På nyårsdagen 1960 när den diplomatiska kåren kom på nyårsvisit till kung Sisavang Vatthana fanns det vid kungens sida, förutom de sedvanliga hovfunktionärerna, också fem generaler. Regeringsmakten hade nu övergått till de fem generalerna, som kallade sig själva för överkommandot. Kuppen orsakade oro i många utländska huvudstäder och det kom en storm av protester från kommunistländerna som hävdade att USA och SEATO tänkte göra Laos till en militärbas, för att senare kunna genomföra anfall mot Kina och Nordvietnam.

Det faktum att general Phoumi Nosavan var Sarit Thanarats kusin och starkt proamerikansk gav anledning att tro att Laos nu ville uppge sin neutralistiska politik. Sarit var nöjd med utvecklingen i Laos, men USA och andra västerländska makter kände på sig att kuppen kunde hota freden i hela Sydostasien.

Den laotiska regeringen var nu i händerna på unga aggressiva män som saknade den försiktighet och det omdöme som de äldre och mera erfarna politikerna hade haft. Risken med detta var att Laos kunde råka i krig med sina kommunistiska grannar och därmed dra med sig SEATO in i ett storkrig. Ambassadörerna från USA, Frankrike och Storbritannien samt Australiens chargé d’affaires begav sig till Luang Prabang och gjorde klart för kungen att Laos inte kunde räkna med FN:s stöd om Phoumi tilläts bli premiärminister.

Kungen förstod budskapet och utnämnde en tillfällig regering där premiärministerposten gick till en äldre hovfunktionär med moderata åsikter. Hans namn var Kou Abhay (Ku Aphai) กุ อะไพ (7 december 1892-april 1964) och det planerades för val den 24 april 1960. Kou verkade som premiärminister från den 7 januari till den 3 juni 1960.

Före valen i april 1960 uttalade den laotiska regeringen att valen inte skulle bli någon ny framgång för NLHS, som ju blivit fallet 1958. Mycket riktigt blev det också så och valen kom att slå rekord i alla möjliga former av valfusk. Dessutom satt ett antal ledare för NLHS, och bland dem prins Souphanouvong, fortfarande i fängelse och partiet hade därför få ledare och organisatörer.

Landets distriktsindelning hade manipulerats till kommunisternas nackdel och man hade på olika sätt försökt undertrycka kommunisternas propaganda. Armén som övervakade valen förde en kampanj till fördel för CDIN:s kandidater och kraven för valbarhet hade varit så hårda att en del Pathet Lao-anhängare inte kunde kvalificera sig. På själva valdagen köptes röster med pengar som CIA frikostigt hade bidragit med.

Valen blev därför en jordskredsseger för CDIN och både neutralisterna och NLHS blev helt utan platser i nationalförsamlingen. Av de 59 platserna fick CDIN 32 och RLP 26. Valresultatet lämnade inga tvivel om att valet var manipulerat. I det kommunistiska fästet Xam Neua fick NLHS 4 röster! Trenden mot militärstyre i Laos var mycket oroande för de tre stora SEATO-medlemmarna Storbritannien, Frankrike och USA. De tre nationernas ambassadörer begav sig ännu en gång till den laotiske kungen för att försöka förhindra att Phoumi blev premiärminister.

Även denna gång förbisågs general Phoumi och kungen valde i stället ännu en äldre politiker och prins till denna post. Hans namn var Somsanith Vongkotrattana (Somsanit Wongkotrattana) สมสนิท วงกตรัตนะ (19 april 1913-1975) och han hade bra relationer till de flesta politiska grupper och var högt respekterad. Souvanna Phouma, som återvänt från en ambassadörspost i Paris, blev nationalförsamlingens talman. General Phoumi behöll sin tidigare post som försvarsminister.

I den nya regeringen blev Phoumi dock snart den klart ledande figuren och med stöd av den växande och välutrustade armén började han arbeta mot regeringens högsta mål; Att förena hela landet och höja levnadsstandarden i de områden som under flera år hemsökts av Pathet Lao. Mellan april och augusti 1960 rådde ett skenbart lugn i Laos och flera iakttagare började återigen tro att Laos äntligen skulle bli enat och stabilt igen, utan att vara hotat av sina grannar. Pathet Lao avstod från mera uppseendeväckande attacker, men de fortsatte i tysthet sin infiltration i söder.

Den thailändska regeringen var mycket nöjd med att regimen i Vientiane liknade deras egen så mycket. General Phoumi och marskalk Sarit konfererade ofta och Thailand gav Laos regering sitt fulla stöd. Souphanouvong och de andra Pathet Lao-ledarna hade nu suttit fängslade i nästan 10 månader. Deras tillvaro i fängelset förföll dock ganska trivsam och de skall ha agerat som mönsterfångar. De motionerade, odlade grönsaker, läste tidningar och böcker samt förde diskussioner med sina fångvaktare.

När det nu blivit tydligt att högerkrafterna tagit över i Laos lämnade fångarna helt enkelt fängelset den 23 maj 1960. Detta i sällskap med sina fångvaktare! De begav sig därefter norrut till fots. Denna händelse skakade naturligtvis om regeringen och blev en stor propagandatriumf för Pathet Lao, men det skulle snart inträffa ännu mera uppseendeväckande saker.