Söndagen den 9 juni 1946 skakades nationen av den unge kungens död. Den 20-årige Ananda hittades skjuten i sin säng. En amerikansk pistol kaliber 45 låg vid sidan av kungen och det hela hade inträffat under ytterst mystiska omständigheter. Först på plats, efter att pagerna slagit larm, var kungens mor och prins Bhumibol.

Ett par dagar före sin död hade kungen inte känt sig bra (magsjuka) och han hade stigit upp klockan 04.00 på morgonen den 9 juni för att inta medicin. Efter detta och fram till klockan 09.00, då en tjänare fann honom död, vet man inte exakt vad som hänt. Omständigheterna kring Anandas död har aldrig blivit klarlagda och det hela blev ännu mera mystiskt då det dröjde så länge innan den siamesiska polisen satte igång sina undersökningar.

Palatsets egen läkare som tillkallats konstaterade bara att kungen hade ett skottsår i huvudet. Då polisen till sist kom till palatset konstaterade de att kungen blivit träffad av en kula i pannan och att projektilen passerat genom huvudet. Anandas blodsbestänkta kropp hade redan tvättats då regeringsämbetsmän kom till platsen och började sina undersökningar. De fick snart sluta med sin undersökning då prins Rangsit insisterade på att endast bestämda höga munkar i palatset fick röra den döde kungens kropp.

Trots den uppenbara skottskadan bidrog det första officiella regeringsmeddelandet till ytterligare mystik. Här berättades det nämligen att kungen dött av en magsjukdom! Senare under dagen sade prins Rangsit till landets församlade ledare att man under inga omständigheter kunde gå ut med ett påstående om att kungen begått självmord.

Ryktena började surra och på eftermiddagen blev premiärminister Pridi tvungen att ändra den officiella förklaringen och berätta att kung Ananda inte dött någon naturlig död. I en radiosändning sades det att kungen förmodligen dött genom en olyckshändelse då han lekte med sin pistol.

Detta startade i sin tur rykten om självmord. Detta vägrade de flesta siameser att tro på. Kungen var buddhismens högste beskyddare och kunde inte ha begått den synd, som det enligt buddhismen är, att ta sitt eget liv. Kungen skulle dessutom ha varit på gott humör strax före sin död. Det var för dem majestätsbrott att antyda självmord och många menade att det måste vara fråga om mord.

Hela nationen var djupt chockad över kungens död. Stora tysta sörjande folksamlingar hade samlats runt palatset då nyheten om kungens död blev känd. Pridi insåg att befolkningen inte trodde på den officiella förklaringen om kungens död och tillsatte en kommission för att undersöka dödsfallet.

Undersökningskommissionen bestod av landets högsta domare, den offentliga åklagaren, bägge parlamentstalmännen, tre kungliga prinsar, tre höga officerare samt några läkare. Då kommissionen inledde sina undersökningar var det blodbestänkta lakanet tvättat, det blodindränkta örngottet saknades och förblev försvunnet, och det enda man fann var kulan i madrassen!

Hela den kungliga familjen samt 59 palatsämbetsmän förhördes. De siamesiska och utländska läkarna konstaterade att det inte var fråga om något kamouflerat giftmord. De undersökte skottsåret med mikroskop och använde lik från ett sjukhus i Bangkok för att konstatera på vilket avstånd den dödande kulan hade avfyrats.

I oktober 1946 rapporterade undersökningskommissionen att kungens död inte var någon olyckshändelse. Det kunde röra sig om antingen ett vådaskott, självmord eller mord, men några bevis fanns inte. Utländska kriminalexperter som följde utredningen chockerades av de otroligt amatörmässiga undersökningarna.

En annan fråga som det aldrig fått något tillfredsställande svar på är varför Pridi inte från början berättade sanningen, eller i varje fall så mycket av den som han kände till. Det har spekulerats om flera förklaringar till detta. Det talades om en möjlighet att Pridi visste, eller var överbevisad om, att kung Ananda hade begått självmord och därför var tvungen att förhindra att detta kom till offentlig kännedom.

En annan möjlighet var att Pridi visste eller anande att det var frågan om en olyckshändelse inom familjen och att han därför ville hjälpa kungafamiljen att förhindra att denna hemlighet skulle offentliggöras. Pridi insåg snabbt att kungens död skulle användas politiskt mot hans svaga regering och att Phibun, i spetsen för oppositionen, skulle försöka att utnyttja kungens död för att störta honom.

Oppositionen, och i synnerhet Kukrit och Seni Pramoj, startade mycket riktigt en rykteskampanj som sade att kungen mördats och att det måste vara Pridi Banomyong som stod bakom mordet. Man framställde Pridi som antirojalistisk och påminde om hur oenig Pridi hade varit med kung Prajadhipok angående Pridis ekonomiska plan från 1933.

Enligt Handley hyrde Kukrit och Seni Pramoj ett dussintal män som skulle sprida ryktet. Senis fru berättade för USA:s chargé d’affaires att Pridi låtit lönnmörda kungen och andra högre kungligheter berättade samma sak för den brittiske ambassadören. Man glömde förstås att berätta om Pridis tid som förmyndarregent för den nu döde kungen och att hans förhållande till kung Ananda alltid hade varit gott och vänskapligt.

Pridi var ansedd som en anständig och idealistisk politiker och det är svårt att tro att han skulle ha gått så långt som till mord för att nå sina mål. Dessutom hade det inte räckt med att bara mörda kung Ananda för att bli av med monarkin, då det stod ytterligare en rad prinsar beredda att överta tronen.

En annan möjlig anledning till att Pridi skulle ha ljugit var att han var rädd för att, eller visste att, några fanatiska medarbetare till honom hade planlagt kungamordet som ett led i en förestående republikansk kupp. I så fall kunde han inte avslöja dem eftersom medlemmarna i Folkets parti förmodligen hade lovat att inte skada varandra inbördes.

Det finns även flera andra teorier varav en del skulle kunna resultera i ett åtal om majestätsbrott om de skulle omtalas här.

En mera långsökt teori om japansk inblandning i "mordet" har också lagts fram. Denna teori framfördes i boken The Revolutionary King (Kasat Nak Patiwat) กษัตริย์นักปฏิวัติ av den brittisk-kanadensiske författaren William Stevenson วิลเลี่ยม สตีเวนสัน (1 juni 1924-26 november 2013). Boken är en biografi om kung Bhumibols liv och är baserad på ett stort antal samtal och intervjuer med kung Bhumibol och den publicerades första gången 1999.

(William Stevenson på promenad med kung Bhumibol)

Den tidigare omtalade japanske kommendanten Masanobu Tsuji, som verkade i Thailand under kriget, skulle ha mördat Ananda för att Japan skulle återfå sitt inflytande i Siam via Phibun. Experter på Tsuji förkastar teorin och menar att han inte ens befann sig i Siam då kungen mördades.

Ännu ett rykte menade att någon sinnessjuk person skulle ha smugit sig in i palatset och mördat kungen. Det är svårt att tänka sig att en mördare skulle ha kunnat undgå upptäckt bland de många hovämbetsmännen som befann sig i närheten av kungens sovgemak. Enligt en del källor tydde en del på att flera personer bland hovpersonalen inte hade berättat allt de visste under förhören. Det verkade som om de inte ville eller vågade säga allt.

Oppositionen fortsatte att smutskasta Pridi och hans regering. Man påstod att kungamordet var planlagt av män som kände till palatset och hovlivet väl. De medskyldiga hovämbetsmännen skulle ha mutats för att hålla tyst. Hur skulle det annars vara möjligt för mördaren att efter mordet hinna placera kungen och pistolen på sängen så att det såg ut som självmord?

Männen bakom allt detta måste vara Pridi och hans lakejer, menade oppositionen. Faktum är att Pridis adjutant, marinlöjtnanten Wacharachai Chaisithiwet (Watcharachai Chaisitthiwet) วัชรชัย ชัยสิทธิเวช, försvann spårlöst efter kungens död. Wacharachai hade enligt flera vittnen iakttagits i kungapalatset den tragiska morgonen. Han hade ofta tränat skytte med kungen. Tyvärr har jag inte hittat någon utförligare information om hans vidare öde.

(Wacharachai Chaisitthiwet)

I en intervju med Pridi Banomyong, som publicerades i magasinet Asiaweek เอเชียวีก årsskiftet 1978/1979, förefaller det som om Wacharachai senare återvände till Thailand utan vidare rättsliga åtgärder. Någon information som bekräftar detta har jag inte lyckats hitta.

Du kan läsa mera utförligt om kung Anandas mystiska död i boken Brief Authority av den senare amerikanske ambassadören i Thailand, Edwin F. Stanton เอ็ดวิน สแตนตัน (22 februari 1901-1968) och i Alexander MacDonalds bok Bangkok Editor.

(Edwin F. Stanton (till vänster))

Det finns ytterligare en bok som försökt förklara kungens död. Den har titeln The Devil's Discus (Kongchak Pisat) กงจักรปีศาจ och är skriven av den brittisk-sydafrikanske journalisten Rayne Kruger เรย์นี ครูเกอร์ (29 januari 1922-21 december 2002). Boken publicerades för första gången 1964 och blev omedelbart förbjuden i Thailand. Den skall ha skrivits med hjälp av källor inom kungafamiljen, men några namn på dessa har jag inte. Dock förefaller det troligt att prins Subhasvasti var en av källorna.

I boken menar Rayne Kruger att självmord är den troligaste dödsorsaken. Han antyder att självmordet kan ha berott på att Ananda var förälskad i den schweiziska flickan Marylene Ferrari och att han insett det omöjliga med att kunna gifta sig med henne.

(Marylene Ferrari)

Pridi gjorde nu ett desperat försök med att få stopp på ryktena genom att införa presscensur. Detta var ett avgörande misstag och stoppade inte på något sätt ryktena utan gav bara oppositionen, Khuang och Demokraterna i nationalförsamlingen, ännu flera angreppsmöjligheter. Man hävdade att presscensuren var ytterligare ett bevis på att Pridi försökte att dölja sanningen för folket. Resultatet blev att Pridi avgick den 21 augusti 1946 efter hot om en misstroendeförklaring i parlamentet.

Med en viss eftergift till det moderna hade läkare från Chulalongkornsjukhuset (Rongphayaban Chulalongkon) โรงพยาบาลจุฬาลงกรณ์ tillåtits att balsamera kungens kropp. Liket sveptes sedan i en gyllene skrud och placerades i hopkrupen ställning i en juvelbesatt urna av silver och guld. Bhumibol placerade en krona på sin brors huvud och därefter förseglades urnan.

Urnan bars därefter på en bärstol och placerades högt i tronsalen Dusit Maha Prasat under ett brett gyllene kungligt parasoll. De kommande 100 dagarna skulle kroppen förvaras på detta vis. Under flera timmar varje dag mässade munkar vid urnan. Sent varje eftermiddag kom Anandas mamma och Bhumibol till urnan där de satt och mediterade en timme eller två samt gav gåvor till munkarna. Detta i den döde kungens namn. Grupper av ämbetsmän och kungliga besökte också tronsalen. Därefter inträffade något unikt då allmänheten också fick tillträde till tronsalen på söndagar.