Den 3 oktober 1893 skrev Chulalongkorn formellt under det orättvisa traktatet. Faktiskt ville fransmännen tvinga Siam att acceptera dessa orimliga krav trots att de bara hade försvarat sitt eget territorium mot en främmande invasion! Någon har jämfört fransmännens uppförande med en inbrottstjuv som tagits på bar gärning, skjutits och skadats och som därefter begärt ersättning för sina skador!

Den väldiga kompensationssumman gjorde att Siam fick ta från sin valutareserv bestående av mexikanska silvermynt, som landet tjänat in genom sin internationella handel. Reserverna uppgick till 2,4 miljoner franc medan resterande 600 000 franc kom från kungens och hans släktingars privata förmögenheter.

En rad vagnar transporterade det tunga silvret från det kungliga palatset till den franska kanonbåten Lutin. Vid det franska konsulatet stod sörjande människor och grät i vanmakt. Enligt en rapport i en fransk tidning från den 18 november 1893, bestod kompensationssumman av 801 282 silvermynt, som tillsammans vägde 23 ton! Silvermynten var då värda 1.56 miljoner baht, vilket naturligtvis motsvarar ett helt annat belopp i dag.

Nedbruten både till kropp och själ drog kung Chulalongkorn sig tillbaka från offentligheten. Under han frånvaro hamnade centralregeringen i ett kaotiskt tillstånd, vilket visade på Chulalongkorns stora betydelse. Vid den här tiden mådde Chulalongkorn så dåligt att han trodde att han skulle dö. Han talade ofta om sin egen begravning och sina söners och döttrars framtid. Han skrev till prins Damrong att han mådde så dåligt att han hellre ville dö då ett kommande liv kunde göra honom lycklig igen.

I sitt svar till kungen uppmuntrade prins Damrong honom att hålla ut och ta sig an krisen med värdighet. Krisen var som en storm, med kungen som kapten på ett skepp, som krävde mod att rida ut. Skeppet behövde sin kapten och om kaptenen kunde klara sitt fartyg genom stormen skulle han få ett erkännande. Om kaptenen inte lyckades med detta skulle det bli kaptenens karma (kam) กรรม, eller öde, att gå under med fartyget.

Britterna såg 1893 en möjlighet att få till stånd en balans mellan de franska och engelska intressena i Sydostasien, vilket skulle göra deras rivalitet mindre farlig. Även fransmännen förstod att det var nödvändigt att lösa sina mellanhavanden med britterna. Då fransmännen annekterade Laos kom de i kontakt med brittiska intressen vid Mekongfloden i norr. Områdena i norra Laos gränsade ju till Burma och britterna ville inte ha några gränsstrider med fransmännen.

Därför blev det nödvändigt för de två stormakterna att lösa sina gemensamma krav i området, för att undvika en kommande konflikt över Siams status. Förhandlingar mellan Storbritannien och Frankrike påbörjades också om en uppdelning av deras intressen i Sydostasien.

Först testade och förkastade man idén om att skapa en buffertstat vid övre delen av Mekongfloden, genom att acceptera de siamesiska kraven i denna region. Faktum var att de siamesiska kraven här faktiskt var mindre berättigade än kraven i Laos! Ett tag såg det faktiskt ut som om det skulle bryta ut krig mellan de två imperialistiska makterna och att Siam ofrivilligt skulle komma i kläm mellan de två.

1896 inträffade ett genombrott i förhandlingarna, vilket resulterade i ett avtal som skrevs under den 15 januari. Avtalet är känt som Anglo-French Declaration of London (1896) och skrevs under av den dåvarande premiärministern och utrikesministern Lord Salisbury ลอร์ดซอลสเบอรี (3 februari 1830-22 augusti 1903) och Alphonse Chodron de Courcel โชดรง เดอ กร์แซล (30 juli 1835-16 juni 1919), som var Frankrikes ambassadör i London.

(Lord Salisbury)

(Alphonse Chodron de Courcel)

Avtalet erkände Frankrikes krav på allt land öster om Mekong och där Mekongfloden skulle bilda gräns mellan brittiska Burma och franska Laos. De båda västmakterna erkände gemensamt Siams självständighet, men bara för de delar av Siam som tillhörde Chaophrayas flodsystem och att man kom överens om inte göra några anspråk till sin egen fördel i detta område.

Avtalet avsåg att stabilisera rivaliteten mellan de båda stormakterna i Siam och sydvästra Kina samt lösa en del mindre koloniala problem i Afrika och en del historiker menar att det var tack vare detta avtal som Siam klarade sig från att bli en europeisk koloni.

Samtidigt reserverade man sig för rätten att skaffa sig inflytande och till och med krav på delar av Siam som låg utanför Chaophrayas flodsystem. Det handlade om britternas intressen på Malackahalvön och för fransmännen handlade det om de områden som bevattnades av Mekongfloden och dess bifloder i nordöst, västra Kambodja och provinserna vid Thailandviken sydöst om Bangkok.

Siam och Storbritannien kom sedan i hemlighet överens om att någon tredje makt inte skulle få tillträde till Malackahalvön, men i samma avtal från 1897 förbjöds Siam också att bygga en eventuell kanal över Kra-näset. Samtidigt gjorde fransmännen klart för britterna att de ansåg att nordöstra Siam och siamesiska Kambodja tillhörde deras intresseområde.

Avtalet från 1896 gjorde i själva verket Siam till ett investeringsområde för brittiskt kapital. Siams förmåga att ”förvästligas” hade säkert lika stor betydelse för tryggandet av landets politiska självständighet som läget som buffertstat mellan de brittiska och franska intressena.

Snart började fransmännen tycka att Laos behövde en värdig huvudstad och 1899 beslöt man att återskapa Vientiane som administrativt centrum. På ruinerna av Setthathiraths gamla palats byggdes ett residens och runt omkring uppfördes ståtliga administrationsbyggnader. Laos var nu skyddat mot yttre fiender, men missnöje med det franska styret och misshälligheter mellan de många folkgrupperna uppstod då och då och vid några tillfällen bröt det ut allvarliga strider.