Först försökte den gamle veteranpolitikern och ledaren för Demokratiska partiet Seni Pramoj att samla en koalitionsregering. Seni hade blivit Khuang Aphaiwongses efterträdare som ledare för partiet. Efter tre veckor hade han bildat en koalition med två vänsterpartier, men hans regering tvingades avgå redan efter två veckor (21 februari-6 mars) efter att ha misslyckats med att överleva en misstroendeförklaring.

Då Senis regering var borta blev det hans bror Kukrit Pramoj som fick uppgiften att försöka bilda en ny regering. Den 17 mars 1975 bildades en koalition med sjutton(!) partier från centrum till höger. Koalitionen leddes av Kukrit och hans Social Action Party. Kukrits vältalighet, humor och ingrodda misstro mot armén gjorde honom vida folkligt populär. Bland de som gillade honom fanns både akademiker och studenter.

Före valet hade Kukrit förklarat att han ville åstadkomma en bättre fördelning av välfärden i landet genom att förändra skattesystemet, administrationen och utbildningsväsendet. Han sade att en landreform var en nödvändig för att kunna lösa problemen på landsbygden. Angående den undergrävande verksamheten sade Kukrit att ”tidigare regeringar har inte gjort något för att minska den.” Förbättrade villkor på landet och bättre inkomster ”kommer att innebära att folk kommer tillbaka från djungeln. De flesta av dem har inte någon ideologi.”

Under 1974-1975 uppskattades antalet kommunistiska gerillasoldater till omkring 8 000 man. I deras radiosändningar talades ofta om ett revolutionärt krig, men de olika vänstergrupperna var långt ifrån en enad styrka. De hade stöd hos bönderna då de fokuserade på sociala orättvisor. Thailands kommunistiska parti undvek medvetet att attackera monarkin och buddhismen. Uppskattningsvis bodde det omkring 100 000 personer på de områden som kommunisterna kontrollerade.

Som premiärminister införde Kukrit bland annat en anständig minimilön, förbättrade finansieringen för projekt på landsbygden, försökte införa en landreform och lät bygga allmännyttiga bostäder. Han införde också en guvernörspost för Bangkok för att ge staden sin egen administration. Försöket att genomföra en landreform gjordes i kungens namn.

Kukrit bad stora markägare att donera mark eller sälja den billigt till staten. Det sägs att Chitti Tingsabadh (Chitti Tingsaphat) จิตติ ติงศภัทิย์ (16 mars 1908-3 mars 1995), som var en av Sanyas kollegor i justitiedepartementet, i tysthet hade skänkt mer än 10 000 amerikanska tunnland till kungen, som i sin tur donerade marken vidare i sitt eget namn. 1 amerikanskt eller brittiskt tunnland är 4 046,9 kvadratmeter. Trots kungens engagemang misslyckades landreformen fullständigt. Ingen, inte ens i kungens egen krets av rika och mäktiga personer, donerade någon mark.

(Chitti Tingsabadh)

Bidragande till Kukrits tidiga politiska framgångar var hans löfte om ett amerikanskt militärt tillbakadragande från Thailand. Här säger mina källor att han i maj 1975 hade uppmanat USA att lämna Thailand inom ett år. Källorna är litet oeniga om hur många amerikaner det fanns i Thailand vid den här tiden och om hur många flygplan de hade på baserna. Källorna talar om 25 000-27 000 man och 300-350 militära flygplan.

Kukrit ville också förhandla med folkrepubliken Kina om att återuppta de diplomatiska förbindelserna och avskaffa antikommunistlagen som missbrukades av polisen och militären. Anledningen till att de diplomatiska förbindelserna hade brutits var att kung Bhumibol och drottning Sirikit hade besökt Taiwan i juni 1963. 1969 hade Taiwans försvarsminister Chiang Ching-kuo เจียง จิ่งกั๊วะ (27 april1910-13 januari 1988) också besökt Bangkok där han träffade kungen.

Tidigt 1975 hade kommunisterna vunnit terräng i Indokina. I Kambodja intog de röda khmererna Phnom Penh den 17 april och Sydvietnam kapitulerade den 30 april. De röda khmerernas maktövertagande i Kambodja innebar att tusentals människor från Kambodja började fly till Thailand för att komma undan svält och död. Paniken späddes på av falska amerikanska underrättelserapporter som berättade om Hanois planer att ta kontroll över hela det sydostasiatiska fastlandet.

Kukrit hade försökt förmå operationskommandot för inre säkerhet (ISOC) att förstå att deras ytterst hårda linje mot den undergrävande verksamheten i landet bara förvärrade det politiska läget. Trots varningen fortsatte ISOC sina tuffa kampanjer som i stället blev ännu mera brutala.

Extremhögern började nu bli allt mera aktiv. Strax innan Hanoiregimens allra första besök i Bangkok på regeringsnivå förklarade försvarsministern och medlemmen i ISOC Pramarn Adireksarn att vietnameserna intrigerade mot Thailand. Agenter från Nawaphon såg därefter till att skapa upplopp i staden Sakon Nakhon, där antalet vietnamesiska immigranter var som störst i Thailand. Pramarn gifte sig för övrigt med Phin Choonhavans dotter. Hon är känd som Thanphuying Charoen Adireksarn ท่านผู้หญิง เจริญ อดิเรกสาร (22 januari 1917-16 mars 2012).

(Thanphuying Charoen Adireksarn)

I maj 1975 gick personalen vid det delvis palatsägda hotellet Dusit Thani ännu en gång ut i strejk. Ledningen kallade in Red Gaurs som genom sina hot tvingade de strejkande att ge sig av. Medlemmar från Red Gaurs anställdes därefter som hotellets säkerhetsvakter. Alla anställda vid hotellet avskedades och Dusit Thani stängdes. En månad senare öppnade hotellet igen med helt ny personal. De som startat strejken fruktade för sina liv och gömde sig för att slutligen ansluta sig till kommunisterna.

Medan politikerna bekämpade varandra och gav tidningsläsarna underhållning, eller retade upp dem, höll vänsterstudenter från universiteten nu att fjärma sig från tidigare sympatisörer genom retoriska överdrifter. Detta fick till följd att en kontrareaktion snabbt började utveckla sig hos den politiska högern.

I juli 1975 åkte Kukrit till Beijing för att formellt återuppta de diplomatiska förbindelserna med Kina. Då passade Red Gaurs på att provocera fram våld vid flera små strejker och vid vänsterpartiernas olika aktiviteter. Polisen som fanns på plats gjorde inget för att ingripa. Då Kukrit kom hem anklagade han polisen för indirekt stöd till mobben. Reaktionen lät inte vänta så länge på sig och den 19 augusti marscherade hundratals polismän till Kukrits hus som genomsöktes. Många av de poliser som deltog hade anknytning till Red Gaurs.

(Mao och Kukrit 1975)

Dagen efter anslöt sig Red Gaurs, Village Scouts och Nawaphon till protesterna mot Kukrit. De tilläts till och med använda polisens bilar och radioutrustning. Varken Kukrit eller överbefälhavaren Kris Sivara vågade göra något som kunde resultera i en motreaktion eller utlösa en militärkupp. Handley berättar att Kukrit ändå såg till att arrestera ledaren för de poliser som genomsökt och delvis fördärvat hans hem. I april 1976 då rättegången mot honom skulle börja tilläts han plötsligt att bli ordinerad som munk!

Detta var normalt sett inte i överensstämmelse med munkväsendets regler, men i det här fallet beskyddades han av kungens andlige rådgivare Phra Yanasangworn, som var abbot i Wat Bowonniwet. I ett uttalande från Yanasangworn sade han att bevisen i ärendet inte var tillräckligt starka. Detta uttalande gjorde han innan fallet ens hade tagits upp till rättslig prövning!

I mars 1975 hade kung Bhumibol utnämnt general Samran Bhaetyakul till medlem i kronrådet. Samran hade nyligen pensionerats som vice armékommendant. Samrans far hade tjänstgjort hos kung Vajiravudh och kung Bhumibol hade känt Samran sedan 1960-talet, då han varit ansvarig för de första thailändska soldaterna som skickats till Vietnam.

Samran skrev också viktiga dokument om nödvändigheten att ta itu med den undergrävande verksamheten bland bergsstammarna på ett uppriktigt menat sociopolitiskt sätt. Trots denna insikt förespråkade han samtidigt en tuff militär taktik med Search and Destroy-taktik, bombningar och granatbeskjutning. Bland Samrans uppdrag som kommendant i slutet av 1960-talet hade varit att bekämpa rebeller vid Thailands västra gräns och sedan längst upp i norr.

Under åren 1973-1974 hade Samran varit vice talman i parlamentet och hade fortsatt att arbeta med ISOC och att hjälpa Nawaphon. Som rådgivare uppfyllde han kung Bhumibols önskan om en ärlig och professionell soldat som kunde informera honom om den nationella säkerheten på ett rättframt sätt. Samran och kung Bhumibol delade åsikten att sociala och ekonomiska skäl låg bakom den undergrävande verksamheten, men de ansåg också att landet stod inför ett ödesdigert hot och hyste inga betänkligheter att genomföra omfattande hårda åtgärder.

Under de nio första månaderna av 1975 mördades mer än 20 framstående bondeaktivister. Allmänt sett ansågs Nawaphon ligga bakom dessa mord.

Den 23 augusti 1975 hade Pathet Lao i tysthet smugit sig in i Vientiane och den 2 december tog man över makten och gjorde slut på den 600-åriga laotiska monarkin. Känslan av osäkerhet växte både bland Thailands vänster- och högerfolk och orsakade spänningar i Kukrits bräckliga koalition.

I början av 1976 fortsatte extremhögerns överfall på vänsterfolk. Förskräckta studenter, arbetare och bondeaktivister tvingades mer eller mindre i armarna på kommunisterna. Med stöd från försvarsministern Pramarn Adireksarn ledde en arméfraktion, som var lojala mot Thanom och Praphas, ett möte med 15 000 Nawaphonanhängare. De krävde att Kukrit skulle lämna över makten till en militärregim.

Kukrits regim vacklade också av andra skäl. En miljon personer var nu arbetslösa och regeringen drabbades av en strejk där 200 000 företagsanställda protesterade över sina levnadskostnader. Kukrit gav efter för deras krav och regeringen skrev under det allra första avtalet med en statlig företagsfackförening. Efter detta blev han kallad svag och till och med vänstervriden. Med ett visserligen svagt stöd från general Kris Sivara kunde Kukrit ändå stanna kvar som premiärminister. Handley säger att Kris menade att Nawaphon var ett större hot mot samhället än en vietnamesisk invasion!

Då Kukrit begärde att USA skulle lämna Thailand före den 20 mars 1976 och börja återlämna baserna till thailändsk kontroll bröt Kris Sivara till sist med Kukrit. Vid den här tiden fanns det omkring 7 000 amerikanska soldater på thailändsk mark. USA slog då tillbaka med hjälp av den thailändska högern och de lade fram "bevis" för att Vietnam planerade en invasion av Thailand och militären genomförde en hotfull mobilisering.

Den 11 januari 1976 krävde arméledarna att Kukrit skulle avgå och upplösa nationalförsamlingen. Alternativet var en kupp och den 12 januari gick Kukrit med på kraven och utlyste nyval. Valen skulle hållas den 4 april 1976. Som tillfällig premiärminister under valrörelsen fortsatte Kukrit att bearbeta USA att de skulle lämna Thailand före den 20 mars.

USA:s ambassadör Charles S. Whitehouse ชารล์ เอส ไวท์เฮ้าส์ (5 november 1921-25 juni 2001), som motsatte sig förslaget, reste då till Chiang Mai för att diskutera ärendet med kung Bhumibol. Kort tid efter ändrade en förlägen och arg Kukrit tidpunkten för det amerikanska tillbakadragandet till juni månad.

(Charles S. Whitehouse)

Många thailändare var nu trötta på oroligheterna och extremhögern och hoppades på att det kommande valet skulle resultera i en liberal regering. Kukrits Social Action Party, Senis Demokratiska parti och vänsterpartiet Socialist Party of Thailand sågs som en tänkbar koalition. Ledaren för Socialist Party of Thailand hette Boonsanong Punyodyana (Bunsanong Bunyothayan) บุญสนอง บุญโยทยาน (31 december 1936-28 februari 1976). Partiet hade bildats 1974 och hade som tidigare omtalat fått 15 av de 269 platserna i representanthuset i de allmänna valen 1975.

(Boonsanong Punyodyana)

Tragiskt nog blev Boonsanong nedskjuten och mördad den 28 februari 1976. Mer än 10 000 personer deltog i den minneshögtid vid Thammasatuniversitetet som avhölls några dagar efter Boonsanongs död. Hans död tolkades som ett hårt slag både mot partiet och mot demokratin i Thailand och partiet upplöstes samma år.

Under valkampanjen var de tre ovan nämnda politiska partiernas viktigaste frågor att avsluta den amerikanska militära närvaron i landet, verka för större ekonomisk rättvisa, mer hjälp till de fattiga, en hårdare kontroll över ISOC och att få bort korrupta militärkontrollerade affärsmonopol.

Högern kontrade med att skrämmas genom att säga att de liberala partierna var en fasad för Thailands kommunistiska parti och att Vietnam var ute på att erövra Thailand och avskaffa buddhismen och monarkin i Laos. En amiral vid namn Sangad Chaloryu (Sangat Chaloyu) สงัด ชลออยู่ (4 mars 1915-23 november 1980) skrämde upp folk genom att påstå att kommunistiska sabotörer redan hade nästlat sig in i Bangkok.

Ett dagligt radioprogram leddes av drottning Sirikits kusin generallöjtnant Utharn Sanidwongse na Ayutthaya (Uthan Sanitwong na Ayutthaya) อุทาร สนิทวงศ์ ณ อยุธยา med hätskt antikommunistiskt innehåll. Han anklagade till och med Kukrit och Seni för samröre med kommunisterna. Då denna arméradiostation hade den starkaste sändarkapaciteten i Thailand var detta den station som de flesta lyssnade på. Möjligtvis var Utharn bara överstelöjtnant vid den här tiden.

Pramarn Adireksarn och hans parti Chart Thai hade direkta förbindelser med både Red Gaurs och Village Scouts och valde som valslogan Right Kill Left (khwa phi-khat sai) ขวาพิฆาตซ้าย! Under 1976 fortsatte de politiskt motiverade morden och våldsamheterna, som i princip alltid drabbade personer tillhörande vänstern och den 15 februari försökte Red Gaurs placera en bomb i vänsterpartiet New Force Partys högkvarter. Bomben exploderade emellertid i förtid och dödade bara attentatsmannen. I mars kastade Red Gaurs bomber på studentaktivister och dödade fyra personer.

Under den fortsatta valrörelsen trakasserade polisen vänsterpartierna och till och med aktiva moderata politiker fruktade för sin säkerhet. Då man nådde fram till valdagen hade mer än 30 personer mördats runt om i landet. Under dödshot valde många att inte delta i valen.

Faktum var att Kukrits politik faktiskt varit ganska populär bland delar av befolkningen. Men han var fångad mellan militären, oppositionen och sina egna koalitionspartners och deras extrema högerpolitik. Detta gjorde att hans politik och försök till reformer hade försvårats eller helt enkelt saboterats. Hans försök till stödåtgärder till bönderna hade stoppats i byråkratin och regler om minimilöner till arbetarna hade inte följts av arbetsgivarna.

Kukrit hade ju dessutom tvingats leva med ett ständigt hot om en militärkupp och hans koalitionspartners hade samarbetat med armén för att försvara antikommunistlagen (Anticommunist Act) och hade också bekämpat Kukrits utrikespolitik.