Efter nederlaget till Mao Zedong och hans kommuniststyrkor hade merparten av Chiang Kai-sheks Kuomintang-styrkor (KMT) retirerat till Taiwan 1949. Det förekom dock fortfarande strider i Yunnan och andra avlägsna områden i Kina. Mao hade som tidigare omtalat proklamerat sin seger den 1 oktober 1949 i Beijing, men staden Kunming, som var Yunnans provinshuvudstad, föll först i december 1949.

De överlevande KMT-styrkorna flydde längre söderut för att etablera ett huvudkvarter i de isolerade dalarna i södra Yunnan, nära gränsen till Laos. Härifrån var det tänkt att de skulle fortsätta sina försök att återta Kina. Kommunisterna hann dock dit först och KMT tvingades i stället fly in över gränsen till Burma. För att försöka undgå de burmesiska myndigheterna slog de sig ner nära gränsen till Laos och Thailand, men burmeserna blev snart medveten om denna främmande armé på sitt territorium och påbörjade en offensiv mot dem.

KMT retirerade därför i sydvästlig riktning utmed gränsen mellan Thailand och Burma och tog över den lilla staden Mong Hsat på den burmesiska sidan av gränsen. Staden ligger strax norr om Fang och Tha Ton ท่าตอน i Thailand.

Dessa händelser inträffade samtidigt med Koreakrigets utbrott i juni 1950. Koreas president Syngman Rhee อี ซึงมัน (26 mars 1875-19 juli 1965) och hans antikommunistiska regim hade skapat vänliga relationer med Taiwan och en plan om att skapa en andra front mot Kommunistkina i Yunnan började diskuteras.

(President Syngman Rhee)

General Douglas MacArthur, som var kommendant för FN-styrkorna i Korea, motsatte sig inte denna idé och 1951 skickades amerikanska arméingenjörer till Mong Hsat för att förbättra den lilla landningsbana som fanns där. I slutet av 1951 hade den "hemliga" KMT-armén, som kommenderades av general Li Mi ลี หมี่ (4 november 1902-10 mars 1973), vuxit till 6 000 man. Antalet växte hela tiden med hjälp av lokala krigsherrar och opiumhandlare.

(General Li Mi)

Handelsmän i området hade nu börjat sälja vapen, i stället för det traditionella riset, till olika etniska grupper som bekämpade den burmesiska regeringen. De tog betalt för dessa med opium. Denna byteshandel gjorde att områdets opiumskördar snart ökade trettiofalt. Handelsmännen sökte sig till KMT och det beskydd som de kunde ge dem och de fruktade säkert också att en kommunistisk seger kunde bli slutet för deras lukrativa handel. Därför hade KMT:s styrkor snart vuxit till 12 000 man.

Mellan 1951 and 1953 gjorde KMT sju misslyckade försök att invadera Yunnan. Burma klagade till FN:s generalförsamling om KMT:s närvaro i landet och det utfärdades resolutioner som krävde att KMT skulle lämna landet.

I maj 1954 hade USA och Taiwan flygevakuerat mer än 6 000 KMT-soldater via norra Thailand, men tusentals blev ändå kvar i Burma. Många av soldaterna blev fördrivna från Burma 1956 och en del av dem slog sig då ner vid Doi Mae Salong ดอยแม่สลอง i provinsen Chiang Rai i Thailand. Här grundade de staden Mae Salong แม่สลอง 1962. I början av 1980-talet döptes Mae Salong om till Santikhiri สันติคีรี för att bli av med det dåliga rykte som staden fått. Ättlingar till KMT-soldaterna lever kvar i området.

Burmeserna bad Beijing om hjälp att driva bort KMT-soldaterna i Burma och 1961 svepte en 20 000 man stark kinesisk styrka ner mot de återstående KMT-styrkorna. De som hann undan flydde in i Thailand. Dessa flyende soldater användes i början för att patrullera den thailändska gränsen och till gengäld fick de inofficiellt tillstånd att fortsätta sin handel över gränsen med vilka varor de ville och här ingick naturligtvis också opium.