Modern tid - Enväldets avskaffande och vägen mot militärdiktatur
Folkets parti

Då partimedlemmarna från Folkets parti återvänt hem till Siam före kuppen visade det sig att de hade många sympatisörer i armén, flottan, bland handelsmän, statstjänstemän och från många andra grupper. Antalet medlemmar steg till sist till 102 stycken som bildade fyra fraktioner;

1. En civil grupp ledd av Pridi Banomyong.

2. Flottan ledd av Luang Sinthusongkramchai (Luang Sinthusongkhramchai) หลวงสินธุสงครามชัย (23 juni 1901-1976), alias Sin Kamonnawin สินธุ์ กมลนาวิน.


(Luang Sinthusongkramchai)

3. Unga arméofficerare ledda av major Phibunsongkhram.

4. Högre officerare ledda av överste Phot Phahonyothin พจน์ พหลโยธิน. Han blir senare känd som Phraya Phahonphonphayuhasena พระยาพหลพลพยุหเสนา (29 mars 1887-14 februari 1947). Lyckligtvis är han också känd under förkortningen (Phraya) Phahon พระยาพหล.


(Phraya Phahon)

Som den egentliga hjärnan bakom kuppen 1932 räknas den då endast 32 år gamle Pridi Banomyong.

Det stod klart på kuppdagen att Folkets parti då dominerades av två av de ovan nämnda fraktionerna. En vänstergrupp, mest bestående av civila, med den unge Pridi som ledare och en konservativ fraktion, som huvudsakligen bestod av äldre officerare från armén och flottan, med överste Phraya Phahon i spetsen.

Phot Phahonyothin var född i Bangkokdistriktet Phra Nakhon พระนคร. Hans pappa var kines och hans mamma siames. Han gick först på Chulachomklaos kungliga militärakademi och lämnade sedan denna militärskola 1903 då han fick ett stipendium för att studera vid den preussiska militärakademin i Lichterfelde, som är en stadsdel i Berlin.


(Den preussiska militärakademin i Lichterfelde)

Under sina studier i Tyskland var Phot klasskamrat med den inte helt okände Hermann Göring แฮร์มันน์ เกอริง (12 januari 1893–15 oktober 1946). Därefter hade Phot studerat ett år i Danmark vid Ingenjörshögskolan i Köpenhamn. Då hans stipendium tog slut återvände han till Siam 1912. Phot fick sedan sin titel Phraya och graden överste 1931. 1932 blev han arméns överstekommenderande och fick då uppenbart titeln general.


(Hermann Göring)

Phraya Phahon var en av de tre som skrivit under ultimatumet till kungen. Han kännetecknades av en personlig integritet som gjorde att bägge fraktionerna bland kuppmakarna kunde acceptera honom som Folkets partis ledare.

Tillhörande samma grupp som Phraya Phahon fanns den tidigare omtalade inflytelserika arméofficeren överste Phraya Songsuradet (Phraya Song). Han hade den högsta ställningen i Bangkoks militärakademi, vilket var en viktig post som gav honom och kuppmakarna tillgång till ett omfattande kontaktnät och stort inflytande på de yngre officerarna.

Det var Phraya Songs taktiska geni som gjort det möjligt att neutralisera den starka armén och regeringen med bara en handfull soldater. Phraya Song var ännu mer konservativ än Phraya Phahon och litade inte på Pridi och hans grupp av intellektuella. Den tidigare omtalade Luang Phibunsongkhram (Phibun) spelade en mindre aktiv roll och han arbetade primärt i bakgrunden.

De konservativa officerarna i partiet respekterade monarkin som institution och trodde fullt och fast att Siam behövde en enande kraft för att undgå politisk instabilitet. Innerst inne var de förmodligen inte intresserade av en regeringsform av västerländsk typ, utan anledningen till deras medverkan i kuppen var hovets monopol på de ledande posterna i samhället.

När de en gång uppnått prestige och makt skulle dessa officerare inte längre vara beredda på att tillåta ytterligare ändringar i samhällsstrukturen. Men Pridi hade aldrig kunnat genomföra kuppen utan militärt stöd och mot sin vilja blev han tvungen att acceptera de konservativas idéer och inflytande.

Pridis långsiktiga politiska program var en process i tre steg. Först skulle det införas en provisorisk författning med en nationalförsamling.

Det andra steget skulle påbörjas inom sex månader med en permanent författning, liknande den som presenterats för kungen med en till hälften utnämnd och till hälften indirekt vald nationalförsamling.

Det tredje steget mot en fullständig representativ regering skulle införas då hälften av folket hade genomgått fyra års grundskoleutbildning, eller senast efter tio år, vilket som nu inträffade först.

Den tillfälliga författningen som kung Prajadhipok accepterade den 27 juni, fyra dagar efter kuppen, var till största delen Pridis verk. Den var i kraft i drygt fem månader, medan det arbetades på den permanenta författningen.

Enligt den tillfälliga författningen styrdes landet av kungen, en nationalförsamling med en speciell verkställande kommitté som senare blev till kabinettet (regeringen), men kungen blev reellt en marionett.

Den provisoriska nationalförsamlingen bestod av 70 medlemmar valda av Folkets parti och den tidigare omtalade mindre Folkets kommitté som var ansvarig inför nationalförsamlingen.

Under sitt första möte i tronsalen Ananta Samakhom den 28 juni 1932 valde den provisoriska nationalförsamlingen Phraya Manopakorn Nititada (Phraya Manopakon Nittithada) พระยามโนปกรณนิติธาดา (Kon Hutasing ก้อน หุตะสิงห์) (15 juli 1884-1 oktober 1948) som ordförande, premiärminister och finansminister.

Phraya Mano พระยามโน, som han lyckligtvis också kallas, var en respekterad domare från appellationsdomstolen (san utthon) ศาลอุทธรณ์ och medlem i Prajadhipoks riksråd. Hans hustru arbetade dessutom för drottning Rambhai Barni. Handley kallar honom för en hårdnackad rojalist och han hade naturligtvis inte varit inblandad i själva kuppen.


(Phraya Mano)

Folkets parti hade ännu inte något större medlemsantal eller sympatisörer och de hade inte heller fullständig kontroll över armén, men den första regeringen försökte visa en fasad utåt som om de hade brett stöd.

I den första nationalförsamlingen fanns det många äldre ämbetsmän, inklusive några gamla Chaophrayas från den gamla regimen, och dessa äldre utgjorde omkring 1/3 av det totala antalet medlemmar i nationalförsamlingen.

Till nationalförsamlingens talman utsågs Chaophraya Thammasakmontri (Mom Ratchawong Sanan Thephatsadin na Ayutthaya) เจ้าพระยาธรรมศักดิ์มนตรี (หม่อมราชวงศ์ สนั่น เทพหัสดิน ณ อยุธยา) (1 januari 1876-1 februari 1943), som tidigare varit utbildningsminister.


(Chaophraya Thammasakmontri)

Folkets kommitté tog hand om den dagliga administrationen och här fanns 11 av kuppmakarna, där ledarna för de olika fraktionerna samt fyra äldre ämbetsmän ingick. Av de senare var de viktigaste Phraya Mano och Phraya Sri Wisarn Waja som tidigare varit undersekreterare i utrikesministeriet och rådgivare till kung Prajadhipok.

Det kan verka underligt att de intellektuella ledarna från kuppen tillät de konservativa civilisterna, som inte deltagit aktivt i kuppen, att besätta viktiga poster i statsmaskineriet. Orsaken till detta var att de mäktiga konservativa militärledarna motsatte sig alltför plötsliga politiska och administrativa förändringar, speciellt då det visade sig att kungen var beredd på att samarbeta med Folkets parti.

Kungen hade ju varnat för att utlandet kanske inte skulle godkänna den nya regimen, vilket bidrog till en moderat politik. Folkets parti ville naturligtvis inte riskera att britterna eller fransmännen plötsligt skulle få för sig att invadera Siam om man avskaffade monarkin.

Under tiden omorganiserade Folkets parti armén och flottan och placerade sina meningsfränder i nyckelpositioner för att stärka sin makt och började bygga upp en valmanskår. Samtidigt fick erfaret folk ta hand om regerandet.

Man upptäckte snart att det varit lättare att ta över nyckelposterna i armén och flottan än det var att skaffa väljare. Folket ville inte vara med på möten eller demonstrationer om de inte beordrades till detta och många sökte sig till partiet enbart med förhoppningen om att få ett jobb i den nya administrationen.

Bristen på pålitligt stöd blev tydligt inom några månader. Det gjorde att den unga civila fraktionen i Folkets parti hamnade i underläge när det gällde att tävla om inflytande mot militären och med de äldre civila ämbetsmännen, som hade erfarenhet av byråkratin och elitens nätverk av kontakter.

Den 7 december 1932 genomfördes en stor ceremoni där den nya författningen presenterades. Kung Prajadhipok fick en framträdande roll i denna ceremoni och på ödmjukaste rachasap bad man kungen om förlåtelse för det ohövliga språk man använt sig av då man proklamerade kuppen. Siams första permanenta författning trädde sedan i kraft den 10 december 1932.

Författningen hade utarbetats av en kommitté bestående av sju män;

1. Phraya Mano.

2. Luang Praditmanutham.

3. Phya Deb Vidura (Phraya Thep Withun) พระยาเทพวิทุร (15 juni 1889-18 november 1949), alias Bunchuai Wanikkun บุญช่วย วณิกกุล.


(Phya Deb Vidura)

4. Phraya Manavarajsevi (Phraya Manawaratsewi) พระยามานวราชเสวี (18 september 1890-17 februari 1984), alias Plot Wichian na Songkhla ปลอด วิเชียร ณ สงขลา.


(Phraya Manvarajsevi)

5. Phya Baisal (Phraya Nitisat Phaisan) พระยานิติศาสตร์ไพศาลย์ (15 september 1888-11 mars 1967), alias Wan Chammonman วัน จามรมาน.


(Phya Baisal)

6. Phya Prida Naroebesr (Phraya Prida Naroebet) พระยาปรีดานฤเบศร์ (1881-1964), alias Fak Phanfak ฟัก พันธุ์ฟัก.


(Phya Prida Naroebesr)

7. Luang Sinadyodharaksa (Luang Sinatyotharak) หลวงสินาดโยธารักษ์ (1896-1989), alias Chit Munsilpa (Chit Mansin) ชิต มั่นศิลป์.


(Luang Sinatyotharak)

Resultatet blev ändå en konservativ författning som faktiskt gav kungen en mera framträdande roll än vad han hade haft i den provisoriska författningen.

Den nya författningen,eller grundlagen, innehöll sex grundprinciper som fanns med redan i originalmanifestet från den 24 juni och som har accepterats av alla senare thailändska regeringar. Dessa sex principer är;

  1. Frihet och likhet för alla i politik, affärer och inför lagen.

  2. Inre fred och ordning.

  3. Ekonomisk välfärd för alla genom införandet av en nationell ekonomisk politik.

  4. Lika privilegier för alla klasser. 

  5. Frihet för alla om det inte går emot de första fyra principerna. 

  6. Bäst tänkbara utbildningsmöjligheter för alla.

Det speciella med den nya författningen var bestämmelsen om att halva antalet av medlemmarna av nationalförsamlingen skulle utses av kungen och skulle verka intill hälften av de valberättigade väljarna i befolkningen hade fullföljt den tidigare omtalade fyraåriga grundskoleutbildningen, eller senast inom tio år.

Som skäl till detta angavs att landet ännu inte var moget för full demokrati och att det därför var nödvändigt med en period av förmyndarskap för att säkra en fredlig övergång. Detta kan ju tyckas sunt för ett land utan erfarenhet av en representativ regering, men det betydde i realiteten att Folkets parti kunde hålla sig kvar vid makten i minst tio år till.

Den andra halvan av nationalförsamlingen skulle väljas vart fjärde år via allmänna val, eller tidigare om kungen upplöste nationalförsamlingen. De folkvalda var tvungna att ha en bestämd utbildningsnivå och skulle dessutom vara bosatta i sina respektive valdistrikt. Det var tydligt att man tagit hänsyn till önskemål från kungen i författningen.

Kungen kunde alltså upplösa nationalförsamlingen utan kabinettets godkännande och det skulle då hållas allmänna val inom tre månader. Kungen fick också rätt att ge amnesti samt att nedlägga veto mot lagförslag, men nationalförsamlingen kunde dock motsätta sig ett eventuellt veto.

Kungen kunde också kungöra speciella nöddekret (undantagslagar) under förutsättning att de var underskrivna av en ansvarig minister och regeringskabinettet skulle utses av kungen och nationalförsamlingen gemensamt, snarare än enbart av nationalförsamlingen.

I den regering som Folkets parti bildade fanns som omtalat inga prinsar. Däremot fanns givetvis kuppledarna Pridi, Phibun och Phraya Phahon med. Ett 20 man stort kabinett bildades där 10 av medlemmarna kom från Folkets parti.

Efter att den permanenta författningen trätt i kraft började det knaka i fogarna i den regerande koalitionen. Man kunde nu skönja början på fem större fraktioner som försökte skaffa sig ökat inflytande över den nya regeringen.

De äldre konservativa var delade i två grupper; de äldre civila, som nominellt leddes av Phraya Mano, samt en otydlig rojalistisk eftertrupp utan ledare. Kuppmakarna i sin tur var delade i tre grupper; den äldre militära gruppen leddes av Phraya Phahon, men den verkliga makten bakom den var Phraya Song, den unga armé- och flottfraktionen ledd av Phibun och den civila fraktionen som leddes av Pridi.

Genom en rad olika händelser, där olika kombinationer av fraktionerna var inblandade, uppstod flera kriser under 1933 som slutligen avgjorde striden till de unga militärernas fördel.

Pridi hade tidigt 1933 uppmuntrats att skissa på en ny ekonomisk plan för nationen. Planen har av vissa bedömare tolkats som ett hopkok av vad han hört på föreläsningar i Paris. Den 15 mars lade han fram sin plan för nationalförsamlingen där det fanns tankar om en form för statssocialism.

Pridis föreslagna plan var en nationell plan för ekonomisk utveckling. Planen kallas också för Yellow Cover Dossier สมุดปกเหลือง på engelska.

Huvudvikten i planen låg i att staten skulle överta och styra landets ekonomi där först och främst risproduktionen och rishandeln skulle nationaliseras. Alla industrier och all mark skulle ägas av staten och staten skulle bestämma hur den skulle fördelas och utnyttjas. För att nå ekonomisk framgång borde helst alla medborgare avlönas av staten.

Planen skulle göra det möjligt att förse de fattiga på landet med mark och att ge fattiga bönder ekonomiska subventioner. Skillnaden mellan denna plan och en kommunistisk låg i utförandet av socialiseringen. I stället för att konfiskera all jord och industri betingelselöst skulle taten ge ägarna kompensation för deras socialiserade egendom. All risförsäljning inom landet och exporten skulle handhas av staten så att mellanhänderna, vilka i huvudsak var kineser, skulle elimineras.

De konservativa, vilket för det mesta betydde militärer i allmänhet, kastade sig över Pridi och hans plan och kallade den kommunistisk. Men kritiken kom också från tidningar, från intellektuella med stöd från stadseliten och adeln som slog sig samman för att försöka skada Folkets parti.

Rörelsen resulterade i att det tidigare omtalade partiet Kana Chat blev officiellt registrerat den 7 januari 1933. Ledarna var Luang Wichit, Phraya Thonawanikmontri พระยาโทณวณิกมนตรี (1895-1964), alias Wisut Thonawanik วิสุทธิ์ โทณวณิก och generalmajor Phraya Senasongkhram พระยาเสนาสงคราม, alias Mom Ratchawong I Nophawong หม่อมราชวงศ์ อี๋ นพวงศ์.


(Phraya Thonawanikmontri)


(Phraya Senasongkhram)

Phraya Mano menade att de siamesiska bönderna aldrig ville gå med på Pridis idéer utan skulle hellre flytta in i djungeln och leva ett enklare liv där än att acceptera dessa nya idéer. Phraya Mano anklagade också Pridi för att vara kommunist och startade ett rykte om att Pridis anhängare planerade en kupp.

Situationen förvärrades ytterligare för Pridi då kungen tillsammans med Phraya Mano och Phraya Sri Wisarn Waja offentligt stämplade Pridi som kommunist. I en lång kritisk skrivelse frågade kungen sardoniskt om Pridi kopierat Josef Stalin โจเซฟ สตาลิน (18 december 1878-5 mars 1953) eller om Stalin kopierat Pridi. Prajadhipok spelade nu högt ännu en gång och hotade med att abdikera på grund av den ekonomiska planen.


(Josef Stalin)

Efter detta högst offentliga höga spel befann sig kungen i ett utsatt läge. Ett misslyckande kunde betyda en förlust av all hans kvarvarande prestige.

Kungens inblandning fick faktiskt en civilperson vid namn Thawan Ritthidet ถวัลย์ ฤทธิเดช att stämma kung Prajadhipok för att ha blandat sig i politiska, statliga och ekonomiska frågor. Detta menade han var i strid med författningen. Men stämningen stoppades av regeringen och fick inga konsekvenser för kungen.

Nationalförsamlingen, som dominerades av Pridis fraktion av unga och radikala civila, blev nu besvärlig för Phraya Mano och Folkets parti hotade att genomföra en misstroendeförklaring mot honom. Känslorna svallade i nationalförsamlingen och till och med skjutvapen togs fram. Phraya Song fick kalla in militär för att bevaka dörrarna i byggnaden och visitera nationalförsamlingens medlemmar.

Då Phraya Mano i sin tur riskerade att förlora en misstroendeförklaring övertalade han kungen att utfärda ett kungligt dekret som upplöste nationalförsamlingen, vilket skulle ge honom diktatorisk makt. Moderata arméofficerare såsom Phraya Phahon hade vunnits över för saken och deras underskrifter på dekretet blev avgörande för att genomföra Phraya Manos plan som gick ut på att krossa Pridi.

Den 1 april 1933 upplöstes nationalförsamlingen. Phraya Mano hade varit tvungen att vinna över armén på sin sida och det hade lyckats med kommunistspökets hjälp och en antikommunistisk lag lades fram. Enligt denna skulle man kunna dömas till 10 års fängelse om man befanns vara kommunist.

Pridi hamnade under allt större press och till sist tvingades han och fyra anhängare att avgå. Pridi uppmanades att gå i exil en tid och han reste också iväg till en anspråkslös post vid den siamesiska ambassaden i Paris.

Phraya Mano fortsatte som premiärminister med hjälp av ett nöddekret och för att förhindra oroligheter införde han sträng censur och stängde flera kritiska tidningar. Att Pridi fick lämna landet utan komplikationer sägs ha berott på Phraya Phahons stora respekt för Pridi som person.

Under tiden försökte regeringen skapa ett gott förhållande till kung Prajadhipok och rojalisterna genom att hålla kungen informerad om den förda politiken. Då man lade ner kungens privata sekretariet, skar ner den kungliga budgeten och pensionerade många höga hovämbetsmän konsulterades kungen som utåt sett verkade enig i besluten.

Prajadhipok godkände ett nytt skattesystem som drabbade de stora landägarna hårdast och då speciellt den gamla sakdina-adeln och de kungliga. Men det föll inte i god jord då nationalförsamlingen tog beslut om en amnesti för 6 000 fångar. Detta hade tidigare alltid varit kungens rättighet.


Stavningsvarianter;

Phraya Phahonphonphayuhasena; Bahon Phonpayuhasena, Phahol Pholphayuhasena, Phot Bahalayodhin, Phraya Bahol Bhonpayuhasena, Phraya Phahol Pholphayuhasena, Phraya Phahon Phonphayuhasena, Phya Bahol Ponpayuhasena, Phya Phahon Phonpayuhasena.

Phraya Phahon; Phraya Phahon, Phya Phahol.

Phra Nakhon; Khet Phra Nakhon เขตพระนคร, Phra Nakorn.

Preussiska militärakademin i Lichterfelde; Hauptkadettenanstalt.

Phraya Manopakorn Nititada; Manopakon Nithithada, Manopakorn Nititada, Manopakarn Nitithada, Phya Manopakorn, Phya Manopakorn Nitithada, Phraya Manopakorn Nithithada.

Kon Hutasing; Gon Hutasinha, Kon Hutasingha.

Appellationsdomstolen; Appeal Court, Appeals Court, Court of Appeals.

Chaophraya Thammasakmontri; Chao Phraya Dhammasak Montri.

Mom Ratchawong Sanan Thephatsadin na Ayutthaya; Sanan Thephatsadin na Ayudhya, Mom Ratchawong Sanan Thephatsadin, Sanan Devahastin na Ayudhya, Sanan Thepasadin na Ayyutthaya.

Phya Deb Vidura; พระยาเทพวิทุรพหุลศรุตาบดี.

Fak Phanfak; ฟัก พันธุฟัก.

Chit Mansin; Chit Mansin Sinatyothatrak ชิต มั่นศิลป์ สินาดโยธารักษ์.

Yellow Cover Dossier; Draft National Economic Development Plan.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-05-15, 21.35
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.