Chulalongkorn oroades 1885 av britternas och fransmännens erövringar i Burma och Vietnam. Han bad därför prins Prisdang Jumsai (Phra Ong Chao Pritsadang Chumsai) พระองค์เจ้าปฤษฎางค์ชุมสาย (23 februari 1851-16 mars 1935), som då befann sig i London i siamesisk tjänst, om råd. Prisdang var under sin diplomatiska karriär ambassadör i minst tio europeiska länder. Jag vet att han blev den förste siamesiske ambassadören till Danmark 1882, men jag vet inte när han hamnade i England.

Prins Prisdang var en sonson till Rama III. Han hade från början prinstiteln Mom Chao, men hade upphöjts till Phra Ong Chao 1883. Först svarade prinsen att han inte var kvalificerad att uttala sig i ärendet och att hans åsikter kanske skulle misshaga kungen. Men Chulalongkorn insisterade och till sin förvåning och ilska, då han väntat sig en privat brevväxling de två emellan, mottog han en 60 sidor lång skrivelse i ganska hårda ordalag undertecknad av hela 11 unga män!

Förutom prins Prisdang hade tre halvbröder till Chulalongkorn undertecknat skrivelsen. Dessa var den tidigare omtalade prins Naresra Varariddhi, prins Svasti Sobhon (Phra Ong Chao Sawat Sophon) พระองค์เจ้าสวัสดิโสภณ (22 december 1865-10 december 1935) och prins Bidyalabh Barudhidhada (tidigare känd som Sonabandhit). Därutöver hade 7 ämbetsmän som arbetade i London vid den här tiden undertecknat skrivelsen. Prins Svasti Sobhon är också känd som prins Sawatiwat Nawisit (Krom Phra Sawatiwat Nawisit) กรมพระสวัสดิวัดนวิศิษฎ์.

(Prins Svasti Sobhon)

Den långa skrivelsen beskrev det politiska och kulturella läget i Siam vid den här tiden och som förslog nödvändiga reformer. I korthet menade skribenterna att varken diplomati, militärmakt, Siams egenskap som buffertstat eller innehållet i ingångna traktat var tillräckligt för att förhindra Siam från att bli kolonialiserat. Därför var det absolut nödvändigt för Siam med ytterligare modernisering.

De reformer som redan genomförts var inte tillräckliga utan det krävdes en ändring från en absolut monarki (somburana yasitthirat) สมบูรณาญาสิทธิราชย์ till en konstitutionell monarki (sathaban phra maha kasat tam ratthathammanun) สถาบันพระมหากษัตริย์ตามรัฐธรรมนูญ.

Dessutom behövdes det en mer tydligt definierad successionsordning, ett utplånande av korruptionen i byråkratin, pressfrihet, skapandet av en ett juridiskt system som skulle garantera likhet inför lagen, genomförandet av ett rättvist skattesystem, ett gradvist införande av allmän rösträtt och att tillsättandet av poster i det administrativa systemet skulle baseras på meriter och inte på arvsrätt. Vid ett tidigare tillfälle hade prins Prisdang, under sin brevväxling med kungen, kritiserat hans praktiserande av polygami, vilket också förargat kungen.

Då Chulalongkorn några månader senare besvarade skrivelsen sade han att han sympatiserade med intentionerna och sakfrågorna hos sina kritiker och höll med om det var nödvändigt med reformer för att kunna bevara rikets självständighet. Han nämnde särskilt bristen på utbildade lojala och dugliga män som kunde utföra det väldiga arbetet med reformer som låg framför dem. De gamla byråkraterna förklarade han inkompetenta och de unga var ännu inte mogna att klara de uppgifter som de stod inför.

Att försöka införa ett parlamentariskt system skulle försvaga landet, som just då befann sig i sig i en situation då det mest av allt behövde enighet och en gemensam politik som strävade åt samma håll, menade Chulalongkorn. Han förklarade sig också skyldig till kritikernas anklagelser att han negligerat landets lagstiftande institutioner genom att ha ägnat sig för mycket åt andra saker. Chulalongkorn förklarade;

”Även jag vill ha politiska reformer, men för närvarande är det andra ärenden som är mera påträngande... Först måste vi se till att vi får rätt sorts folk som skall vara våra framtida lagstiftare, annars kan vi lika gärna vara utan dem."

Vad som sedan hände indikerar att Chulalongkorn kanske aldrig förlät sina kritiker. Året efter kallades prins Prisdang Jumsai hem till Siam. Prins Naresra Varariddhi, prins Sonabandhit och prins Svasti Sobhon kallades också hem. Strax efter sin hemkomst fick prins Prisdang tyvärr se sin mamma dö i kolera. En annan källa talar inte om att kung Chulalongkorn var hämndlysten mot Prisdang utan säger att han kallades hem för att belönas! Prins Svasti kommer att dyka upp igen som minister i Paris och honom träffade kung Chulalongkorn under sin Europaresa 1897 då han besökte Frankrike.

Tack vare vänner fick Prisdang en anställning som generaldirektör i post- och telegrafväsendet (ongkan praisani thoralek sakon) องค์การไปรษณีย์โทรเลขสากล, samtidigt som han var sysselsatt med ingenjörs- och konstruktionsprojekt. Inom några få år började allvarliga rykten cirkulera om prins Prisdang. Det handlade om stora skulder, förräderi och olämpligt sexuellt beteende. Hur mycket som var sant eller osant angående dessa rykten är oklart. Vad som verkligen hade hänt kommer vi kanske aldrig att få reda på.

Då prins Prisdang var på väg till Japan 1890, med den nye krigsministern, valde han helt enkelt att gå i exil. Den officiella förklaringen var att han lämnat sin fru och sina barn för en gift kvinna från Hongkong. Under sin tid i exil återgick Prisdang till sitt tidigare yrke som ingenjör och blev anställd av britterna. Det handlade om vägbyggen i gränsområdet mellan Brittiska Malaya บริติชมาลายา och Siam. Förmodligen hade Prisdang tänkt sig att kunna smyga över gränsen till Siam, men Chulalongkorn skall ha beordrat att han skulle skuggas och att han skulle arresteras om han korsade gränsen.

Fem år senare dök Prisdang upp på Sri Lanka där han levde som buddhistmunk. Han blev snabbt en högt respekterad munk och abbot och i ett försök att försonas med Chulalongkorn inviterade han honom till ett religiöst besök på Sri Lanka. Besöket blev ett misslyckande då det begicks ett misstag vid ett tempel, som dock inte var Prisdangs fel, och kungen skall irriterad ha lämnat Sri Lanka.

I ännu ett försök att försonas med kung Chulalongkorn reste Prisdang till Indien i ett försök att komma över buddhareliker, som tillhört Buddha själv. Prisdangs fiender använde detta försök mot honom och lät meddela honom att om han genomförde sina planer skulle han tvingas lägga munkkåpan och hamna i fängelse för stöld. En brittisk medborgare som han träffade under sin exil övertalade honom att skriva en självbiografi, vilken han skall ha påbörjat 1891. Prisdang beslutade senare att inte publicera sex sidor som handlade om tiden efter avhoppet 1890 och fem år framåt.

Prisdang återvände till Siam 1911 för att delta i kung Chulalongkorns kremering. Han tvingades dock att lägga munkkåpan och tilläts inte reordineras i det siamesiska munkväsendet. Det var prins Damrong som hade ställt detta krav om Prisdang ville se kungens kvarlevor.

Prins Prisdang började därefter arbeta som redaktör vid tidningen Siam Observer สยามออบเซอร์เวอร์, men blev snart avskedad. Han stod inte på god fot med den dåvarande Rama VI, men blev god vän med Chulalongkorns son prins Rabi Badhanasakdi fram till dennes död 1920.

Därefter reste Prisdang återigen till Japan där han fortsatte att arbeta på sin självbiografi som blev klar först 1929. Han levde dock så länge att han fick uppleva revolutionen 1932 och avskaffandet av polygamin 1934, innan han dog 84 år gammal 1935. Här säger en annan källa att han hade fått reseförbud då han återvände hem till Siam 1911 och att han dog i Bangkok 1935!

Prisdang hade i den ovan nämnda skrivelsen sammanfattat sin kritik av kung Chulalongkorn. Detta betraktades som majestätsbrott, som var ett mycket allvarligt brott som kunde resultera i dödsstraff. Att någon av de inblandade någonsin anklagades eller dömdes för något brott känner jag inte till. Priset för skrivelsen blev att prins Prisdang fick lida av vanära, exil, fattigdom och uteslutning från den siamesiska historien. Hans briljanta diplomatiska karriär och karriär som ingenjör har glömts och hans bidrag till Siams utveckling har gått obemärkt förbi.

En rad frågor kvarstår såsom; Var Prisdang verkligen revolutionär? Var han före sin tid? Av vilken anledning sade han att skrivelsen författats av någon annan än han själv? Jag har läst delar av prins Prisdangs självbiografi, men har tyvärr inte lyckats hitta skrivelsen från 1885.

I sin självbiografi säger prins Prisdang att det fanns fyra kopior av skrivelsen och att han själv inte varit drivande i utformandet av den. I stället påstår han otroligt nog att prins Svasti Sobhon (vid 19 års ålder!) var den huvudansvarige för den. I självbiografin nämns heller inget om innehållet i skrivelsen från 1885, utan bara några få detaljer om omständigheterna hur den kom till.

Du kan läsa mera om prins Prisdang i boken Bones Around My Neck: The Life and Exile of a Prince Provocateur (Cornell University Press 12 september 2016) av historikern Tamara Loos ทามารา ลูส์ (19 maj 1986-).

(Tamara Loos)