Under perioden 1964-1973 pågick ett krig i Laos som få västerlänningar kände till. Det är därför inte så märkligt att det senare också har kallats det hemliga kriget (Songkhram Lap) สงครามลับ. Varken USA eller Nordvietnam, tillsammans med Kommunistkina, följde Genève-avtalet från 1962 som erkände Laos neutralitet och förbjöd främmande styrkor på laotiskt område.

För att kunna kringgå Genève-avtalet placerade USA CIA-agenter på poster som officiellt handlade om hjälpinsatser. Militära piloter rekryterades i Vietnam under mycket hemlighetsmakeri och de ströks ur de militära rullorna och övergick till att vara "civila." De plan de flög hade ”sålts” till privata ägare. Korparna (the Ravens), som var kodnamnet för en del av dessa piloter, flög ofta 12 timmar om dagen under svåra förhållanden och tillsammans med Vang Paos hmonggerilla lyckades de hindra nordvietnameserna från att rycka fram mot Luang Prabang.

Sommaren 1970 hade Air America omkring två dussin tvåmotoriga transportflygplan och ytterligare ett par dussin plan med kort start- och landningssträcka (STOL). Man hade dessutom omkring 30 helikoptrar. Dessa flögs och underhölls av mer än 300 piloter, flygmekaniker och experter på flygtransporter och dessa flög fram och tillbaka mellan Thailand och Laos.

1970 släppte Air America ner eller transporterade omkring 21 000 ton mat och då huvudsakligen ris i Laos. Helikoptrarna flög mer än 4 000 timmar per månad samma år. Air America fraktade mer än 10 000 trupper och flyktingar och flög ut skadade och nedskjutna flygplansbesättningar från Laos. Dessutom utförde de nattliga bombningar av Ho Chi Minh-leden, fotoövervakade stora områden och utförde en rad andra hemliga uppdrag. Till sin hjälp hade de bildförstärkare för mörkerseende och all den senaste tillgängliga elektroniken. Utan Air America hade CIA inte kunnat hålla på med sina operationer i Laos.

Under sina rekognosceringuppdrag kunde det klart konstateras att det fanns nordvietnamesiska trupper inne på laotiskt territorium. Även från den thailändska flygbasen i Udon Thani (kongbin 23 Udonthani) กองบิน 23 อุดรธานี dirigerades plan för att understödja regeringssidans trupper såväl i norra Laos som vid Ho Chi Minh-leden och i södra Laos.

Det dröjde länge innan den amerikanska allmänheten fick vetskap om detta krig och ännu längre innan berörda myndigheter medgav förluster. Piloter som omkom rapporterades ha dött ”i Sydostasien." Kriget var så hemligt att man förbjöd användandet av namnet Laos i officiell kommunikation. Man refererade till The Other Theater då man talade om operationer i landet. Christopher Robbins (19 november 1946-24 december 2012) har skrivit en bok vid namn The Ravens (Korparna), Så här skriver han i sin bok;

"Piloterna i "The Other Theater" var militärer, men de flög i avklippta jeans, t-shirts, cowboyhattar och solglasögon…. De stred med uråldriga flygplan… och drabbades av de största förlusterna av alla i kriget i Indokina, upp emot 50 procent."…

"Varje pilot beordrades bära med sig en liten tablett med ett dödligt gift, som tagits fram av CIA, som man svurit att använda om man hamnade i fiendens händer."

(Christopher Robbins)

Det hade funnits militära "tekniker" i Laos så tidigt som 1959 då de började träna den kungliga laotiska armén och gerillastyrkor som utgjordes av hmong-bergsfolk under den karismatiske ledaren Vang Pao. Först hade dessa hmong utnyttjats av fransmännen för att bekämpa den undergrävande verksamheten mot fransmännen i Vietnam. Senare blev kanske dessa hmong den viktigaste stridande styrkan i det hemliga kriget.

Styrkan som kallades Armée Clandestine (Kong Thap Lap) กองทัพลับ på franska uppgick i mitten av 1961 till omkring 9 000 man. Bland dem fanns också några CIA-agenter och officerare från de så kallade Gröna baskrarna กรีนแบเรต์, samt nästan 100 thailändska officerare som ledde styrkorna, som förutom hmong också hade en del lao och thaisoldater.

Denna paramilitära operation blev den dyraste som USA någonsin gett sig in i. Long Tieng (Long Chaeng) ล่องแจ้ง blev den andra största staden i Laos med amerikansk och hmong-närvaro och hade en av de trafiktätaste flygplatserna i världen och huvudkvarter för ”The Other Theatre.”

Stadens belägenhet högt upp i bergen halvvägs mellan Vientiane och Krukslätten refererades det aldrig till under sitt rätta namn, utan under kodnamnet Alternate, korparnas smeknamn Shangri-La eller den amerikanska luftvapenbeteckningen LS 20A (Lima Site eller Landing Site). Staden fanns heller aldrig med på några kartor! Andra städer och byar runt omkring i landet som hade militära flygfält kallades också Lima Site och fick alla ett nummer. Tidigt på 1970-talet fanns det över 400 sådana flygfält!

Länge omgavs Long Tieng av något som kallades Saisombun Special Zone (khet phiset Chaisombun) เขตพิเศษไซสมบูน, som var en administrativ enhet som knoppats av från provinserna Luang Prabang och Xiang Khouang. Denna förbjudna zon, som tekniskt sett inte finns längre, inrättades av den laotiska militären beroende på säkerhetsproblem i området. Det handlade om rester av hmong-armén som uppenbart varit aktiv tills ganska nyligen.

Korparna flög bara små långsamma propellerplan och de markerade målen med fosforraketer så att de laotiska piloterna skulle veta var de nordvietnamesiska styrkorna och styrkor från Pathet Lao befann sig. Av de hundratals frivilliga som tjänstgjorde som piloter, i underrättelsetjänsten eller som rekognoseringstrupper dog uppskattningsvis 400 i strid medan ytterligare 400 klassificeras som saknade i strid.

Den amerikanska närvaron i Laos var så stor att då reseskildringsförfattaren Paul Theroux พอล เธอรูส์ (10 april 1941-) reste genom landet, medan han skrev Den stora järnvägsbasaren (The Great Railway Bazaar), kallade han Laos för ”ett av Amerikas dyra practical jokes."

(Paul Theroux)

Korparna och deras laotiska kollegor flög 1 ½ gånger så många flyguppdrag som det totalt flögs i under hela Vietnamkriget (1959-1975). Ofta flög piloterna 12 timmar om dagen under svåra förhållanden och tillsammans med Vang Paos hmonggerilla lyckades de hindra nordvietnameserna från att rycka fram mot Luang Prabang.

1973 var man uppe på 580 944 uppdrag och det hemliga flygvapnet fällde i genomsnitt en bomblast var åttonde minut 24 timmar om dygnet i nio år! Detta kostade de amerikanska skattebetalarna 2 miljoner dollar om dagen och orsakade den laotiska befolkningen ett oerhört lidande.

Efter att president Johnson hade stoppat bombraiderna mot Nordvietnam 1968 ökade i stället bombningarna i Laos eftersom fler flygplan nu var disponibla för detta. Före bombstoppet över Nordvietnam, då vädret var dåligt över målen, fällde man i stället sina bomber över Laos. Detta för att spara på bränsle och då man inte fick landa med bomber ombord.

Den amerikanska närvaron i västra Laos bleknar dock i jämförelse med den nordvietnamesiska i östra Laos, vilket västerländska journalister aldrig fick tillfälle att se. Pathet Lao hade tusentals vietnamesiskt tränade soldater vid huvudkvarteret på Krukslätten. I Houaphanh och andra nordliga provinser fanns det också tusentals vietnameser som inte brydde sig om att dölja sin närvaro, även om de var klädda i civila kläder.

1969 fanns hela den nordvietnamesiska 316:e divisionen i Laos som bestod av 34 000 frontsoldater, 18 000 i försörjningslinjen, 13 000 ingenjörstrupper och 6 000 rådgivare med målet att belägra Long Tieng.

Den 22 februari 1975 blev inledningen på Long Tiengs fall då den sista försvarsutposten föll. Den amerikanske brigadgeneralen Harry C. Aderholt (1920-2010) började då planera och genomföra en evakuering av den civila och militära amerikanska personalen.

(Harry C. Aderholt)

I maj 1975 fanns det nästan 50 000 gerillasoldater och flyktingar i och omkring staden. Men endast en amerikan, CIA-officeren Jerry Daniels เจอร์รี่ แดเนียล (11 juni 1941-29 april 1992). Evakueringsmöjligheterna var ytterst begränsade och Daniels hade bara ett transportflygplan och en hmong-pilot till förfogande för att flyga folk i säkerhet till Udon Thani i Thailand.

(Jerry Daniels)

Under tiden hade Aderholt lyckats få fatt i ytterligare tre amerikanska transportflygplan och amerikanska piloter i Thailand. Det handlade om en Lockheed C-130 Hercules ซี-130 เฮอร์คิวลิส och två Curtiss C-46 Commando ซี-46 คอมมานโด. Alla kännetecken, som skulle göra det möjligt att identifiera planen som amerikanska, avlägsnades. Därefter skickades planen till Long Tieng för att hjälpa Daniels med evakueringen.

(Transportplan av typen C-130)

(Curtiss C-46 Commando)

Den 10 maj bestämde sig Vang Pao motvilligt att följa CIA:s råd att lämna Long Tieng, som inte skulle gå att försvara mot en överlägsen fiende. Mellan den 10:e och den 14:e maj 1975 flög de amerikanska planen ut en mängd flyktingar till amerikanska baser i Thailand. Någon källa nämner 1 000-3 000 evakuerade hmong, varav de flesta var militära ledare och CIA-anställda.

Evakueringen avslutades med att generalmajor Vang Pao och Jerry Daniels lämnade staden. Vang Pao tog farväl av sitt folk där han förklarade att han inte kunde göra mer för dem och att han bara skulle bli en börda för dem om han stannade kvar. Vang Pao och Jerry Daniels lämnade sedan staden ombord på en helikopter. Tiotusentals gerillasoldater och flyktingar lämnades kvar.

De kvarlämnade människorna vid flygfältet trodde att flygplanen skulle återvända för att hämta dem, men de förstod snart att så inte skulle bli fallet. Granatbeskjutningen av Long Tieng började redan på eftermiddagen den 14 maj och dagen efter intog Pathet Lao staden utan motstånd. Mängder av hmongsoldater och deras familjer tog sig de kommande åren landvägen till Thailand. Det var en farlig flykt som skulle kosta många av dem livet.

De kombinerade amerikanska och hmongstyrkorna hade inte vunnit några betydelsefulla slag under det nio år långa hemliga kriget. Detta trots sin överlägsna eldstyrka och att man här inte heller hade behövt följa de uppsatta reglerna för krigföring som gällde i Vietnam. I Vietnam gällde regeln att man inte fick bomba närmare än 500 m från ett tempel och i Kambodja var gränsen för detsamma 1 km. I Laos var det fritt fram att bomba både tempel, sjukhus och vilken som helst annan byggnad när helst man så önskade!

1970 hade USA och president Richard M. Nixon ริชาร์ด นิกสัน (9 januari 1913-22 april 1994), på Henry Kissingers เฮนรี คิสซินเจอร์ (27 maj 1923-) inrådan, inlett massiva hemliga bombningar med B-52:or บี-52 i Laos. Mellan 1964 och 1969 fällde man 450 000 ton bomber över landet, vilket sedan ytterligare ökades på till slutet av 1972. Vid krigets slut hade man släppt 10 ton bomber per kvadratkilometer eller mer än 500 kg för varje man, kvinna och barn i Laos.

(Richard M. Nixon)

(Henry Kissinger)

(B-52)

Avlövningsmedel och växtgifter fälldes också från luften utmed Ho Chi Minh-leden nära Xepon. Detta dödade växtligheten i området, förgiftade skördarna och gjorde vattnet oanvändbart för bevattning och naturligtvis som dryck. Med välbekanta namn i media såsom Agent Orange เอเย่นต์ ออเร้นจ์ och Gult regn ฝนเหลือง är dessa substanser fortfarande skuld till stora skador bland befolkningen i östra Laos. De två sista åren av kriget använde Pathet Lao faktiskt erövrat Agent Orange mot sina egna invånare, innan man tog makten 1975.

(Blindgångare)

(Long Tieng 1974)