Bangkok, Rama I - Rama VII - Kung Chulalongkorn
Highslide JS
Auguste Pavie
Berättelse Auguste Pavie

En fransman vid namn Auguste Jean-Marie Pavie ช็อง มารี โอกุสต์ ปาวี (31 maj 1847-7 maj 1925) är så pass intressant att han har fått en egen artikel.

Efter förhandlingar mellan Siam och Frankrike 1886 kom man överens om att Frankrike skulle få ha en vicekonsul i Luang Prabang och Auguste utsågs samma år till denna post. Han hade kommit till nuvarande södra Vietnam 1869 som soldat och efter att ha blivit hemskickad till det fransk-tyska kriget eller fransk-preussiska kriget สงครามฝรั่งเศส-ปรัสเซีย 1870-1871 återvände han ännu en gång till södra Vietnam 1871.

Auguste placerades därefter som ansvarig för ett litet telegrafkontor i Kampot i Kambodja. Här stannade han kvar under ett årtionde och visade stor smidighet i sitt umgänge med lokalbefolkningen genom att lära sig kambodjanska och han hyste stor sympati för folken i Kambodja och Laos.

Rollen som vicekonsul passade honom utmärkt och Auguste Pavie var fast besluten att övertala den franska regeringen att Frankrike skulle "försvara" prinsarna och folket i Laos mot Siams imperialism! Han skulle senare bli en naturlig ledare för den franska expansionen i centrala Indokina. Siameserna gjorde allt de kunde för att försvåra och skjuta upp Augustes avresa från Bangkok, men i slutet av 1886 kom han i väg och i februari 1887 landsteg han i Luang Prabang, tillsammans med åtta kambodjanska livvakter och tjänare.

Auguste Pavie togs emot med stor misstänksamhet av de siamesiska kommissionärerna och de försökte på alla sätt förhindra att han skulle få audiens hos kungen. Auguste gav emellertid inte upp och den 15 februari 1887 fick han presentera sig för den drygt 70 år gamle kungen Oun Kham. Kungen, som såg fransmännen som en motvikt till det siamesiska inflytandet, gav Auguste ett varmt välkomnande och de laotiska ämbetsmännen beordrades att hitta ett boende till honom och att vara honom behjälplig på alla tänkbara sätt.

Då Auguste befann sig i Luang Prabang anlände den tidigare omtalade siamesiske översten Vai Voranat, som kallas general eller fältmarskalk i en del källor, också till staden. Detta efter en expedition norrut. Det förefaller att han ljög för Auguste då han förklarade att hotet från hobanditerna var över och att han utan problem kunde resa uppför Nam Ou för att utforska området. Det verkar som om Vai Voranat var likgiltig om denna felaktiga information skulle innebära Augustes död.

Auguste litade på Vai Voranats försäkran och började undersöka sin viktigaste uppgift, som var att se om det fanns en väg till Tonkin via Nam Ou. Efter bara några dagar blev han varnad om att hobanditerna var på marsch mot Luang Prabang. Han återvände därför omedelbart till Luang Prabang och berättade vad han fått veta för kungen.

Vai Voranat, som var ansvarig för trupperna i Luang Prabang, begick sedan ett allvarligt misstag. Han valde nämligen att återvända hem till Bangkok med sin armé i maj, inför den stundande regntiden. Detta trots Augustes varning om att en hoattack var nära förestående. Kvar lämnade han bara ett fåtal man. Kung Oun Kham och hans uparat hade visserligen en liten armé till sitt förfogande, men Oun Kham förstod att det var nästintill omöjligt att agera kraftfullt utan siamesisk hjälp.

För att taifolken, som bodde i bergstrakterna, skulle hålla sig lugna tog siameserna med sig en gisslan som innehöll tre yngre bröder till en mycket mäktig taihövding vid namn Deo Van Tri (Diao Wan Tri) เดียว วัน ตรี (cirka 1849-1 mars 1908). Det finns källor som i stället talar om söner alternativt fyra bröder! Då Deo Van Tri, som var ledare för de vita taierna i Sip Song Chau Tai, återvände till Mueang Lay och upptäckte vad som hänt blev han naturligtvis ursinnig, men med tanke på hans mueangs begränsade militära resurser kunde han för tillfället inte göra något åt saken.


(Deo Van Tri och följeslagare)

Deo Van Tri upptäckte att omkring 600 hobanditer hade slagit läger nära Mueang Lay och börjat terrorisera hans befolkning. Han beslöt sig då för att köpa deras lojalitet och föreslog att de gemensamt skulle anfalla och plundra Luang Prabang. Genom denna manöver skulle han inte bara bli av med hobanditerna utan kunde också hämnas mot både siameserna och laotierna. Hobanditerna, som tillhörde de Svarta flaggorna, gick med på Deo Van Tris förslag och under ledning av Bac Mao, som var Deo Van Tris lojale vän, drog de ner utmed Nam Ou mot Luang Prabang. Någon källa säger i stället att hobanditerna tillhörde de Gula flaggorna.

Det var nu som Auguste Pavie, genom sin handlingskraft och sitt förutseende, kom att påverka Laos framtida öde. När hobanditerna och Deo Van Tris här nalkades lyckades Auguste föra den gamle kungen, delar av den kungliga familjen och hans siamesiska rådgivare ombord på båtar och föra den i säkerhet till Pak Lay (Paklai) ปากลาย medströms Mekong. En källa säger att detta gjordes redan den 7 juni 1887.

I Pak Lay hjälpte Auguste de sårade och ordnade fram mat och inkvartering. Han skickade också ett meddelande till fransmännen i Bangkok och till kung Chulalongkorn om vad som hänt. Kung Oun Kham var överväldigad av tacksamhet över att ha blivit räddad till livet och förklarade sig villig att ge upp det siamesiska beskyddet, som ju visat sig totalt värdelöst, och ställa sitt land under fransk överhöghet.

Enligt andra källor påstås det att alla siameser tidigt hade flytt från Luang Prabang och att staden hade lämnats utan försvar. Det finns dock källor som säger att Luang Prabangs uparat, prins Souvanna Phomma (Chao Maha Uparat Suwannaphrom) เจ้ามหาอุปราชสุวรรณพรหม, visade stort mod och förgäves försökte försvara staden tillsammans med en mindre styrka. Här skiljer sig källorna åt ännu en gång och en källa säger att staden intogs och att Souvanna Phomma avrättades den 8 juni. Andra källor säger att han dog under striderna.

Enligt en källa förhandlade hobanditerna fram en vapenvila med den siamesiske kommissionären den 9 juni och att de därefter fick lov att komma in i Luang Prabang. Detta visade sig vara ett stort misstag. Väl inne i staden började hobanditerna plundra allt de kunde komma över och de sköt alla som försökte hindra dem. Enligt den tidigare omtalade James Fitzroy McCarthy lyckades man rädda den berömda buddhastatyetten Phra Bang genom att gräva ner den.

Auguste Pavie fick nio dagar senare veta att hobanditerna och Deo Van Tri hade lämnat Luang Prabang den 12 och 13 juni, men han rådde kung Oun Kham att inte återvända hem utan att följa med honom till Bangkok, dit han inviterats av kung Chulalongkorn. Auguste och kungen tog sig sedan till Bangkok dit de anlände i september. Augustes tilltro till effektiviteten av siamesernas administration i området hade nu fått sig en allvarlig knäck och han började arbeta allt hårdare för att få loss Laos ur Siams grepp.

Vai Voranat beordrades nu bege sig till Laos för att kuva Deo Van Tri. Hans uppdrag förenklades då Auguste lyckades få Deo Van Tris bröder frigivna och hemskickade i förväg. Auguste var noga med att bröderna skulle förstå att det var han som förhandlat fram deras frigivning. Den 22 oktober 1887 påbörjade Pavie ännu en resa till Luang Prabang. Han bagage bars av tre elefanter och själv vandrade han barfota och var framme i november. Han lämnade sedan Luang Prabang i slutet av januari 1888 och tog sig utan episoder vidare till Sip Song Chau Tai.

Väl i Sip Song Chau Tai blev han plötsligt överfallen av hobanditer, men hade den stora turen att en fransk styrka, under ledning av en överste Pernot, hörde skottlossningen och begav sig dit. Han räddade därmed Auguste och drev bort hobanditerna. Vägen mellan Luang Prabang och Tonkin var nu öppnad och fransmännen beslöt sig för att bygga militärposteringar i området. Samtidigt beslöt man sig för att använda övertalning i stället för våld för att vinna över härskarna i Sip Song Chau Tai på sin sida.

1888 (1887?) befann sig Auguste tillsammans med en fransk militär styrka från Vietnam i Svarta flodens dalgång. Han försökte sedan skicka en avdelning av sina styrkor in i centrala Laos, som ju var administrerat av Siam, för att också hitta bevis på vietnamesisk suveränitet här. Denna inledande expedition blev emellertid inte framgångsrik. I december 1888 fick den siamesiske ämbetsmannen i Mueang Thaeng besked om att han skulle träffa Auguste och avsäga sig samtliga siamesiska krav på området vid Svarta och Röda floden. En annan källa säger att Siam tvingades ge upp sina anspråk på Sip Song Chau Tai och Houaphanh 1887.

I januari 1889 var Auguste tillbaka i Luang Prabang och samma månad återvände kung Oun Kham hem. Auguste lovade Oun Kham att Luang Prabang skulle förbli ett kungarike även under franskt beskydd. Därför talar man om Oun Khams andra regeringsperiod 1889-1895. I februari 1889 kallades Pavie till Hanoi och sedan till Paris. Hemma i Frankrike försökte han övertala regeringen att utvidga det franska imperiet i Indokina ända till Mekongs bankar på Siams bekostnad.

Redan i april (1890?) var Auguste tillbaka i Sip Song Chau Tai. Här sökte han upp Deo Van Tri och stannade hos honom en tid. Deo Van Tri fick förtroende för Auguste och detta hade säkert underlättats av att Auguste tidigare hade lyckats få hans bröder frisläppta. Auguste ingick nu en allians med Deo Van Tri och 1890 erkände Frankrike Deo Van Tri som regent i Sip Song Chau Tai.


(Auguste Pavie 1890)

Auguste Pavie fortsatte sina expeditioner i området som blivit kända som Pavie-expeditionerna (Khana Samruat Pawi) คณะสํารวจปาวี eller Pavie-missionerna. Expeditionerna pågick i sexton år under perioden 1879-1895 eller 1879-1896 beroende på källan.

Enligt en Wikipediakälla hade den första Pavie-expeditionen genomförts 1879-1885 och omfattade Kambodja och södra Siam ända till Bangkok. Då expeditionen var slut hade Auguste blivit ansvarig för byggandet av en telegraflinje mellan Phnom Penh och Bangkok. Hans överordnade blev så imponerade över hans förmåga att sköta det stora projektet att han kort tid därefter överfördes till diplomatisk tjänst.

Den andra expeditionen genomfördes 1886-1889 och täckte nordöstra Laos och utforskandet av Svarta floden och ända till Hanoi. Under den tredje expeditionen 1889-1891 utforskade man Mekongfloden från Saigon till Luang Prabang. Den fjärde expeditionen 1894-1895 utforskades Laos gräns mot Kina och Burma och ända till Röda floden. Här finns det källor som säger att den andra expeditionen genomfördes 1890-1891 och den tredje 1892-1893!

Under expeditionen 1889-1891 avdelade Auguste snabbt sina män till olika delar av Laos där de arbetade för att öka det franska inflytandet. Själv fortsatte han oförtröttligt sina resor i landet. Till mycket avlägsna delar tog han sig med båt eller till fots. Det var strapatsrika resor och flera av hans reskamrater blev sjuka och dog, men Auguste fortsatte ändå oförtrutet. Var han än kom uppsökte han byns ledare och umgicks med honom som en jämlike.

De drack risbrännvin tillsammans, bytte åsikter och berättade historier. Auguste förklarade för byledarna att deras auktoritet inte på något sätt skulle förändras under franskt beskydd utan att den traditionella ordningen skulle bevaras. På detta sätt kunde Auguste hissa trikoloren även i avsides belägna byar. Augustes dagböcker har senare publicerats i bokform. Auguste återvände hem till Frankrike först 1904.

Siams dispyter med Frankrike om gränsdragningen mellan Vietnam och Laos blev emellertid allt mera allvarliga. Fransmännen hade nu börjat ifrågasätta Siams suveränitet över hela Laos och skälet till detta krav var inget annat än franska imperialistiska ambitioner.

Pavie hade utsetts till fransk generalkonsul 1891 och 1892 utnämndes han till fransk fast bosatt minister i Bangkok, där han nu kunde framföra det franska missnöjet direkt till det siamesiska hovet. Förhandlingar med Siam inleddes som till sist skulle sluta med att stora delar av Laos blev ett franskt protektorat.

Pavie organiserade därefter Laos i nio provinser. Franska staten representerades av en överståthållare som till en början bodde i Savannakhet. I Luang Prabang såväl som i provinshuvudorterna installerades en liten administration; en ståthållare, en chef för en militär garnisonsstyrka, en postmästare, en lärare och en läkare. Senare tillkom en chef för de offentliga arbetena och en veterinär.

Denna administration bestod av endast 72 personer i hela landet 1904! Förutom den kontroll som dessa administratörer utövade skulle landet fortsatt styras enligt gammal sed. Kungen i Luang Prabang hade vid sin sida en vicekung, eller uparat, som sin främste rådgivare. Vidare fanns det prinsar av olika rang som bildade ett råd och under dem fanns en hierarki av högre och lägre funktionärer. Det var i stort sett den ordning som rått ända sedan Fa Ngums dagar.

Provinserna styrdes också på traditionellt vis av en Chao Mouang (Chao Mueang), vicekungen samt ett råd. Provinserna var i sin tur uppdelade i distrikt och byar som vardera valde sina ledare. Ganska snart upptäckte emellertid de laotiska styresmännen att deras makt var tämligen begränsad, övervakad och kontrollerad som den var av den franske ståthållaren.

Kung Oun Kham dog 84 år gammal den 15 december 1895. Därefter blev Ong Khams son Kham Souk till kung Zakarine (Phra Chao Sakkarin Rit) พระเจ้าสักรินทรฤทธิ์ (r. 15 december 1895-25 mars 1904). Zakarine var född den 16 juli 1840. Då Zakarine dog 1904 efterträddes han av sin 18-årige son Sisavang Vong (Phra Chao Si Sawang Wong) พระเจ้าศรีสว่างวงศ์ (r. 28 april 1904-29 oktober 1959) Sisavong Vong fick dödsbudet då han befann sig i Paris i Frankrike, där han studerade. Sisavang Vong var född den 14 juli 1885.


(Kung Zakarine på sin tron)


(Kung Zakarine)


(Sisavang Vong)

Sisavang Vong regerade 1904-1945, som kung av Luang Prabang, och fortsatte sedan att regera som kung av Laos 1946-1959. Han behöll sin fars oupahat eller vicekung, Bounkhong (Chao Maha Uparat Bunkhong) เจ้ามหาอุปราชบุญคง (?-26 juli 1920). Flera av hans sammanlagt 11 söner skulle längre fram få betydelsefulla roller för utvecklingen i Laos.


(Kung Zakarine och hans uparat Bounkhong)

Dessa var prinsarna och helbröderna Souvanna Phouma (Chao Suwannaphumma) เจ้าสุวรรณภูมา (7 oktober 1901-10 januari 1984) och Souphanouvong (Chao Suphanuwong) เจ้าสุภานุวงศ์ (13 juli 1909-9 januari 1995) samt halvbröderna Phetsarath (Chao Phetcharat) เจ้าเพชรราช (19 januari 1890-14 oktober 1959) och Souvannarath (Chao Suwannarat) เจ้าสุวรรณราช (8 juli 1893-23 juni 1960).


(Prins Souvanna Phouma)


(Prins Souphanouvong)


(Prins Phetsarath)


(Prins Souvannarath)


Stavningsvarianter och alternativa regeringstider;

Auguste Jean-Marie Pavie; Auguste Pavi, ออกุสต์ ปาวี.

Deo Van Tri; Cam Oum, Đèo Văn Trị, Khamhum, Diao Wan Tri เดียววันตรี.

Pak Lay; Pak Lai, Pak-lay, Parklai.

Souvanna Phomma; Chao Uparat Suwannaphrom เจ้าอุปราชสุวรรณพรหม.

Pavie-missionerna; Missions Pavie.

Thibaw; Phra Chao Sibo พระเจ้าสีป้อ, Thebaw, Theebaw, Thibaw Min, Thi-baw.

Zakarine; Chao Khamsouk (Chao Kham Suk) เจ้าคำสุก, Khamsuk, Sackarindr, Sackarine, Sakarin, Sakharine, Sakkalin, Sakkarin, Sakkarine, Zacharine, Zackarine, Zakarinth, Zakkarinth.
Alternativ regeringstid för Zakarine; 1889-1905, 1894-1903.

Sisavang Vong; Sisavangvong, Sisavang Vong Thammikarath, Sisavang Phoulivong.
Alternativ regeringstid för Sisavang Vong; 1904-1945, 26 mars 1904-15 september 1945, 28 april 1904-30 oktober 1959.

Bounkhong; Boun Khong, Chao Maha Oupahat Bounkhong.

Souvanna Phouma; Souvannaphouma, Souvanna-phouma, Souvanna Phouma Ratanavongsa.

Souphanouvong; Prathan Suphanuwong ประธานสุพานุวง, Soupanouvong, Souphanavong, Souphannavong, Souvannaphong, Suphanuvong.

Phetsarath; Chao Phetsarat Rattanawongsa เจ้าเพชรราช รัตนวงศา, Phetsarath Rattanavongga, Phetsarath Ratanavongsa, Phetsarath Rattanavongsa, Phetsarat Rattanawongsa เพชรราช รัตนวงศา.

Denna artikel senast uppdaterad: 2022-10-05, 11.54
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.