I slutet av den japanska ockupationen av Laos 1945 hade japanerna satt press på den laotiske kronprinsen Sisavang Vatthana (Sisawang Watthana) ศรีสว่างวัฒนา (13 november 1907-13 maj 1978?) att han skulle förklara Laos självständigt, vilket han också gjorde den 8 april 1945. Det finns källor som säger att Sisavang Vatthana dog i mitten på mars 1980, medan andra källor säger att han dog 1984, 77 år gammal.

Efter den japanska kapitulationen den 15 augusti 1945 gjorde den laotiske prinsen Phetsarath ett försök att övertyga Sisavang Vatthana att han officiellt skulle förklara det gamla franska protektoratsavtalet för ogiltigt. Detta då fransmännen inte hade kunnat skydda landet mot japanerna. Sisavang Vatthana förklarade emellertid att han tänkte acceptera att Laos ännu en gång blev en fransk koloni.

Detta fick nationalisterna och anhängarna till laotisk självständighet att agera och i oktober 1945 förklarade de helt enkelt att kronprinsen var avskedad och satt i husarrest. Man förklarade också att man hade bildat en ny regering som kallade sig Lao Issara (Lao Itsara) ลาวอิสระ.

Den laotiska regeringen försökte nu skapa en försvarsstyrka under ledning av Phetsaraths yngre halvbror Souphanouvong. Detta genom att ingå en ohelig allians med Vietminh (Kong Thap Prachachon Wiatnam) กองทัพประชาชนเวียดนาม och kinesiska styrkor. Av flera olika anledningar misslyckades dock Lao Issara med att uppnå den styrka som behövdes för att motstå fransmännen.

(Ho Chi Minh 1945. Han blev ledare för Vietminh 1946.)

I januari 1946 inledde fransmännen sitt återerövrande av Laos och den 21 mars 1946 drabbade Souphanouvongs styrkor samman med fransmännen vid Savannakhet. Fransmännen var överlägsna då de hade tillgång till både fallskärmstrupper, artilleri, pansarfordon och stridsflyg. Lao Issara flydde efter att ha förlorat 700 man. Det finns källor som säger att Souphanouvong blev allvarligt sårad i mars, under strider vid Thakhek.

Den 24 april släppte fransmännen ner en bataljon fallskärmstrupper utanför Vientiane och staden intogs utan motstånd. Den 9 maj gjorde man på samma sätt utanför Luang Prabang kombinerat med markstyrkor som anlände från Vientiane. I september var Lao Issara krossat och Phetsarath och hans ministrar flydde i exil till Bangkok.

En utbrytargrupp inom Lao Issara ledd av Thao O Anourack flydde till Hanoi där han allierade sig med två av Ho Chi Minhs närmaste män. De två var vietnamesen Nouhak Phoumsavanh (Nuhak Phumsawan) หนูฮัก พูมสะหวัน (9 april 1910-9 september 2008) och Kaysone Phomvihane (Kaison Phomwihan) ไกสอน พมวิหาน (13 december 1920-21 november 1992), som var av vietnamesisk-laotisk härstamning. Dessa tre män bildade sedan den militära motståndsrörelse som blev känd som Pathet Lao ปะเทดลาว. I slutet av 1946 hade minst 500 man från Vietminh tagit sig in i Laos.

(Kaysone Phomvihane)

Det förekom faktiskt franska försök att förlikas med Lao Issara och nationalisterna. Det gjordes diskreta närmanden till Lao Issara i Bangkok, där man antydde en möjlig amnesti. Gradvis uppstod tankar om samarbete med fransmännen inom Lao Issara.

I december 1946 var det val i Laos och landet fick en ny nationalförsamling och en ny författning. Under perioden 1947-1949 gav fransmännen Laos ökad självständighet och då den ovan omtalade amnestin blev verklighet valde många från Lao Issara att återvända hem till Laos. Rörelsen var splittrad och Lao Issara skulle till sist förklara sig upplöst den 24 oktober 1949.

Souphanouvong förklarade däremot att han inte var beredd att acceptera den nya politiska ordningen i Vientiane och att han dessutom kunde tänka sig att bilda en närmare allians med Vietminh mot fransmännen. Detta förslag gillades inte av en majoritet inom Lao Issara som nu började ifrågasätta Souphanouvongs ledarskap av rörelsen.

Souphanouvong lämnade också Lao Issara 1949 och bildade en ny rörelse som senare blev känd som Neo Lao Issara (Naeo Lao Isara) แนวลาวอิสระ. Rörelsen skapade ett närmare samarbete med Vietminh och 1950 deklarerade man att rörelsens mål var en kommunistisk revolution i Laos. Manifestet var undertecknat Pathet Lao.

En försiktig Phetsarath stannade kvar i Bangkok och skulle inte återvända till Laos förrän 1956.