Tidigt 1893 utvecklades förhållandet mellan Siam och Frankrike till en ytterst allvarlig kris. Upprinnelsen till detta var två separata händelser. Den ena var då de siamesiska guvernörerna i Khammouane och Nongkhai utvisade tre franska "handelsagenter" från mellersta Mekongregionen i september 1892. Två av dem misstänktes för opiumsmuggling och deras namn var Champenois ช็องเปอนัวส์ och Esquilot เอสกิลาต์.

Den andra händelsen har kallats Massie-affären (Kan Tai Khong Matsi) การตายของมาสสี่. Den febersjuke franske tillförordnade konsuln i Luang Prabang, Victor-Alphonse Massie มาสสี่ (24 april 1854-30 november 1892), begick av oklar anledning självmord i sydligaste Laos, då han var på väg tillbaka till Saigon. Lägg märke till att hans dödsdatum och år varierar i källorna. En källa säger den 4 februari 1892, en annan september 1892 och en tredje 1893!

I Frankrike användes de ovanstående händelserna för att piska upp en nationalistisk och antisiamesisk stämning. Fransmännen menade att siameserna hade förnedrat och trakasserat Massie och att detta fått honom att ta livet av sig. Paris gav nu Auguste Pavie och myndigheterna i Indokina fria händer att agera och den 12 mars 1893 krävde Auguste att Siam skulle evakuera alla sina militära poster på Mekongflodens östra sida söder om Khammouane, då fransmännen hävdade att detta område tillhörde Indokina.

Detta vägrade emellertid kung Chulalongkorn och flera källor säger att han hade räknat med brittiskt stöd och att det var därför som han vågade säga nej. Fransmännen som visste att siameserna inte kunde mäta sig med dem militärt bestämde sig för att visa sina militära muskler och den 14 mars 1893 skickade de en kanonbåt vid namn Lutin (Ruea Puen Lu-taeng) เรือปืนลูแตง uppför Chaophrayafloden, som kastade ankar framför det franska konsulatet i Bangkok.

(Lutin)

En vecka senare kom ytterligare en fransk kanonbåt vid namn Comète (Ruea Puen Kho-maet) เรือปืนโคแมต med förråd till Lutins besättning. Anledning till det franska "besöket" uppgavs vara att skydda sina franska undersåtar.

(Comète)

Då Siam inte ville acceptera de franska kraven skickade den franske indokinesiske generalguvernören Jean-Marie Antoine Louis de Lanessan ลาเนสซ็อง (13 juli 1843-7 november 1919) tre avdelningar militära landstyrkor till det omtvistade området i mars 1893. Detta för att driva bort de siamesiska garnisoner som fortfarande befann sig på östbanken av Mekongfloden.

Den väpnade konflikt som snart skulle bryta ut kallas fransk-siamesiska kriget สงครามฝรั่งเศส-สยาม och är på thai känt som (wikrit kan ro so 112) วิกฤตการณ์ ร.ศ. 112 eller (het kan ro so 112) เหตุการณ ร.ศ. 112. (Det 112:e året av Rattanakosinperioden.)

En fransk styrka ledd av en kapten Pierre Thoreaux กัปตันโทเรอซ (1856-1907) anlände från Sa Dec i Vietnam till Stung Treng i Kambodja den 1 april 1893. Detta kom som en överraskning för den siamesiska kommissionären som efter bara några timmars förhandlingar korsade Mekongfloden till västbanken. Fyra dagar senare var fransmännen framme vid ön Don Khon ดอนคอน och siameserna här drog sig tillbaka norrut till ön Don Khong.

Det tog nästan en månad innan siameserna reagerade. I avsaknaden av en reguljär armé hade de siamesiska myndigheterna tvångsmobiliserat flera tusen man. De var dessutom dåligt tränade och de flesta var laospråkiga. Detta sammantaget gjorde dem inte speciellt motiverade att riskera livet för den siamesiske kungen. De siamesiska officerarna var visserligen modiga och målinriktade, men deras mod kunde inte kompensera för bristerna i soldaternas träning och de var aldrig i närheten av att få ett övertag på sina fiender.

Hur som helst så blev de siamesiska soldaterna utrustade med bra moderna vapen. De hade europeiskt tillverkade 80 till 120 millimeters kanoner och framförallt snabbskjutande österrikiska Mannlichergevär ปืนมันลิเคอร์, vars räckvidd var större än de franska Grasgevären från 1874, som de vietnamesiska infanteristerna var utrustade med.

(Gevär av typen Gras 1874)

Den 6 maj hade kapten blivit Thoreux tillfångatagen av siameserna då han transporterade förnödenheter i kanoter från Stung Treng uppför Mekongfloden till Don Khon. I samband med tillfångatagandet av kapten Thoreux hade en omkring tusen man stark siamesisk styrka belägrat den drygt ett hundra man stora franska styrkan på Don Khon. En källa säger att det handlade mera om en blockad än om en belägring. Någon källa säger att Thoreux hade tagits tillfånga den 3 maj, men hur som helst skickades till Bangkok och skulle förbli i siamesisk fångenskap i nästan tre månader.

Det kan vara bra att veta att Mekongområdet i södra Laos, med alla sina öar, kallas för Si Phan Don สี่พันดอน, vilket betyder ”fyra tusen öar.”

Den siamesiske kommissionären i Khamkeut hade valt att korsa Mekongfloden den 18 maj och den 25 maj intogs Khemarat utan besvär av en fransk styrka. Observera att det finns källor som säger att Khemarat intogs den 26 maj. Den franska styrkan som intagit Khemarat hade lämnat Hué i Vietnam den 23 april 1893 och hade sedan marscherat 250 kilometer landvägen för att nå sitt mål.

Fransmännen lyckades driva bort den siamesiska kommissionären Phra Yot Muang Kwang (Phra Yot Mueang Khwang) พระยอดเมืองขวาง (Kham Yot Phet ขำ ยอดเพชร) (1852-1900) från Khammouane den 25 maj. I slutet av maj 1893 behärskade fransmännen en sträcka på nästan 650 kilometer utmed Mekongfloden.

(Phra Yot Muang Kwang)

Den 5 juni genomförde den bortdrivne kommissionären Phra Yot Muang Kwang ett överraskande anfall på byn Ban Kaeng Chek บ้านแก่งเจ๊ก där den franske militära kommendanten och polisinspektören Grosgurin กรอสกุรัง (?-1893) befann sig med sina vietnamesiska soldater. Han hade slagit läger här på grund av sjukdom. Liksom Pavie hade Grosgurin deltagit i flera tidigare expeditioner i området.

Det siamesiska anfallet resulterade i att den sängliggande Grosgurin och 17 vietnameser dödades. Fransmännen hävdade att Grosgurin hade mördats och man fick nu ett efterlängtat skäl att ytterligare trappa upp konflikten. Antalet dödade och skadade varierar dock från källa till källa. En källa talar om 17 dödade vietnameser. En annan om 5 skadade siameser.

Siameserna gick senare med på att betala kompensation för den döde Grosgurin om det kunde bevisas att han mördats. Grosgurins död fick sedan en anmärkningsvärd fortsättning. Phra Yot Muang Kwang anklagades för mord och en rättegång inleddes mot honom, som pågick mellan den 24 februari och den 16 mars 1894.

Phra Yot Muang Kwang försvarades under denna rättegång av advokaten William Alfred Tilleke วิลเลียม แอลเฟรด ตีเลกี (1860-1917), som härstammade från Sri Lanka (Ceylon). Han hade kommit till Siam 1890. Tillekes framgångsrika försvar, under stark fransk press, fick alla sju domarna i målet att förklara Phra Yot Muang Kwang icke skyldig. Efter denna framgång blev Tilleke utnämnd till siamesisk justitieminister, till medlem i kungens kronråd och adlad till Phraya Attakarn Prasiddhi (Phraya Atthakan Prasit) พระยาอรรถการประสิทธิ์.

De franska påtryckningarna var inte dock slut här och ärendet mot Phra Yot Muang Kwang togs upp igen av en ny domstol, bestående av tre franska domare från Saigon och två siamesiska domare. Rättegången började i juni 1894.

(William Alfred Tilleke)

Den nykomponerade domstolen slog den 3 oktober fast att Phra Yot Muang Kwang hade använt överdrivet våld för att omringa huset med den sjuke Grosgurin och han numerärt underlägsna vietnamesiska styrka. Grosgurin och de vietnameser som inte hade lyckats fly hade dödats av de överlägsna siamesiska styrkorna och huset där han befunnit sig hade bränts ner efter order från Phra Yot Muang Kwang.

Med en övervikt av franska domare dömdes därefter Phra Yot Muang Kwang föga överraskande till 20 års straffarbete. Men efter fyra år i fängelse frigavs han och Chulalongkorn beviljade honom en pension på 500 baht per månad. Han hann dock inte njuta av sin upprättelse då han blev sjuk och dog två år senare. Han blev bara 48 år gammal.

I dag betraktas Phra Yot Muang Kwang som en patriotisk siamesisk hjälte och armélägret Phra Yot Muang Kwang (Khai Phra Yot Mueang Khwang) ค่ายพระยอดเมืองขวาง i provinsen Nakhon Phanom har döpts till hans ära.

(Gammalt foto från Mekongfloden vid Nakhon Phanom 1904)

Då blockaden mot fransmännen på Don Khon hade pågått i 17 dagar bad en fransk undsättningsstyrka, under ledning av kapten Adam de Villiers อดัม เดอ วิลลิเยส์ (1857-1919), framgångsrikt om att siameserna skulle häva den. Förlusterna var då små på båda sidor och siameserna hade bara mist några få man och fransmännen hade bara drabbats av en lätt sårad.

Efter att blockaden hade hävts byggde fransmännen ytterligare två posteringar norr och söder om Don Khon och de väntade på förstärkningar och instruktioner från sin ledning innan de skulle bege sig uppströms Mekongfloden.

Siameserna fortsatte att ha kontrollen över öarna norr om Khonefallen och Nam Tok Li Phi น้ำตกหลี่ผี. De hade byggt två fort på västbanken som låg tre respektive fyra kilometer nordöst om Don Khon, ett fort på en ö mellan Don Khon och västbanken och en del små utposter på ett dussintal öar och holmar. På den sydöstra delen av Don Som ดอนโสม, omkring fyra kilometer nordöst om det lilla fortet på Don Khon, hade siameserna byggt imponerande befästningsverk som försvarades av mer än 1 000 man.

I början av juli 1893 fick Adam de Villiers i uppdrag att erövra siamesernas befästningsverk på Don Som. Han delade sina styrkor i två delar och den ena styrkan ledd av en kapten Simon fick i uppdrag att erövra de två forten som siameserna byggt på västbanken. Den andra styrkan under Adam de Villiers själv skulle erövra öarna väster och norr om Don Khon.

Därefter var det tänkt att Adam de Villiers skulle gå iland på Don Som och attackera de siamesiska befästningsverken bakvägen. Detta var inte riskfritt då fransmännen kunde bli utsatta för eldgivning från Don Som då de ibland bara skulle befinna sig 800 meter från siameserna.

Det gick långsamt för fransmännen att ta sig upp motströms med sina kanoter i det strida och steniga vattnet. Deras kanoter hade utrustats med en 15-20 centimeter hög armerad plåt som skulle skydda dem från fientlig eldgivning. Anfallet skulle visa sig bli en succé.

På morgonen den 14 juli erövrade kapten Simon utan problem de två siamesiska forten på västbanken. I vardera fortet fanns det 150 man. Siameserna som kände sig hotade att bli omringade flydde in i de omkringliggande skogarna och de som inte hann undan blev tillfångatagna av fransmännen. Det hindrade inte de siameser som tidigare hade flytt att försöka sig på flera kontraattacker, men de slogs tillbaka.

Förskansade i det ena av forten, som låg endast 800 meter från det siamesiska fortet på Don Som, blev kapten Simons styrka utsatt för en massiv siamesisk eldgivning härifrån som de i princip inte kunde besvara med tanke på deras vapens begränsade räckvidd. Under tiden hade kapten Adam de Villiers, som lämnat Don Khon på natten under ett kraftigt regn, anlänt till Don Det ดอนเดด i gryningen. Don Det var en ö mellan Don Som och Don Khon. Som en avledande manöver skickade han en mindre styrka till den norra delen av ön där avståndet till Don Som bara var 300 meter.

Omkring klockan 08.00 gav sig Villiers ut på floden som svällt efter nattens regn och som var mycket svår att ta sig över. Omkring klockan 11.00 gick han iland på Don Taphum, som var en liten ö mellan Don Som och Don Than. Den 150 man starka siamesiska garnisonen i fortet på Don Than hade därmed isolerats från Don Som och föll tidigt på eftermiddagen.

På kvällen den 14 juli hade alla siamesiska fort erövrats förutom det på Don Som. De siamesiska forten hade inte kunnat hjälpa varandra och hade därför inte bjudit på något nämnvärt motstånd. Nu koncentrerade sig fransmännen på fortet på Don Som och den 15 juli ockuperade fransmännen tre små öar vid Don Taphum och skickade bud efter mer ammunition till artilleriet från Stung Treng. Det handlade bland annat om granater.

Den 17 juli sade den siamesiska kommendanten på Don Som att Frankrike och Siam hade nått fram till en överenskommelse. Han bad därför kapten Adam de Villiers om ett eldupphör. Han vägrade dock och krävde att siameserna skulle lämna Don Som senast under morgonen den 19 juli. Klockan 02.00 på morgonen anlände den efterfrågade ammunitionen från Stung Treng. Adam de Villiers lät genast bombardera de öar där det fortfarande fanns siamesiska styrkor, vilket tvingade dem att dra sig tillbaka till Don Som.

På morgonen den 20 juli gick Adam de Villiers iland med en 210 man stark styrka på Don Som. Trupperna landsteg på fortets östra sida. Det franska artilleriet på Don Taphum avfyrade sina sista granater och den siamesiska kommendanten dödades. Då fransmännen visade att de stod beredda att anfalla flydde den siamesiska garnisonen.

Detta blev slutet på den veckolånga militära kampanjen där mellan 1 500 och 2 000 siameser och lao hade stridit mot 400 fransmän och infanterister från Vietnam. Adam de Villiers påstod att 300 siameser hade dödats medan fransmännen skulle ha förlorat 1 man och att mindre än 10 man hade sårats! Erövrandet av Don Som blev den blodigaste händelsen under den fransk-siamesiska krisen 1893.

De ovan omtalade våldsamma sammandrabbningarna hade inträffat utan några krigsförklaringar och där båda sidor varit angelägna om att begränsa användandet av våld. Från siamesisk sida berodde detta på att man var militärt underlägsna och från fransmännens sida ville man inte skapa en internationell kris på grund av sina territoriella anspråk.

Den nu frigivne kapten Thoreux skrev den 25 juli 1893 en detaljerad rapport om vad han tvingats utstå under sin siamesiska fångenskap. Redan under sin tid i fångenskap hade han blivit starkt kritiserad för att ha låtit sig tas till fånga, men han rehabiliterades den 1 januari 1894.