Modern tid - Thailand under och efter Vietnamkriget
Den undergrävande verksamheten i Thailand

Under 1960-talet ledde en rad faktorer fram till en politisk utmaning från landsbygden mot militärregeringen i Bangkok. I synnerhet handlade det om bönderna i nordöst (Isan). Regeringens försök att förbättra utbildningen och villkoren för lantbefolkningen medverkade paradoxalt nog till att göra bönderna medvetna om sin egen situation. De kunde nu se hur dåligt de hade det i jämförelse med folket i städerna.

Men det var inte de allra fattigaste som var mest angelägna om att utmana regimen. Istället handlade det om de som fått tillgång till en begränsad utbildning. Det var bland dessa människor som den undergrävande verksamheten mot regeringen uppstod och den var i full gång i slutet på 1964. De gamla vänstermännen från den politiska oppositionen hade nu slagit sig samman med Thailands kommunistiska parti i ett försök att samordna sina ansträngningar.

Det berättades om bildandet av den thailändska självständighetsrörelsen den 8 december 1964, bildandet av Thailands patriotiska front (Khabuan Kan Naeo Thai Rak Chat) ขบวนการแนวไทยรักชาติ den 1 januari 1965 och om infiltration av kinesiska terrorister i området. Ledaren för Thailands patriotiska front, med säte i Kina, påstods vara den landsflyktige Pridi Banomyong.

Det engelska namnet för den Thailändska självständighetsrörelsen var Thailand Independence Movement (TIM) och Thailands patriotiska front heter Thai Patriotic Front (TPF).

Under 1965 dök det upp liknande grupper i provinserna Loei, Phitsanulok och Phetchabun. Nu hade också den undergrävande verksamheten blivit ett allvarligt hot i södra Thailand i provinsen Surat Thani och längre söderut i Nakhon Si Thammarat. I nord och nordöst var det mestadels thailändare inblandade, men längst ner i söder fanns även malajdissidenter och kinesiska trupper från Malaysias kommunistparti.

Thailand hade nu fått ett allvarligt och omfattande internt problem som man inte kunde bortse ifrån som man gjort på 1920-talet. Den gången hade det handlat om några få missnöjda kinesiska och sino-thailändska intellektuella. Under åren 1964 och 1965 kom allt mer alarmerande rapporter om upprorisk verksamhet i nordöstra Thailand.

När Sydvietnam såg ut att vara på väg att bryta samman helt 1965 uttalade sig den kinesiske utrikesministern Chen Yi (Choen Yi) เฉิน ยี่ (26 augusti 1901-6 januari 1972) offentligt: "Vi hoppas att ett gerillakrig skall vara igång i Thailand innan detta års slut." Det blev som han hoppats och de första väpnade sammanstötningarna med kommunister i nordöst inträffade också innan årets slut.


(Chen Yi)

Kort tid därefter förenades den Thailändska självständighetsrörelsen och Thailands patriotiska front. Den nya sammanslagningen fortsatte sedan uppenbart under namnet Thailands patriotiska front. Detta efter förslag från Beijing och Hanoi.

En lågintensiv väpnad kamp började i augusti 1965 med strider i distriktet Na Kae นาแก i provinsen Nakhon Phanom. Vid den här tiden uppskattar en del källor att partiet hade omkring 1 200 beväpnade soldater. Väpnade sammanstötningar krävde 1966 ett genomsnitt av 10 dödade per månad.

Från en radiostation vid namn det Thailändska folkets röst (Sathani Withayu Siang Prachachon Haeng Prathet Thai) สถานีวิทยุเสียงประชาชนแห่งประเทศไทย i Kunming i Kina blev hela norra Thailand utsatt för en våldsam propaganda.

Det finns dock källor som påstår att radiostationen låg i norra Laos. Men hursomhelst så hade radiostationen börjat sina sändningar redan i mars 1962. Under tiden uppgav regimen i Bangkok att tusentals kommunister hade arresterats eller övergivit sig till regeringsstyrkorna.

Radiostationens engelska namn var Voice of the People of Thailand (VOPT).

En man vid namn Sulak Sivaraksa (Sulak Siwarak) สุลักษณ์ ศิวรักษ์ (27 mars 1933-) var kritisk till kung Bhumibols passivitet och uppmanade honom att träda fram och använda sin makt för att leda landet. Denne Sulak kommer du att läsa mera om längre fram. Enligt Handley hade Sulak tidigare varit en av prins Bidyalabh Bridhyakorns (Dhani Nivat) skyddslingar.


(Sulak Sivaraksa)

Liknande kritik fanns också i internationell media som karaktäriserade kungen som sympatisk, men utan initiativkraft. Thailand betraktades också som oengagerat då det gällde sitt eget försvar i det kalla kriget.

Året efter skrev ett antal journalister och författare, både thailändska och utländska, att Thailands militärkontrollerade regering var djupt korrumperad och att den amerikanska närvaron hade en skadlig effekt på det thailändska samhället. De kritiserade landets dåliga styre och avsaknaden av demokratiska institutioner och den förvärrade fattigdomen som gynnade den undergrävande verksamheten.

Kungen tog till sig av kritiken och minskade ner tiden han använde på sina fritidsintressen och kastade sig in i kampen mot kommunismen. I början handlade det mest om att han och drottningen visade sig mer offentligt och antalet framträdanden ökade från 341 stycken 1965 till 553 stycken 1969.

Kung Bhumibols nya roll fick nu en mera militär framtoning i hans egenskap som överbefälhavare för de thailändska militära styrkorna och han började öppet förespråka hårda amerikanska och thailändska militära insatser mot kommunisterna.

I februari 1966 hade Bhumibol bett USA:s vicepresident Hubert Humphrey ฮิวเบิร์ต ฮัมเฟรย์ (27 maj 1911-13 januari 1978) om mer militärhjälp för att kunna försvara sig mot en eventuell kommunistisk invasion av Thailand.


(Hubert Humphrey)

Då Bhumibol var på semester i England sommaren 1966 förklarade han flera gånger att Kina och Vietnam var ett allvarligt hot mot Thailand. Han berättade för reportrar att ett av hans syften med resan till England var att köpa flygplan till den thailändska militären, vilket egentligen inte var kungens ansvarsområde.

Senare samma år försökte Bhumibol förmå USA att utvidga sitt krig mot Hanoi och kritiserade till och med Washington för uppehållet med flygbombningarna av Nordvietnam.

Kung Bhumibol pressade också Thanom att skicka fler soldater till nordöst för att bekämpa CPT och begärde mer amerikanskt stöd då Thailand gått med på att skicka ett större antal stridande soldater till Vietnam.

Kungen började nu anstränga sig ännu mer för att besöka militärläger och soldater i fält. Han var ofta klädd i arméuniform med en pistol på ena höften och en walkie- talkie på den andra.

Pressen publicerade många fotografier där kungen provsköt olika vapen. Drottning Sirikit fanns ofta med vid hans sida och även hon var klädd i arméuniform och poserade med vapen. En elitgrupp av soldater som skickades till Vietnam kom att kallas Drottningens jägarförband.

Även kronprins Vajiralongkorn (Chao Fa Maha Wachiralongkon) เจ้าฟ้ามหาวชิราลงกรณ์ (28 juli 1952-) bidrog till familjens nya militära image. Innan han skickades till England för studier i januari 1966 utnämndes han 13 år gammal till fänrik i armén och till underlöjtnant i flottan och flygvapnet.


(Kronprins Vajiralongkorn med sina föräldrar i England den 27 juli 1966)

Varje gång som kronprinsen återvände hem till Thailand för semester tog han på sig en fältuniform och följde sin far under hans besök i läger tillhörande gränspolisen Border Patrol Police (BPP) (Tamruat Trawen Chaidaen) ตำรวจตระเวนชายแดน och armén.


(Kronprins Vajiralongkorn med sin pappa)

15 år gammal deltog Vajiralongkorn i grundläggande militär träning och lärde sig skjuta med automatvapen. Inte så lång tid efter fick han skjuta med mera grovkalibriga maskingevär och använda granatkastare. Palatset lät publicera bilder på far och son då de övningssköt tillsammans, och prinsen lärde hur man tog isär, rengjorde och samlade olika vapen.

Kung Bhumibol intensifierade också sitt arbete med att förbättra livskvaliteten för befolkningen. Detta gjorde han med tanke på att den undergrävande verksamheten hade sina rötter i fattigdom och social misär. Ett av hans huvudprojekt var att hjälpa och utveckla en by vid namn Hup Kapong (Hup Kaphong) หุบกะพง nära Cha-am ชะอำ.

Palatset stödde också gränspolisens (BPP) försök att förbättra tillvaron för bergsfolken. Palatset representerades här av kungens mamma Sangwan under hennes tidiga vistelse i Thailand. Ofta anlände Sangwan med helikopter till bergsfolkens byar. Hon kom klädd i arméuniform flankerad av tungt beväpnade soldater.

Läkare som reste med henne gav byborna medicinsk behandling och andra medarbetare delade ut filtar, mediciner och pengar till dem. Sangwan fick smeknamnet Mae Fa Luang แม่ฟ้าหลวง, eller ‘‘kungamodern från himlen."

Tidigare hade bergsfolkens skolor, som sköttes av BPP, inte haft några namn utan bara ett nummer, men de döptes nu till namn som fanns i den kungliga familjen. Sangwans hjälpinsatser blev 1969 kända under namnet Princess Mother’s Medical Volunteers foundation (PMVV) (Nuai Phaet Asa Somdet Phra Si Nakharinthara Borommaratchani) หน่วยแพทย์อาสาสมเด็จพระศรีนครินทราบรมราชชนนี.

Hon använde också allmänna donationer 1967 för att skapa en fond på en miljon baht för att hjälpa BPP-soldater och deras familjer.

Att kung Bhumibol blivit starkt engagerad i den nationella säkerheten och nationens ekonomiska politik visade hans och drottningens 25 dagar långa resa till USA i juni 1967. Nu var det betydligt färre ceremonier än det varit 1960 och handlade istället om att stärka förhållandet mellan USA och Thailand.

Tidigare under 1967 hade USA begärt att Thailand skulle bistå med 20 000 man marktrupper till Sydvietnam, samtidigt som amerikanerna själva utökade sina trupper med 200 000 man.

Kungen förde samtal med viktiga personer såsom president Lyndon B. Johnson, New Yorks guvernör (och den möjlige framtida presidentkandidaten) Nelson A. Rockefeller เนลสัน รอกกีเฟลเลอร์ (8 juli 1908-26 januari 1979) och James Linen เจมส์ ลีเนน (20 juni 1912-1 februari 1988) som var Time Magazines ไทม์ förläggare.


(Nelson A. Rockefeller)


(James Linen)

Den 27 juni 1967 träffade han president Johnson i Vita huset efter att först ha tillbringat en stor del av dagen med försvarsminister Robert McNamara. Det blev senare också ett andra möte med presidenten. Innan mötena hade Bhumibol bett USA att leva upp till sina garantier angående Thailands säkerhet och att sluta med att bidra till korruptionen och misskötseln i den thailändska regeringen.

Vad som sades under mötena mellan Bhumibol och presidenten är fortfarande en hemlighet, men det handlade uppenbart om hur Thailand skulle förhålla sig till den undergrävande verksamheten och USA:s begäran om thailändska trupper i Vietnam.

Andra källor säger att kungen förhandlade om villkoren för att skicka thailändska soldater till Vietnam. Han krävde att de skulle handla om frivilliga som skulle få bättre träning, bättre vapen och bättre betalt än andra soldater. Bhumibol sade också att de thailändska soldater som inte skulle till Vietnam var underbetalda och dåligt tränade och begärde att de skulle få mera hjälp från USA.

Dessutom handlade det om USA:s vilja att försvara Thailand vid ett eventuellt angrepp på landet. Bangkok fruktade nämligen också att thailändska trupper i Vietnam kunde få Nordvietnam att inleda bombräder mot Thailand. Trots förhandlingarna framgick det inte tydligt hur USA ställde sig till Thailands begäran om en amerikansk säkerhetsgaranti. Men det var uppenbart att Johnson inte ville ha ett utvidgat krig.

Johnson sade till kung Bhumibol att det enda sättet Thailand kunde försvara sig på var att låta sina trupper få stridserfarenhet i Vietnam. Han varnade också Thailand att de behövde förbereda så många soldater som möjligt om det skulle uppstå stridigheter på thailändsk mark.

Under resan träffade kungen också affärsmannen Henry Kearns เฮนรี่ เคิร์น (30 april 1911-29 maj 1985) som varit värd för kungafamiljen i Los Angeles ลอสแอนเจลิส 1960. Kearns planerade flera omfattande investeringar i Thailand och då speciellt ett massa- och pappersbruk, som fördröjts av byråkratiska skäl.

Det senare joint venture-projektet mellan monarkins Crown Property Bureau (CPB) (Samnak Ngan Sapsin Suan Phra Mahakasat) สำนักงานทรัพย์สินส่วนพระมหากษัตริย์ och pappersbruket indikerar att Bhumibol ingrep personligen för att förverkliga projektet då han återvänt hem.

CPB är en thailändsk regeringsliknande myndighet som är ansvarig för att förvalta kronans förmögenhet i landet. CPB övervakas av en styrelse där den thailändska finansministern är ordförande. Kronans egendom tillhör inte kungen privat, utan tillhör monarkin som institution. CPB rapporterade över 5 miljarder baht i inkomster 2004.

Bhumibols allt kärvare offentliga uttalanden, hans poserande med väpnade trupper och hans resa till USA för att diskutera säkerhetsfrågor medverkade till att den tidigare kritiken mot honom om att han bara var en galjonsfigur som tillbringade sin tid med jazz och segelbåtar minskade. Som han begärt hade Washington ökat sin ekonomiska och materiella hjälp till de thailändska soldaterna.

Men kungens USA-resa hade också gjort honom medveten om den ökande opinionen i USA mot Vietnamkriget och att detta med tiden skulle visa sig i ett minskat engagemang att försvara Thailand.

Den amerikanska pressen framställde Thailand, efter två årtionden och en miljard dollar i ekonomisk och materiell hjälp från USA, som ett land lett av korrupta, odugliga och diktatoriska generaler som sysslade med ohämmad narkotikahandel, en blomstrande sexindustri och som medverkande till landets fattigdom.

I kongressen stämplade den framstående senatorn och krigsmotståndaren J. William Fulbright เจ วิลเลียม ฟุลไบรท์ (9 april 1905-9 februari 1995) Thailand som odemokratiskt och inte värt att stödja.


(James William Fulbright)

Budskapet från president Johnson var också att Thailand var tvunget att förbättra sin image genom att göra sig av med Thanom, införa en ny permanent författning och genomföra demokratiska val. Den tillfälliga författningen från 1959 gällde fortfarande.

Under tiden härjade korruptionen i nationen, vilket fick CPT att växa. ‘‘Om alla korrupta personer blev avrättade skulle det kanske inte finnas så många människor kvar,’’ sade kungen till collegestudenter 1967, där han emellertid tillade att han inte hade någon omedelbar lösning på hur man skulle komma till rätta med problemen.

Då Bhumibol kommit hem från Washington satte han press på Thanom att återinföra en permanent författning och utlysa allmänna val. Men Thanom valde att skynda långsamt då han var orolig för att biträdande premiärminister Praphas skulle försöka ta makten.


Stavningsvarianter;

Thailands patriotiska front; Thailand Patriotic Front.

Chen Yi; Choen I เฉิน อี้, Choen I เฉินอี้.

Na Kae; Amphoe Na Kae อำเภอนาแก.

Det Thailändska folkets röst; Voice of People's Thailand.

Sulak Sivaraksa; Sulak Sivaraks.

Drottningens jägarförband; Queen’s Rangers.

Vajiralongkorn; Maha Vajiralongkorn.

Border Patrol Police; Border Police Patrol.

Cha-am; Cha Am.

Mae Fa Luang; Mae Fah Luang.

Denna artikel senast uppdaterad: 2020-09-05, 11.05
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.