På 1800-talet fanns det stora outnyttjade skogar i Lan Na som först fick egentligt kommersiellt värde då skogsavverkningen i området på allvar började ta fart. Denna förändring hade inträffat omkring 1829 under Rama III, då Chiang Mai började få kontakt med utlänningar och då speciellt med britterna och de som lydde under brittiskt styre.

Först ville britterna köpa elefanter, oxar och bufflar, men huvudintresset riktade sig snart mot skogsavverkning. Det viktigaste träslaget var teak. Bangkok tillät också britterna att börja avverka i norr. På den här tiden ägdes skogarna av respektive stads härskare och om någon ville avverka skog måste den lokale regenten ge sitt samtycke. I början blandade sig Bangkok inte i detta system, men efterhand uppstod problem angående omfattningen av avverkningen och om skatterna på det uttagna virket. Samtidigt ökade priset kraftigt på timmer.

Konkurrensen om avverkningsrättigheterna i området gjorde att områdena ibland överlappade varandra, vilket innebar klagomål och rättsprocesser. Det blev oroligt i gränsstäderna och antalet banditer och mord ökade. Många shan, som betraktades som brittiska undersåtar, involverade i skogsavverkningen blev mördade och den brittiska regeringen bad Siams centrala administration om hjälp för att skydda deras undersåtar.

Detta oroade naturligtvis Chulalongkorn som misstänkte att vasallregenten i Chiang Mai misskötte utdelandet av avverkningstillstånd. Detta kunde resultera i att Chiang Mai blev inblandat i militära äventyr eller andra dispyter med den brittiska Burmaregeringen, vilket kunde få storpolitiska konsekvenser. I värsta fall kunde det sluta med en storkonflikt där britterna kanske skulle försöka ta kontroll över Lan Na utan att städerna i norr skulle kunna bjuda motstånd och förhindra detta.

Därför förbereddes en ny politik på 1870-talet som skulle garantera en mera säker integration och central kontroll av den norra delen i kungadömet. Bangkok hade fått sin första chans att öka sin kontroll över Chiang Mai då Kawilorot av Chiang Mai dog 1870.

Det kan vara på sin plats att nämna vilka regenter som regerade i Chiang Mai efter Kawila;

2. Thammalangka (r. 1813-1821). Wyatt anger regeringstiden till 1816-1821 och Wikipedia säger 1816-1822, men det finns fler varianter!

(Thammalangka)

3. Khamfan (r. 1821-1825). Wyatt har regeringstiden 1822-1825 och thailändska Wikipedia säger 1823-1825. 1815-1823 var Khamfan uparat i Chiang Mai enligt thailändska Wikipedia. Han hade som tidigare nämnt varit regent i Lamphun 1805-1815.

(Khamfan)

4. Phutthawong พุทธวงศ์ (r. 1825-1846). Wyatt anger regeringstiden till 1826-1846. Hans födelseår är okänt men han dog i juni 1846. Han var en son till till en man vid namn Chao Pho Ruean เจ้าพ่อเรือน.

(Phutthawong)

5. Mahawong มหาวงศ์ (r. 1846-1854). Mahawong, eller Phraya Mahawong พระยามหาวงศ์, är också känd som Mahotaraprathet มโหตรประเทศ. Hans födelseår är okänt men han dog den 14 november 1854. Han var en son till Thammalangka.

(Mahawong)

6. Kawilorot Suriyawong (r. 1856-1870). Kawilorot var född omkring 1799 och dog den 29 juni 1870. Han var en son till Kawila.

7. Inthanon อินทนนท์ (r. 1871-1897). Här säger en källa att regenten Si Suriyawongse och hans ministrar i Bangkok valde att förbise den logiske tronföljaren till Chiang Mais tron och i stället valde Inthanon, som med all rätt betraktades som mera vänligt inställd till Bangkoks politik. Vem som var den logiske tronföljaren vet jag ej. Inthanon är även känd som Inthawichayanon อินทวิชยานนท์. Han var född omkring 1817 och dog den 23 november 1897.

(Inthawichayanon)

I ett försök att blidka Bangkok hade Inthanon skänkt en av sina döttrar som hustru till Chulalongkorn. Hennes namn var Dara Rasmi (Dara Ratsami) ดารารัศมี (26 augusti 1873-9 december 1933). Det finns källor som berättar en något annorlunda historia om hur Dara Rasmi blev Chulalongkorns hustru. Enligt ett rykte skulle drottning Viktoria ha uttryckt önskemål om att få adoptera prinsessan Dara Rasmi, vilket siameserna tolkade som ett brittiskt försök att annektera Lan Na.

(Dara Rasmi som äldre)

Kung Chulalongkorn skickade därför sin bror prins Bijit Prijakorn (Kromma Luang Phichit Prichakon) กรมหลวงพิชิตปรีชากร (29 oktober 1855-11 mars 1909) till Chiang Mai 1882 för att föreslå att Dara Rasmi i framtiden skulle bli en av hans hustrur. Friarombudet hade med sig en kunglig gåva i form av diamantörhängen. Lägg märke till att Dara Rasmi endast var omkring nio år gammal vid den här tiden! Då Dara Rasmi fyllt tretton år 1886 lämnade hon Chiang Mai och bosatte sig i det kungliga palatset i Bangkok där hon först fick titeln Chao Chom Dara Rasmi.

Det kan vara bra att veta att Bijit Prijakorn från början var känd som prins Gagananga Yukala (Phra Ong Chao Khakkhanang Yukhon) พระองค์เจ้าคัคณางคยุคล. Som kuriosa kan nämnas att Inthanon begravdes på Chiang Mais högsta berg, Doi Inthanon ดอยอินทนนท์, som fått sitt namn efter honom. Innan dess var berget känt under namnet Doi Luang Ang Ka ดอยหลวงอ่างกา.

(Chiang Mais stadsmur 1895)

8. Suriyawong สุริยวงศ์ (r. 1897-1909). Wyatt anger regeringstiden till 1901-1911 och Wikipedia säger 28 november 1901-5 januari 1910, men det finns ytterligare varianter! Suriyawong är också känd som Intavaroros Suriyavongse (Inthawarorot Suriyawong) อินทวโรรสสุริยวงศ์. Enligt Wikipedia var han född den 6 maj 1859 och dog 50 år gammal den 5 januari 1910.

(Intavaroros Suriyavongse)

9. In Kaeo อินแก้ว (r. 1909-1939). Wyatt anger hans regeringstid till 1911-1939 och Wikipedia säger 23 januari 1910-3 juni 1939! Denne prins var också generalmajor och är även känd som Kaew Nawarat (Kaeo Nawarat) แก้วนวรัฐ. In Kaeo var född den 29 september 1862 och han dog 77 år gammal den 3 juni 1939. Efter In Kaeos regeringstid avskaffades kungatiteln i Chiang Mai.

(Kaew Nawarat)

Britterna krävde nu att den centrala siamesiska administrationen skulle ta kontroll över Lan Na. Ett traktat kallat Chiang Mai-traktatet (Sonthi Sanya Chiang Mai) สนธิสัญญาเชียงใหม่ utarbetades 1873, som hade som föremål att förhindra banditernas härjningar vid Lan Nas gränser. Chiang Mais regent beordrades att följa traktatet och centralregimens utrikespolitik.

Samtidigt tillät britterna att asiater som lydde under brittiskt styre fick dömas i domstolar i Chiang Mai. Det enda kravet var att de brittiska undersåtarna själva gick med på detta. Om så inte blev fallet gick ärendet vidare till den brittiske konsuln i Bangkok eller till den brittiske representanten i Burma för ett avgörande.

Den centrala administrationen tog kontroll över alla skogsområden och betalade varje månad en avgift till de lokala regenterna för uttaget timmer och arbetskraft. Enligt traktatet skickade centralregimen kommissionärer som skulle övervaka administrationen och lösa problem i provinserna Chiang Mai, Lampang och Lamphun.

Provinserna i norr berövades dock inte all makt då kommissionärerna inte hade rätt att döma i rättsliga tvister. Detta tog Bangkok hand om. Centralregimen genomförde inte några stora politiska förändringar i norr då man var oroliga för motstånd från Chiang Mais regent och hans följeslagare. Kommissionärerna lade ändå grunden för kommande politiska reformer. För att undvika att regenten i Chiang Mai skulle känna sig förbisedd sökte man hela tiden hans godkännande, innan några förändringar genomfördes.

För att råda bot på svagheter i det första traktatet och för att tillfredsställa britternas krav på handlingskraftiga och mäktiga siamesiska ämbetsmän i norr arbetades ett andra Chiang Mai-traktat fram 1874. I detta traktat slogs det fast att civilrättsliga mål och brottmål där brittiska undersåtar var inblandade skulle skötas av domstolar med domare från båda nationerna. Den brittiske konsuln eller vicekonsuln hade emellertid rätt att ta över rättstvister från denna internationella domstol och ta upp dem i speciella konsulärdomstolar om så ansågs lämpligt. Därför tilläts den brittiska regeringen att etablera ett konsulat i Chiang Mai.

Siamesernas kungliga kommissionärer började långsamt begränsa inkomsterna för Chiang Mais kungahus och ordna så att administrationen av de norra provinserna följde Bangkoks önskemål. Framgångssättet och taktiken som utvecklades här, speciellt under 1880-talet, skulle senare användas framgångsrikt i provinserna i nordöst och söder, men mindre framgångsrikt i de laotiska vasallstaterna Luang Prabang och Champasak.

Det var två av kungens halvbröder som var kommissionärer i norr. Den ene var prins Bijit Prijakorn och den andre var prins Bidyalabh Barudhidhada (Kromma Khun Phityalap Phritthithada) กรมขุนพิทยลาภพฤฒิธาดา (1 april 1863-8 oktober 1913). Bidyalabh Barudhidhada var från början känd som prins Sonabandhit (Phra Ong Chao Sonabandit) พระองค์เจ้าโสณบัณฑิต.

(Prins Bidyalabh)

Nere i malajprovinserna i söder, där siameserna fortsatte att ha nominell kontroll över Kedah, Perlis, Kelantan och Terengganu, hade det varit ganska lugnt. Med undantag av att britterna hade blivit mera aktiva i staterna utmed västkusten av Malackahalvön från 1873. Pressen på britterna att de skulle föra en mera aktiv politik i de malajstater som lydde under siamesisk överhöghet hade dock ökat hela tiden. För tillfället var det bara genom diplomati och förlikning som Siam kunde fördröja eller förhindra de brittiska intressenas framfart.

Chulalongkorn och hans regering hade litet svårt för de personer som representerade britterna och fransmännen i Bangkok under 1870-talet. Sir Thomas George Knox เซอร์ โทมัส ยอร์ช น็อกซ์ (januari 1824-29 juli 1887), som var brittisk generalkonsul i Bangkok under perioden den 18 juli 1868-26 november 1879, blev en öppen motståndare till den unge kungen som han såg som ”envis, radikal och opraktisk.”

(Sir Thomas George Knox)

Han argumenterade ofta med Chulalongkorn och intog Si Suriyawongses konservativa attityd i debatterna under denna tid. Trots detta, liksom brittiska konsuler gjorde före och efter honom, accepterade han det brittiska utrikesministeriets åsikt att Siams fortsatta självständighet var det bästa politiskt och kommersiellt för britterna. Det var dock inte alla brittiska ämbetsmän i Singapore och i kolonialregeringarna som tyckte så. Du kommer att få läsa mer om Sir Thomas George Knox längre fram i artikeln "Berättelsen om Fanny Knox.”