Alla utlänningar i Thailand, bortsett från axelmakternas och neutrala länders medborgare, internerades under den japanska ockupationen medan japanerna inrättade sitt högkvarter i Royal Bangkok Sports Club (Racha-krita Samoson) ราชกรีฑาสโมสร och Lumphiniparken (Suan Lumphini) สวนลุมพินี i Bangkok.

Dessa vanliga fångläger med internerade utlänningar administrerades av thailändare och inte av japaner, vilket de internerade säkert var tacksamma för. Mindre lyckosamma var de krigsfångar från Singapore, Indonesien och andra ställen i Sydostasien som hämtades till Thailand av japanerna för att arbeta med byggandet av en järnväg som skulle förbinda Thailand och Burma. 

I järnvägsförbindelsen ingick byggandet av en bro som blivit världsberömd under namnet "Bron över floden Kwai." Järnvägen kom senare att kallas för "Dödens järnväg." Den franske författaren Pierre Boulle ปิแอร์ บูเล (20 februari 1912-30 januari 1994) skrev 1952 succéromanen med namnet "Bron över floden Kwai" och den låg till grund för den amerikanska filmen The Bridge on the River Kwai เดอะบริดจ์ออนเดอะริเวอร์แคว från 1957.

(Pierre Boulle)

Alec Guiness อเล็ก กินเนสส์ (2 april 1914-5 augusti 2000), William Holden วิลเลียม โฮลเดน (17 april 1918-12 november 1981) och Jack Hawkins แจค ฮอว์กิน (14 september 1910-18 juli 1973) hade de stora rollerna i filmen. Det måste dock påpekas att filmens handling inte har så mycket med verkligheten att göra och att filmen dessutom spelades in på Sri Lanka!

(Filmaffisch)

Om vi skall vara riktigt noga så byggdes inte bron över den flod som västerlänningarna valt att kalla Kwai (Khwae). Järnvägen följer visserligen dalgången utmed floden Khwae Noi, men bron sträckte sig faktiskt över floden Mae Klong.

Här kommer en förklaring; Floden Khwae Yai, som har sina källor i Tenasserim, flyter i provinsen Kanchanaburi samman med floden Khwae Noi. Efter detta sammanflöde heter floden i dag Mae Klong. Men en lång sträcka uppströms före sammanflödet, där bron ligger, hette tidigare också Mae Klong.

I och med att bron blev berömd och allt fler turister strömmade till för att se den fick thailändarna ett litet delikat problem. Det fanns ju ingen bro över floden Kwai (Kwae), utan bara en bro över Mae Klong! För att lösa problemet döpte man på 1960-talet helt enkelt om en del av Mae Klong till Khwae Yai.

Japanerna hade bestämt sig för att bygga ”Dödens järnväg” i juni 1942, eftersom allierade flygplan och ubåtar gjorde det svårt att få fram trupper sjövägen till Burma som man försökte erövra. Vägförbindelserna mellan Thailand och Burma var heller inte tillräckligt bra för att kunna genomföra en markinvasion. En färdig järnväg mellan Thailand och Burma innebar att japanerna skulle kunna hämta trupper från Singapore, transportera dem genom Thailand och sedan transportera soldaterna till Burma och senare till Indien.

Redan före kriget hade ett järnvägsbygge påbörjats mellan de båda länderna, men byggandet hade upphört då kriget bröt ut. Järnvägen skulle förbinda Bangkok och Mawlamyine (Moulmein), men blev aldrig färdig. Mellan Bangkok och Singapore fanns det redan en järnväg, liksom det existerade en järnväg mellan Yangon och Ye i Burma.

"Dödens järnväg" skulle därefter utgå från den redan befintliga järnvägen mellan Bangkok och distriktet Ban Pong บ้านโป่ง i provinsen Ratchaburi och vidare in i Burma. Järnvägen skulle löpa längs Khwae Noi genom de Tre pagodernas pass för att senare nå fram till Thanbyuzayat (Mueang Tanbusayat) เมืองตันบูซายัต och järnvägen mellan Yangon och Ye.

De japanska ingenjörerna beräknade byggtiden till 5-6 år, men det japanska överstekommandot skaffade fram mängder av krigsfångar och slavar som arbetare och byggnadstiden skars ner till 18 månader. Efter inledande arbete med vägar och flygfält inleddes själva järnvägsarbetet på den burmesiska sidan den 15 september 1942 och i november 1942 på den thailändska. Trots att bygget kommit igång starkt försenat skulle det visa sig att byggnadstiden blev ännu kortare än 18 månader och bygget var klart redan i december 1943.

(Byggandet av järnvägen)

För att kunna hålla det enorma byggnadstempot krävdes en enorm arbetsstyrka. Över 61 000 allierade krigsfångar som tagits till fånga under japanernas fälttåg i stillahavsområdet hämtades till Thailand och blev stationerade i ett stort antal läger, större eller mindre, som de själva fick bygga ute i djungeln. Runt omkring i Sydostasien och i synnerhet från Brittiska Malaya och Nederländska Ostindien, hämtades mellan 180 000-250 000 civila asiatiska slavarbetare, som tillsammans med thailändare och burmeser tvingades att arbeta för japanerna.

Författaren Ernst Gordon เออร์เนสต์ กอร์ดอน (31 maj 1916-16 januari 2002), som själv deltog i andra världskriget som kapten vid ett skotskt regemente och som senare blev präst vid Princetonuniversitetet มหาวิทยาลัยพรินซ์ตัน i USA, tillbringade tre år vid floden Khwae. Först var han med om själva byggandet av järnvägen och broarna och sedan med underhåll och reparationer efter allierade bombningar.

(Ernst Gordon)

Det handlade nämligen inte bara om en bro över det som kallats floden Kwai (Khwae). Det byggdes nämligen två parallella broar varav en var tillfällig och av trä medan den andra byggdes av cement och stål. Det är denna sistnämnda bro som står kvar än i dag. Träbron byggdes ungefär 100 meter längre uppströms än huvudbron. Det finns i dag inga spår kvar av denna.

Om sina år i japansk fångenskap skrev Ernst Gordon boken Miraklet vid River Kwai (1965), som skildrar de fruktansvärda förhållanden som fångarna levde under. Han avlivade myten om att brittiska officerare villigt skulle ha deltagit i byggandet av bron och att de gjort den färdig på rekordtid för att demonstrera sin överlägsenhet över för fienden. Arbetet utfördes i stället under hot och bambukäppar och "vi tog stora risker genom att sabotera arbetet så fort vi såg en möjlighet," skrev Gordon.

(Bron över floden Kwai)

Många av de allierade krigsfångarna som dog under byggandet av järnvägen har fått sin sista vila i närheten av floden. På Kanchanaburis krigskyrkogård (Susan Thahan Samphanthamit Don Rak) สุสานทหารสัมพันธมิตรดอนรัก finns 6 982 gravar med företrädesvis britter, nederländare och australiensare. Två av gravarna innehåller askan efter 300 man som kremerades efter ett kolerautbrott.

(Krigskyrkogården i Kanchanaburi)

På Chong Kais krigskyrkogård (Susan Thahan Samphanthamit Chong Kai) สุสานทหารสัมพันธมิตรช่องไก่ nära Kanchanaburi finns det ytterligare 1 692 gravar med företrädesvis britter och nederländare. Lägg märke till att Wikipedia har valt att använda stavningen Chungkai för Chong Kai.

(Krigskyrkogården i Chong Kai)

På Thanbyuzayats krigskyrkogård (Susan Thahan Samphanthamit Tan-Phayusaya) สุสานทหารสัมพันธมิตรตาน-พยูซะยะ i Burma finns det 3 626 gravar med företrädesvis britter, australiensare och nederländare.

(Krigskyrkogården i Thanbyuzayat)

Det finns även 33 indier, 5 nyzeeländare, 9 kanadensare och 2 danskar bland gravarna. De amerikaner som arbetat som krigsfångar och deras döda kamrater hämtades hem efter kriget. Av de sammanlagt 668 amerikanska krigsfångarna dog 133.

Beroende på källan dog sammanlagt drygt 12 000-16 000 allierade krigsfångar och 70 000-120 000 asiatiska fångar av tortyr, svält, sjukdom och utmattning. De flesta av asiaterna har dock inte fått några egna gravar. Uppgifterna om järnvägens totala längd varierar också mellan 375-424 kilometer beroende på källan. Någon källa har sagt att den omkring 40 mil långa järnvägen krävde ett dödsoffer för var tredje meter som byggdes! Även antalet gravar varierar något i källorna.

I mars 1945 lyckades brittiska bombplan från Sri Lanka bomba och skada stålbron och ett amerikanskt bombplan lyckades också bomba träbron. En av mina källor säger att det rundade fjärde, femte och sjätte spannet på stålbron fördärvades och att dessa senare ersattes av två större spann med raka linjer. Dessa två rakare spann kan se på fotot längre upp i denna artikel. En källa säger att japanerna reparerade bron medan andra källor säger att bron reparerades först efter kriget.

(Den bombade bron)

(Den bombade bron med träbron i bakgrunden)

I Kanchanaburi finns sedan den 24 juli 1977 ett krigsmuséum vid namn JEATH War Museum som handlar om dödens järnväg. Bokstäverna JEATH står för Japanese, English, Australian, American, Thai och Holland. Det thailändska namnet är Phiphitthaphan Aksa Chaloei Suek พิพิธภัณฑ์อักษะเชลยศึก eller Phiphitthaphan Songkhram Wat Tai พิพิธภัณฑ์สงครามวัดใต้.

Thailändska staten köpte efter kriget hela järnvägen av de allierade för 50 miljoner baht, men man köpte ”grisen i säcken." Britterna hade nämligen redan monterat ner flera kilometer spår vid den burmesiska gränsen och hela linjen var i starkt behov av upprustning. Fångarna hade gjort vad de kunde för att göra ett så uselt jobb som möjligt och hade ofta använt ruttna slipers.