I Laos hade Phoumi givit sitt samtycke till förhandlingar mellan de stridande parterna och man satte sig vid förhandlingsbordet i en by i norra Laos, med representanter för Pathet Lao, Phoumis högermän och Souvanna. För Pathet Lao var det en stor triumf att förhandlingarna fördes på kommunistkontrollerat område.

Medan dessa förhandlingar pågick samlades delegaterna från 1954 års Genèvekonferens, på förslag av prins Sihanouk, för att än en gång diskutera Laos problem. Den här gången fanns Pathet Lao med som likvärdig part i förhandlingarna. Den internationella konferensen för lösningen av den laotiska frågan (kanprachum rawang prathet wa duai kan ra-ngap panha lao) การประชุมระหว่างประเทศว่าด้วยการระงับปัญหาลาว inleddes i Genève den 16 maj 1961 och avslutades den 23 juli 1962.

Redan från början hamnade deltagarna i långvariga diskussioner om hur en effektiv vapenvila skulle se ut, vilken grupp som skulle representera Laos, den internationella kommissionens ansvar och hur man praktiskt skulle kunna garantera Laos neutralitet och självständighet.

USA försökte få till stånd en effektiv vapenvila innan man påbörjade seriösa förhandlingar och favoriserade Boun Oum-regeringens representanter. Det var tydligt redan från början att de flesta länderna stödde en koalitionsregering innehållande både högerfolk och kommunister med Souvanna i spetsen. Efter hand som konferensen pågick uppstod frågan om denna lösning var möjlig utan att vapenvilan hotades.

Förhandlingarnas resultat var beroende av stormakterna Sovjet och USA:s hållning. Om man kunde komma överens om att inte använda Laos som slagfält för sina ideologier trodde man att det var möjligt att uppnå fred. Britterna var övertygade om att Sovjet inte ville ha ett storkrig och inte var ute efter betingelselösa segrar i Laos. USA hade också vid tidigare tillfällen visat att man var villiga till förhandlingar om striderna avslutades.

Då Sovjets ledare Nikita Chrusjtjov นิกิตา ครุสชอฟ (april 1894-11 september 1971) och president Kennedy aviserade att de skulle mötas i Wien i juni 1961 räknade man med att de skulle ta upp Laos-frågan. Den 4 juni kom ett gemensamt uttalande från Wien att USA och Sovjet kommit överens om att Laos skulle förbli neutralt, enligt ett internationellt avtal, och att en effektiv vapenvila var en grundläggande förutsättning.

(Nikita Chrusjtjov)

I sitt tal till det amerikanska folket sade president Kennedy att han hoppades att arbetet med överenskommelsens genomförande skulle påbörjas i Genève inom några dagar. Frågan om hur en framtida laotisk regering skulle vara sammansatt framgick inte, bortsett från att regeringen skulle väljas av laotierna själva.

Den thailändska regeringen uppfattade detta som en regering ledd av prins Souvanna med både högerfolk och vänsterfolk i regeringen. Då Genèvekonferensen återupptogs såg det ut som om Laos-frågan hade fått en lösning på det internationella planet. Det sista men största problemet var nu att få de tre stridande politiska grupperna i Laos att bilda en koalitionsregering.

USA var nu tvunget att försöka återskapa sitt förtroende bland sina asiatiska allierade. Både Thailand, Filippinerna, Sydvietnam, Taiwan och Pakistan var chockade över, vad de menade, USA:s svaghet och dåliga vilja att bekämpa kommunismens framträngande i Sydostasien. Kennedy valde sin vicepresident Lyndon B. Johnson ลินดอน บี. จอห์นสัน (27 augusti 1908-22 januari 1973) som representant för att försöka förbättra USA:s anseende.

(Lyndon B. Johnson)

Medan USA:s utrikesminister Dean Rusk ดีน รัสก์ (9 februari 1909-20 december 1994) och den resande ambassadören Averell Harriman เอเวอเรลล์ ฮาร์ริแมน (15 november 1891-26 juli 1986) anlände till Genève i maj för att rädda vad som räddas kunde vid förhandlingsbordet besökte Johnson Saigon, Manila, Taipei ไทเป, Bangkok och New Delhi นิวเดลี för att återupprätta något av det gamla förtroendet. En källa säger att han också besökte Laos. Trots vissa framgångar lyckades inte Lyndon Johnson att stilla oron hos de asiatiska ledarna angående USA:s vilja att skydda området från kommunisterna.

(Dean Rusk)

(Averell Harriman)

Då Johnson kom till Bangkok var stämningen spänd. Premiärminister Sarit hälsade Lyndon Johnson välkommen med att säga att hans besök inte kunde undgå att få stor betydelse. Han hoppades uppenbart på ett löfte från vicepresidenten om att Laos inte skulle tillåtas delas och att USA inte skulle gå med på en koalitionsregering med deltagande av Pathet Lao.

Johnson undgick dock några sådana löften, men underströk USA:s fasta vilja att försvara Thailand mot kommunismen. Dessutom erbjöd han ökad amerikansk militärhjälp och ekonomiskt bistånd för att stärka nationen mot kommunistisk undergrävande verksamhet.

I deras gemensamma uttalande nämndes inte Laos. Det närmaste man kom detta var att "vicepresidenten och premiärministern kommer att arbeta för en ärofull fred i Sydostasien." Båda regeringarna gav dessutom SEATO sin välsignelse och talade om ett fortsatt nära samarbete. Under samtalen skrev pressen att Johnson hade erbjudit att amerikanska trupper skulle stationeras i Thailand, men att Sarit avslagit detta.

Detta förnekades först, men på en direkt fråga till Sarit från en journalist blev detta bekräftat. Sarit svarade att "vi vill inte gå med på detta eftersom det thailändska folket inte skulle tycka om det." Sarit sade också att "vi stödjer sändande av SEATO-trupper till Laos, men vi vill inte ha trupper stationerade i vårt land." Trots att den thailändska regeringen hade välkomnat Johnsons besök var de fortsatt besvikna på USA:s Laospolitik.

Sarit konkluderade att han endast delvis var nöjd med samtalens resultat. Han förklarade sig nöjd med att USA garanterade Thailands territoriella integritet, men att han var besviken att samma garanti inte hade givits Laos, vilket Thailand betraktade som mycket viktigt för sin egen säkerhet.

Utrikesminister Thanat Khoman anlände sent till Genèvekonferensen och blev den siste som presenterade sitt lands åsikter. Thanat sade att Thailand inte kunde acceptera andra representanter från Laos än den sittande regeringens. Dessutom föreslog han att Indonesien och Malaya skulle representeras vid konferensen och tillåtas delta i den internationella kontrollkommissionen. Thailand gick in för ett neutralt Laos, men ville ha säkerhet för att detta inte skulle utnyttjas av någon av fraktionerna för att ta makten.

Tidigt i juni kom den thailändska regeringen fram till slutsatsen att Genèvekonferensen skulle sluta med en lösning som var oacceptabel för Thailand. Dessutom hade de thailändska förslagen som framlagts av Thanat inte behandlats på konferensen och Pathet Lao hade fortsatt att förbättra sin militära position genom sporadiska strider.

Det som till sist fick Thailand att dra sig ur konferensen var att det såg ut som om det skulle beslutas om en koalitionsregering med kommunistiskt deltagande. Den thailändska regeringen var överbevisad om att Pathet Lao ville alliera sig med Souvanna mot högerfraktionen och till sist få gjort Laos till en kommunistisk satellitstat.

Den 16 juni höll den thailändska jordbruksministern och generaldirektören vid Thai Public Relations Department (PRD) (krom prachasamphan) กรมประชาสัมพันธ์, general Surachit Charuserani สุรจิต จารุเศรนี (1 juli 1906-2 oktober 1968), ett viktigt tal. Surachit sade att Pathet Lao nu kontrollerade större delen av Laos och om de kom in i en koalitionsregering skulle de säkert få ett avgörande inflytande på regeringens politik.

(Surachit Charuserani)

Trots sina farhågor återvände den thailändska delegationen ännu en gång till Genève i slutet av juni. Detta efter övertalning från "några vänligt inställda länder,” som man uttryckte det. Till sist tvingades de motvilligt acceptera bildandet av en laotisk koalitionsregering, med Pathet Lao representerat.

Laos-konferensen mynnade till sist ut i ett slutdokument som kallades den internationella överenskommelsen om Laos neutralitet (khwam toklong rawang prathet wa duai khwam pen klang khong Lao) ความตกลงระหว่างประเทศว่าด้วยความเป็นกลางของลาว och dokumentet skrevs under den 9 juli 1962 av Laos och 14 andra stater. Överenskommelsen trädde i kraft den 23 juli 1962.

De 14 staterna, förutom Laos, var Burma, Kambodja, Kanada, folkrepubliken Kina, den demokratiska republiken Vietnam (Nordvietnam), Frankrike, Indien, Polen, republiken Vietnam (Sydvietnam), Thailand, Sovjetunionen, Storbritannien och USA.

De som skrivit under dokumentet lovade att respektera Laos neutralitet och självständighet och inte blanda sig i landets interna politik, varken direkt eller indirekt. Dessutom skulle Laos inte ingå några militära allianser eller tillåta några utländska baser på laotiskt territorium. Alla främmande trupper skulle också dras tillbaka. Sist men inte minst kunde Laos inte kalla på SEATO:s hjälp för sitt försvar. Den laotiska regeringen lovade att skriva in sina förpliktelser i författningens grundlag.

Då slutdokumentet skulle skrivas under skickade Thailand endast sin ambassadör i Bonn. Alla de andra som skrev under var utrikesministrar och i Laos fall var det Souvanna Phouma själv. Därmed säkrades också Souvannas position som ledare för den laotiska regeringen. Den thailändska regeringen började nu bekymra sig över vad detta kunde betyda för Thailands egen säkerhet.