Då Bangkok plötsligt öppnades för utrikeshandel i stor skala inträffade en del synbara förändringar. Djonkerna avlöstes alltmer av moderna ångfartyg och bebyggelsen utmed Chaophrayafloden och i handelskvarteren i Bangkok förändrades. Det byggdes nya varv och varuhus, ångdrivna riskvarnar och sågverk och det fanns rader av hus byggda av tegel som sålde importvaror, alltmedan handelsmännen for runt i hästdragna droskor i den livliga huvudstaden. Huvuddelen av handeln bestod av risexport.

Administrationen förändrades dock inte nämnvärt. Regerandet sköttes fortfarande från ämbetsmännens hem, liksom det gjorts i generationer. Européerna betraktade den siamesiska regimen som korrupt, ineffektiv och inhuman. Rättskipandet var godtyckligt och beroende på den åtalades sociala och ekonomiska inflytande.

Den civila administrationen genomsyrades av svågerpolitik, där ämbetsmännen avlönades med en procentandel av vinsterna i de affärer de gjorde. Alla regeringsorgan försökte kontrollera tillgången till arbetskraft, eftersom detta kunde ge avsevärda vinster. Pengar var då, liksom i dag, en förutsättning för politisk och personlig makt.

Regeringens tre huvudministerier var mahatthai, som kontrollerade de norra provinserna, kalahom som kontrollerade de södra provinserna och phrakhlang som kontrollerade kustprovinserna nära Bangkok. De tre ministerierna hade många funktioner; de styrde sina provinser, drev in skatter, organiserade offentliga arbeten, mobiliserade trupper och skötte domstolarna. I regeringen och ända ut till den minsta och mest avlägsna provinsen gjorde familjer och lokala dignitärer sitt yttersta för att överföra sin makt från sin generation till nästa och bevakade avundsjukt sina intressen mot utbölingar.

Svaret från européerna mot Siams rättssystem hade varit att kräva exterritorialitet för sina medborgare, kräva minskade import- och exportavgifter och andra skatter från, som de tyckte, en kaotisk och nyckfull administration. Det militära hotet från väst fortsatte att vara högst påtagligt, men ännu fanns inga militära styrkor i området som kunde utgöra ett omedelbart hot.

Förändringar i Siams administration, det juridiska systemet, slaveriet och i det sociala och ekonomiska livet var på sikt ändå nödvändiga för Siam. Mera omfattande reformer påbörjades emellertid inte under Mongkuts regim, trots att han själv sagt att landet var efterblivet och i behov av reformer. Mongkut trodde nog att han hade god tid på sig att genomföra de nödvändiga förändringarna. Han ville ju inte ingripa alltför fort och radikalt i den gamla ordningen och trodde kanske också att det värsta hotet från imperialismen var över.

Kalahom och phrakhlang hade kontrollerats av en enda familj under det mesta av två generationer och i de två ministerierna fanns mängder med anhängare med personliga lojalitetsband till sina chefer och även till sina närmast underlydande. Det fanns liknande band mellan cheferna och deras underställda i den övriga centrala administrationen och ute i provinserna.

Provinserna kontrollerades av guvernörer vars poster delvis gick i arv och utnämningarna av dessa kunde kungarna inte göra så mycket åt utan bara bekräfta. Att ge sig på eventuellt missbruk i administrationen skulle ha lett till konfrontation med någon av familjerna, grupperna eller fraktionerna som gav det siamesiska samhället mycket av sin sammanhållning i mitten av 1800-talet.

Cheferna i administrationen var beroende av de sidoinkomster som de skaffade sig i sina ämbeten. Dessa pengar användes för att skydda och belöna sina underlydande. Dessa i sin tur litade på sin chefs beskydd av deras positioner i samhället varpå deras identitet vilade. Alla sociala relationer var vertikalt ordnade, genom de ovan nämnda banden mellan individer med olika status. Det fanns liten eller ingen solidaritet alls på det horisontella planet mellan jämlikar.

Mongkut var uppenbart medveten om detta och sin egen makts begränsningar. Han var därför tvungen att förändra långsamt och försiktigt och var i behov av ett brett samarbete för att kunna skapa den stabilitet som var nödvändigt för att kunna genomföra de reformer som skulle komma med tiden.

Han startade utgivandet av en regeringspublikation vid namn Royal Thai Government Gazette (Ratchakitchanubeksa) ราชกิจจานุเบกษาår 1858 och lät också trycka landets lagar, så att folk skulle bli mera välinformerade. Inte mindre än sju engelskspråkiga tidningar startades och upphörde mellan 1844 och 1877. Royal Thai Government Gazette förkortas ofta till Government Gazette eller Royal Gazette.

(Royal Thai Government Gazette)

I 1800-talets Siam existerade fortfarande polygami i kungahuset. Det var inte bara monarkens rätt utan också kungens plikt att ha många fruar. Det skulle säkra att det fanns gott om arvingar till tronen och till rikets höga ämbeten. Mongkut var därför konstant belägrad av adelsmän som ville ha sina döttrar bortgifta med kungen och han tvingades till sist förklara att han hade flera hustrur än han önskade. Mongkut lät faktiskt stifta en lag från 1854 där hans fruar, förutom de som fött honom barn, fick rätt att "pensionera" sig och gifta sig med vanliga medborgare om de så önskade.

Mongkut lämnade efter sig ett stort antal hustrur. 36 av dessa födde honom sammanlagt 82 eller 84 barn. Du kan hitta Mongkuts hustrur och barn i toppmenyn under "Kungligheter, övriga personer & kuriosa" i avsnittet "Tidigare kungligheter."

Mongkut försökte också, mindre framgångsrikt, förbättra slavarnas villkor och värna om folkets rättigheter. Han förbättrade genom lagstiftning den sociala ställningen för kvinnor och barn och tillät kvinnor att ha ett visst inflytande i valet av äkta man. Men man skall ha klart för sig att kung Mongkut inte tolererade något intrång på den enväldiga monarkin och kritik av hans absolutism avfärdade han som "överdrivna rykten."

Han anställde också en del utländska rådgivare. De fick uppgifter som inte gjorde intrång på någon annans intresseområde. Engelsmän fungerade som hamnmästare, polisofficerare och lärare, fransmän omorganiserade och ledde den kungliga armén och en amerikan blev ansvarig för den nya tullverksamheten. Några arbetade som översättare och sekreterare, andra var instruktörer i existerande delvis privata arméer, såsom i Maha Uparat Phra Pinklaos tidigare nämnda privata armé. Du kan läsa mera om flera av dessa rådgivare längre fram i nästa avsnitt.

Med hjälp av sina rådgivare grundlade Mongkut också Siams första moderna valutasystem. Ett myntsystem infördes så att man slapp ifrån den otympliga hanteringen med ”kulmynt” som tidigare använts som betalningsmedel. Ännu tidigare i historien hade man, som tidigare berättats, använt porslinssnäckskal (kaurisnäckor) som betalningsmedel.

Dessutom byggdes ett antal nya vägar i Bangkok. En av dessa var den tidigare omtalade Charoen Krung (New Road), som påbörjades 1861 och stod färdig 1864. Två andra vägar som byggdes tidigt var var Bamrung Mueang (Thanon Bamrung Mueang) ถนนบำรุงเมือง (1863) och Fueang Nakhon (Thanon Fueang Nakhon) ถนนเฟื่องนคร (1864). Det byggdes fortfarande även kanaler och de utländska experterna lärde också ut skeppsbyggnad.

Den tidigare nämnde rådgivaren Henry Alabaster hjälpte siameserna med postverket och var en nyckelfigur då det gällde byggandet av en rad vägar i Bangkok. Bland annat den ovan nämnda Charoen Krung. Namnet Alabaster förändrades sedan till det förnäma siamesiska namnet Savetsila (Sawetsila) เศวตศิลา.

Mongkut såg fram mot den dag då hans efterträdare skulle fortsätta landets utveckling och göra Siam till ett ”äkta civiliserat land i stället för ett halvciviliserat, där folket är bekant med en del av lagarna och där deras seder och bruk är goda."

På premiärminister Si Suriyawongses inrådan tillät Mongkut också att en kristen kyrka byggdes på en bit mark som skänkts av kungen. Den första gudstjänsten hölls här den 2 maj 1864. Anna Leonowens och hennes son Louis T. Leonowens หลุยส์ ที. ลีโอโนเวนส์ (25 oktober 1856-17 februari 1919), som du snart kan läsa mera om i detta avsnitt, deltog också i denna.

Mongkut hade skickat diplomatiska missioner till England 1857 och till Frankrike 1861. Fransmännen hade stått till tjänst med en fregatt som tog missionen till Europa och man seglade i väg den 21 mars 1861. Den 27 juni mottog Napoleon III och hans familj den siamesisk ambassaden i en storslagen ceremoni i slottet Fontainebleau พระราชวังฟงแตนโบล. Ledare för ambassaden var Phraya Si Phiphat (Phae Bunnak) พระยาศรีพิพัฒน์ (แพ บุนนาค) (1819-1886). Han var en son till That Bunnag, som fått den höga titeln Somdet Chaophraya Borom Maha Phichaiyat.

(Den siamesiska ambassaden till Frankrike)

(Phraya Si Phiphat)

Den franska tidningen Le Moniteur Universel beskrev den 28 juni den siamesiska ambassadens mottagande. Tidningen berättar hur den siamesiska delagationen hade fallit på knä och sedan krupit fram till den balustrad där det kejsaren och det franska hovet satt. Därefter prostrerade sig sällskapet tre gånger framför kejsaren. Efter detta hölls ett tal på siamesiska som översattes till franska av den franska missionären fader la Renaudie.

Prostration (kan hop krap) การหมอบกราบ innebar att lägga sig framstupa, eller raklång som ett uttryck för vördnad framför högt rankade personer och kungar.

Angående Buddhastatyetten Phra Bang kan det vara intressant att veta att den återlämnades till Laos igen 1867. Den hade som tidigare berättats rövats bort från laotierna 1827.

Under Rama IV:s regeringstid levde och verkade en enastående munk vid namn Khrua In Khong ขรัวอินโข่ง. Han var en fantastisk konstnär med väggmålningar som specialitet. Kungen bad honom teckna på väggarna i nybyggda och renoverade tempel i Bangkok och ute i provinsen. Khrua In Khong räknas som den förste siamesiske målaren som anammat ett västerländskt sätt att måla.

(Målning av Khrua In Khong)