé var på väg och bestämde sig för att dra sig tillbaka och överge Thalang. Siameserna kunde därefter återta Thalang, men staden låg som tidigare berättat i ruiner och befolkning hade flytt.

Atwinwun i Tavoy var långt ifrån nöjd med befälhavarna Nga Chan och Thuriya Thaya Kyaws prestationer och beordrade, liksom han tidigare hade gjort med misslyckade generaler eller befälhavare, att de skulle avrättas. Totalt lät han avrätta hela åtta befälhavare och fängslade ett antal andra generaler. Då kung Bodawpaya fick höra talas om Atwinwuns stränga bestraffningar skickade han en man vid namn Toya Bo (Toya Po) ตอยาโป till Tavoy med en kunglig order om att de fängslade generalerna skulle friges.

I slutet av maj 1810 skickade Atwinwun ytterligare en militär expedition till Phuket. Han utnämnde en man vid namn Sibo Wun till befälhavare för en flotta på 6 000 man tillsammans med Toya Bo. Denna expedition gjordes under monsunsäsongen och flottan som gav sig av från Tavoy drabbades av hårda vindar. Flera fartyg förliste och många av de burmesiska soldaterna drunknade.

Här berättar en källa att ovanstående storm gjorde att en mindre kontingent siamesiska soldater kunde erövra många av burmesernas krigsfartyg och att den burmesiske generalen Chik-ke (Chikke) จิกเก togs till fånga. Hans vidare öde känner jag inte till.

De två burmesiska befälhavarna sökte nödhamn i Takua Pa, där de gick i land och fortsatte landvägen mot Phuket. Den burmesiska armén marscherade därefter till Pak Phra och korsade sedan sundet med båt till Phuket. Därefter intog de den övergivna ruinstaden Thalang i september 1810. Från Thalang skickade Sibo Wun en diplomatisk mission i form av en flotta till Alor Setar. Men sultanen ville inte släppa in de burmesiska skeppen i hamnstaden Kuala Kedah กัวลาเกดะห์ och han ville istället föra samtal på Penang.

Burmeserna i Thalang fick snart problem då den härjade ön inte kunde förse dem med tillräckliga förnödenheter och i slutet av september fick de slut på mat. Sibo Wun skickade generalen Zeya Thuriya Kyaw (Chai Suriya Cho) ชัย สุริยะ จ๋อ för att köpa ris vid Mergui. Men han drabbades av också av svåra monsunvindar och förliste vid Takua Pa. Han försökte sedan återvända till Thalang landvägen men togs till fånga av siameserna. Hur det sedan gick för honom känner jag tyvärr inte till.

Kort tid efter att Zeya Suriya Kyaw hade försökt skaffa ris genomfördes en siamesisk kontraattack mot burmeserna på Phuket. Styrkan leddes av Phra Borirakphubet พระบริรักษ์ภูเบศร์ som lyckades driva bort burmeserna från ön. Den retirerande burmesiska flottan drabbades ännu en gång hårt av stormar och flera av deras fartyg förliste vid den klippiga kusten utanför Sakhu.

Phra Borirakphubet är uppenbart identisk med Chaophraya Nakhon (Noi) เจ้าพระยานครศรีธรรมราช (น้อย) (27 augusti 1776-14 maj 1838 eller 1839), som i sin tur var en son till kung Taksin. Han hade adopterats av den tidigare omtalade Chaophraya Nakhon (Phat na Nakhon), som var guvernör över Nakhon Si Thammarat, och Chaophraya Nakhon (Noi) blev senare hans efterträdare på denna post.

Chaophraya Nakhon (Phat na Nakhon) var för övrigt en son till Chaophraya Nakhon (Nu). I fortsättningen kortar jag ner Chaophraya Nakhon Si Thammarat (Noi) till Chaophraya Nakhon (Noi).

I slutet av december 1811 landsatte burmeserna ännu en gång en styrka på 5 000 man på Phuket och omringade staden Thalang. Siameserna samlade ihop en 10 000 man stark motståndsstyrka, som dock snart drogs tillbaka då garnisonen i Thalang själva lyckades besegra invasionsstyrkan.

De burmesiska förlusterna i kriget 1809-1812 uppgick till mer än 4 110 dödade i strid och förutom detta förlorade man 20 krigsfartyg och annat material. Dessa upprepade nederlag fick Burma att ge upp planerna om att erövra Siam och i stället koncentrera sig på Assam och Manipur. Det finns dock källor som talar om sporadiska strider mot burmeserna i rikets södra delar ända fram till 1819.

Kriget 1809-1812 blev därför sista gången som Burma gjorde inträng på siamesiskt territorium och bara 14 år senare skulle Burma bli indraget i ett storskaligt krig med britterna om Assam, vilket också resulterade i att burmeserna förlorade kontrollen över Tenasserimkusten till britterna. Då Tenasserim ofta hade varit basen för burmesiska anfall på Siam och då britterna krävde stora krigsersättningar av Burma var det burmesiska hotet mot Siam borta förutom i norr.

(Tenasserimkusten)