Förutom Phibuns territoriella ambitioner var han kanske orolig för sina thailändska soldaters moral. De hade ju aldrig fått visa vad de dög till under den japanska invasionen. Därför beslöt Phibun att skapa en armé som han kallade den norra armén (thap phayap) ทัพพายัพ. Denna armé skulle gå in i Burma och ta kontrollen över territoriet öster om floden Salween. Detta område är också känt som de östra shanstaterna.

Eftersom Thailand redan hade fått löfte om delar av Burma, som kallades "förlorat territorium" i det tidigare nämnda hemliga avtalet, motsatte sig japanerna inte denna idé. Japanerna var dock inte beredda att tillåta thailändska krav på Karenstaten i Burma. Samtidigt insåg japanerna, vilket Phibun uppenbart inte gjorde, att det inte skulle bli någon lätt match att föra krig i nordöstra Burma.

Japanerna var också tvungna att tänka på Burmas marionettregerings känslor. I en i all hast skriven författning förklarades att Burma var en en självständig och suverän stat ledd av en statschef. Till statschef valdes nationalisten Ba Maw (Ba Mo) บะมอ (8 februari 1893-29 maj 1977). Då han fick vetskap om att Thailand fått löfte om att gå in i shanstaterna blev han naturligtvis inte glad.

(Ba Maw)

Då Ba Maw senare träffade den japanske premiärministern Hideki Tojo i Singapore 1943 kom Ba Maw med följande kommentar; "Varken burmeserna eller shanerna kommer att bli speciellt nöjda med delningen av shanterritoriet och dess folk." Hideki Tojo svarade ursäktande, men förklarade att Japan lovat den östra shanstaten till Thailand. Detta hade varit ett thailändskt krav för att alliera sig med Japan. "Men vi har också tagit ställning för er," sade Ba Maw, "och vi har också våra krav."

Till kommendant för norra armén utsågs Charun Rattanakun Seriroengrit. Det var han som hade organiserat transport av militär utrustning till den kambodjanska gränsen under striderna med fransmännen 1940-1941. Att få fram utrustning till strider i shanstaterna var dock en helt annan utmaning.

Järnvägen gick bara fram till Chiang Mai och härifrån fick trupperna bära med sig sin egen utrustning på stigar i bergig terräng. Många av soldaterna kom från nordöstra Thailand och var inte vana vid klimatet i bergen. Dessutom var de dåligt beväpnade och dåligt motiverade för sin uppgift. De hade heller ingen aning om vem de skulle slåss emot.

Kort tid efter Pearl Harbor hade Chiang Kai-shek (Chiang Khaichek) เจียง ไคเชก (31 oktober 1887-5 april 1975) givit amerikanerna och britterna Kinas fulla stöd. Han erbjöd att hans kinesiska nationaliststyrkor, Kuomintang (KMT), skulle gå in i Burma för att skydda försörjningslinjerna mellan Yangon och Chungking (Chongching) ฉงชิ่ง, vilket de allierade accepterade. Chungking heter numera Chongqing.

(Chiang Kai-shek)

Enheter från KMT i Yunnan marscherade därefter söderut längs Salween. Tidigt 1942 var de framme i shanstaterna och då det inte förelåg något omedelbart hot från japanerna slog de sig ner i området. Deras fridfulla tillvaro avbröts den 3 maj 1942 då thailändskt flyg bombade Kengtung som ett led i förberedelserna för den thailändska norra arméns ankomst. Bombningarna fick KMT-soldaterna att lämna staden. Enligt flera källor verkar det som om det var japanskt flyg som stod för bombningarna.

Ett halvt århundrade senare berättade en gammal shanmunk om vad som hänt i Kengtung; "Thailändarna skickade 27 flygplan och de flesta bomberna fälldes över marknaden där merparten av de kinesiska styrkorna befann sig.”

Den 9 eller 10 maj 1942 gick omkring 35 000 man thailändska styrkor in i Burma och den 26 eller 27 maj, beroende på källan, erövrades Kengtung. Detta hade man inte lyckats med, trots tidigare tappra försök, varken under Rama III eller tidigt under Rama IV:s regeringstid. Man skall dock ha klart för sig att även japanska styrkor hade ett finger med i spelet då thailändarna invaderade shanstaterna Kengtung och den mindre shanstaten Mong Pan (Mueang Phan) เมืองพาน, som låg strax sydväst om Kengtung.

Ledaren för Thailands tredje infanteridivision var den dåvarande generalmajoren Phin Choonhavan (Phin Chunhawan) ผิน ชุณหะวัณ (14 oktober 1891-26 januari 1973). Phins unge son, fänrik Chatichai Choonhavan (Chatichai Chunhawan) ชาติชาย ชุณหะวัณ (5 april 1920-6 maj 1998), var också med i de segerrika styrkorna. Phins pappa hade invandrat från Kina och han gifte sig med en kvinna vars pappa också hade invandrat från Kina. Du kommer att få höra betydligt mer om Phin och Chatichai längre fram.

(Chatichai Choonhavan som ung)

Phin Choonhavan hade blivit blev överstelöjtnant 1934, överste 1937 och generalmajor 1941. Han skulle sedan fortsätta att avancera till general, amiral, flygvapengeneral och till fältmarskalk 1952. Han var också Thailands överbefälhavare under perioden 1948-1954.

Phibun blev naturligt nog överförtjust över erövrandet av Kengtung. Han förklarade att norra arméns seger givit tillbaka de thailändska väpnade styrkorna dess ära och att huvudstaden i de östra shanstaterna befriats från ”fienden."

I juli 1943 besökte premiärminister Hideki Tojo Bangkok och förvärvet av den förenade shanstaten eller den ursprungliga thaistaten (Saharat Thai Doem) สหรัฐไทยเดิม slogs fast i ett formellt traktat som skrevs under av japanerna och den thailändska regeringen den 18 augusti 1943. I samband med detta lämnade japanerna också över malajstaterna Kelantan, Terengganu, Perlis och Kedah, inklusive närbelägna öar, till den thailändska administrationen. Jag har sett andra datum för traktatets underskrivande, såsom den 20 augusti och den 1 augusti (!).

(Saharat Thai Doem)

Thailand valde att kalla denna nya administrativa enhet i söder för Si Rat Malai สี่รัฐมาลัย. Alor Setar blev enhetens centrum och Thailand administrerade staterna från den 18 oktober 1943 och fram till krigsslutet. Kedah blev nu känt under det thailändska namnet Syburi (Saiburi) ไทรบุรี. Förväxla inte Sayburi med det nuvarande distriktet Sai Buri สายบุรี i provinsen Pattani.

Trots den thailändska överhögheten över området så stannade japanerna kvar här. De behöll kontrollen över post, telegraf och telefonnätet och var i praktiken de som styrde.

Thailändarna ville också ha Karennistaterna (Klum Rat Kariang Daeng) กลุ่มรัฐกะเหรี่ยงแดง, alternativt Klum Rat Karenni กลุ่มรัฐกะเรนนี, och de resterande södra shanstaterna, men japanerna inkorporerade dessa i sin egen Burmastat (Rat Phama) รัฐพม่า som de skapat den 1 augusti 1943. Detta stod klart i september 1943. Karennistaten, eller Karennistaterna, är i dag känd under namnet Kayahstaten.

De fyra malajstaterna hade britterna övertagit från Siam 1909, under Chulalongkorns regeringstid. Dessutom hade Thailand, som tidigare omtalat, tagit över de kambodjanska provinser som de tvingats överlämna till Frankrike 1907. De laotiska områdena på västbanken av Mekongfloden som lämnats över till Frankrike 1893 hade också tillfallit Thailand. Se även den tidigare artikeln "Strider mellan Thailand och Frankrike 1940-1941," i detta avsnitt.

Efter den thailändska invasionen i maj 1942 hade KMT-soldaterna dragit sig tillbaka till bergen och djungeln runt Kengtung, medan thailändarna etablerade en lokal administration i staden. Då regnperioden anlände i mitten av 1942 upphörde striderna tillfälligt. De thailändska trupperna hade det miserabelt i Kengtung. De led brist på mat och medicinsk utrustning och malaria och denguefeber skördade långt fler offer än striderna hade gjort. I januari 1943 gjorde Phibun äntligen något åt problemen då han beordrade att tio ton kinin (kwinin) ควินิน skulle skickas till norra armén för att bekämpa malarian.

Några veckor senare gjorde faktiskt Phibun ett personligt besök i norr och efter att ha insett hur det stod till med egna ögon beordrade han att läkare, officerare, uniformer, socker, pengar och hundra oxkärror bananer skulle skickas till shanstaterna. Med japanskt stöd beordrade han också att vägar skulle byggas för att länka samman Chiang Mai med shanstaterna. Den nuvarande nordliga vägen från Chiang Mai till Mae Hong Son, genom den lilla staden Pai ปาย, härstammar från den här tiden.

Det thailändska folket i allmänhet brydde sig väldigt litet om kriget i norr. De thailändare som blev sjuka och behandlades i Bangkok chockades över att ingen verkade bry sig om hur mycket den norra armén led.

Chiang Kai-sheks soldater stred då och då mot de japanska styrkorna och de thailändare som följt med dem in i shanstaterna. Samtidigt hade japanerna börjat uppföra sig allt mera bestialiskt och fördärvade bland annat den blomstrande kinesisk-muslimska bosättningen vid Panglong (Pangluang) ปางหลวง och slaktade alla etniska kineser där. Detta gav de krigströtta thailändska styrkorna i området en fingervisning om vem som var områdets verkliga härskare.

Även thailändarna begick taktiska misstag genom sin iver att ”civilisera” den lokala bondebefolkningen. Bland annat genom att klippa av shanmännens traditionella hårfläta. Små gerillaenheter låg därför i bakhåll för de thailändska soldaterna då de patrullerade i området.

Norra armén fortsatte att basunera ut nya "segrar,” som mottogs skeptiskt av de flesta thailändare. De var allt för väl medvetna om att japanerna redan genomfört en komplett ockupation av Burma. Samma månad som Phibun besökte norr kom det besvärande nyheter om kriget i Europa och Nordafrika. Kanske började Phibun nu ana att han kanske satsat på fel sida. Trots detta fortsatte han ändå sina restriktioner mot den kinesiska minoriteten.

Thailands norra armé fortsatte sin ockupation av Kengtung ända fram till Japans kapitulation i augusti 1945. En del soldater hade kämpat sig hem genom bergen redan tidigare. Då japanerna skickats hem efter andra världskriget återvände de flesta thailändska soldaterna till Thailand, men en del av dem stannade faktiskt kvar hos shanerna i Kengtung. Ättlingar till dessa soldater finns kvar här än i dag.

Delar av KMT:s styrkor, från den så kallade 93:e divisionen, stannade också kvar i området. De slog sig först samman med flyende nationalister från Kina, som kommit hit då kommunisterna tog över i Kina 1949. Du kan läsa mera om KMT-styrkornas vidare öde i artikeln "Kuomintang i Burma" längre fram i detta avsnitt.