Sanya Dharmasakti hade ingen lätt uppgift som premiärminister då nu alla frustrationer som byggts upp före och under oktober 1973 kom i dagen. Hans regering blev snart konfronterad med en enastående våg av strejker, en drastisk stigning i kriminaliteten och hög inflation. Sanya hade en otacksam uppgift att styra nationen fram till valen som planerades i januari 1975.

Bönder och arbetare hade goda skäl att klaga. Deras reallöner hade minskat det senaste årtiondet och minimilönerna efterlevdes dåligt och under 1974 började grupper av bönder bege sig in till Bangkok för att klaga. Det handlade om priserna på grödor, stigande räntor, beslagtagande av mark av pengautlånare och stigande kostnader för arrenden.

Studenterna hjälpte dem att mobilisera och vid ett tillfälle hjälpte de tusentals bönder som blivit berövade sin mark att ta sig till Bangkok. I september 1974 hotade omkring 7 000 bönder i åtta provinser att förklara sina marker som ”befriade zoner." Även detta med studenternas stöd.

Under 1974 utbröt en strejk bland anställda vid Dusit Thani Hotel โรงแรมดุสิตธานี i Bangkok. Då hotellet delvis ägdes av Crown Property Bureau (CPB) innebar strejken negativ publicitet för monarkins affärsintressen och man gick med på eftergifter.

Studenterna lyckades visa hur CIA manipulerade den thailändska regimen och hur USA var inblandat i korruption. De avslöjade hur den thailändska militären fabricerade historier om hur landets upprorsmän begått övergrepp samtidigt som de själva begick fruktansvärda oförrätter. Ett fasansfullt exempel på detta var att militären hade mördat aktivister i söder genom att stoppa dem i tunnor med kokande olja! Se även den tidigare artikeln "Den undergrävande verksamheten i Thailand."

I ett uppmärksammat fall visade studentledaren Thirayuth Boonmee hur en by i Isan (Nong Khai) vid namn Ban Na Sai บ้านนาทราย tidigare blivit utplånad. Inte av kommunisterna som armén hävdade utan av CSOC (Communist Suppression Operations Command). Därmed visade studenterna hur bekämpandet av den undergrävande verksamheten hade spårat ut och gjorde mer skada än nytta.

CSOC hade bildats med amerikansk hjälp 1966 och bytte namn till operationskommandot för inre säkerhet (Kong Amnuai Kan Raksa Khwam Man Khong Phainai) กองอำนวยการรักษาความมั่นคงภายใน 1974 efter att Thanom hade störtats. Operationskommandots engelska namn var Internal Security Operations Command (ISOC).

Ledda eller inspirerade av studenterna förekom politiska aktiviteter utan motstycke. Studenterna började organisera politisk utbildning i byarna samtidigt som politiska partier dök upp som svampar ur jorden. Man kunde tala fritt och tidningar och tidskrifter av alla sorter dök upp. Detta underlättades av att 177 nya tillstånd för tidningar utfärdades under 1974. Skrifter av de vänsterintellektuella från 1940-talet och 1950-talet såsom Chit Phumisak och Kulap Saipradit återutgavs och marxistisk socialism blev på modet.

Bokhandlarna var fyllda med skrifter av Mao Zedong, Kim Il Sung คิม อิลซุง (15 april 1912-8 juli 1994), Ho Chi Minh, Vladimir Lenin วลาดีมีร์ เลนิน (10 april 1870-21 januari 1924) och Josef Stalin och man kunde hitta skrifter som uppmanade till klasskamp och revolution och detaljerade beskrivningar hur man tillverkade brandbomber (raboet khuat) ระเบิดขวด och utförde bakhåll mot regeringstrupper.

(Kim Il Sung)

(Vladimir Lenin)

Vänstern och även extremvänstern var nu ute i dagsljuset och de var säkra på att en ny demokratisk och socialistisk tid hägrade i framtiden. Fackföreningar och bondesammanslutningar hade påbörjats och alla väntade på valen i januari 1975.

Det skall nämnas att Sanya hade beslagtagit Thanoms tillgångar efter hans flykt och tillsatt en kommitté för att undersöka dessa. Kommittén konstaterade att Thanom och hans släktingar var "osedvanligt rika." Därefter konfiskerade Sanya 434 miljoner baht den 1 augusti 1974. Thanom gjorde ett misslyckat försök att få tillbaka sina pengar genom att överklaga beslutet till Högsta domstolen. Det ironiska i detta var att Thanom tidigare lyckats lägga beslag på delar av Sarit Thanarats förmögenhet.

Att arbeta fram en demokratisk författning var inte helt lätt. Thanoms anhängare satt nämligen kvar i det gamla parlamentet. Därför bestämdes det att kung Bhumibol skulle utse en församling på 2 347 personer från alla samhällsskikt, inkluderat bönder, arbetare, affärsmän, andra yrkesverksamma, studenter och tjänstemän. Dessa skulle sedan i sin tur utse en grupp på 299 personer som skulle granska arbetet med författningen.

Den 10 december 1973 lät kungen presentera namnen på de 2 347 personerna. En vecka senare möttes de inne på Royal Turf Club (Sanam Ma Nang Loeng) สนามม้านางเลิ้ง. Den 19 december ombads de var och en att nominera 100 personer, som de tyckte skulle delta i ett slutligt konvent. Utifrån deras val skulle sedan de ovan omtalade 299 personerna utses.

Då få av delegaterna kände 100 personer som de kunde tänka sig att välja valde de därför kända byråkrater och kända personer såsom Kukrit Pramoj och Puey Ungpakorn. Puey har fått en egen artikel längre fram i detta avsnitt. Som ett resultat av det ovanstående valet av 100 namn blev sammansättningen i konventet väldigt konservativ. De flesta av de 299 kom från Bangkok. Hälften kom från regeringen och 12 procent var affärsmän och bankfolk.

Den 8 januari 1974 kom ett första utkast till en ny författning. Sanyas justitieminister, Prakob Hutasing (Prakop Hutasing) ประกอบ หุตะสิงห์ (5 februari 1912-28 juli 1994), hade varit en av de ledande i arbetet med den nya författningen tillsammans med Kukrit Pramoj och en rad akademiker.

(Prakob Hutasing)

Förslaget blockerades emellertid av en stor konservativ grupp. Ledaren för denna hette Kasem Chatikavanich (Kasem Chatikawanit) เกษม จาติกวณิช (18 mars 1924-17 oktober 2010). Utkastet revs nu upp av Kasems konservativa grupp och de skrev en egen författning, men de gav ändå efter för några av demokratirörelsens krav. Kasem var direktör för Electricity Generating Authority of Thailand (EGAT) (Kan Fai Fa Phai Phlit Haeng Prathet Thai) การไฟฟ้าฝ่ายผลิตแห่งประเทศไทย och en god vän till kungen.

(Kasem Chatikavanich)

Författningsförslaget blev inte alls vad premiärminister Sanya hade föreställt sig och vid ett tillfälle avgick han faktiskt. Han stannade bara kvar efter att ha övertalats att fortsätta av kung Bhumibol. Palatset tyckte däremot att det slutgiltiga utkastet var tillräckligt demokratiskt, men med ett undantag. Tidigt 1975 lade palatset till att premiärministern skulle skriva under och godkänna kungens utnämningar till senaten i stället för presidenten för kronrådet. Det ursprungliga förslaget gjorde att kungen riskerade att kunna betraktas som en politisk aktör.

Den 7 oktober 1974 trädde den nya författningen i kraft och den visade på framstegsvänlighet där folkets rättigheter och skyldigheter fanns tydligt angivet. Män och kvinnor hade nu lika värde och arbetare hade rätt att organisera sig. Alla thailändare skulle upprätthålla och respektera nationen, religionen och monarkin, men nu även en demokratisk regeringsform.

Författningen och monarkin fick likvärdig status. Statliga ämbetsmän och medlemmar i kronrådet skulle svära trohet till båda och det skulle inte ges amnesti till någon som störtade kungen eller avskaffade författningen. I tidigare kupper hade kungen utverkat amnesti då författningarna avskaffats.

I december 1974 hade en grupp hårdföra arméfolk och folk från operationskommandot för inre säkerhet (ISOC) tagit hem Thanom Kittikachorn till Thailand igen. Det var först efter flera dagar som Sanya och Kris lyckades tvinga honom att lämna landet igen.

Många iakttagare menade att hur röda studenterna än tycktes vara så utgjorde de inte något allvarligt hot mot staten och många av studenterna gillade faktiskt Sanya för hans uppriktiga försök att ta itu med landets fattigdom och orättvisor. Men Sanya hade varken stöd eller nog med tid på sig för att genomföra allt han gärna ville.

Sanya tillsatte en kommitté för att medla i dispyterna mellan bönderna, jordägarna och penningutlånarna. Han införde en kontroll av böndernas arrenden av risfält och presenterade ett program för markdistribution som skulle ge folk möjlighet att ockupera mark i mindre viktiga skogsreservat, men de fick inte äganderätt till marken. Kung Bhumibol själv tyckte att detta var de viktigaste sociala frågorna.

Att Sanya fick vara kvar i sitt ämbete berodde på kungens beskydd och på den populäre överbefälhavaren Kris Sivara. Kris lyckades kuva upprorstendenser i armén genom att säga att en kupp mot Sanya också var en kupp mot monarkin.