Sammanfattningsvis kan man säga att den kommunistiska undergrävande verksamheten i Thailand med tiden utvecklade sig till ett gerillakrig som varade mellan 1965 och 1983. Kriget började minska i intensitet 1980 efter att en amnesti hade utfärdats för gerillan och 1983 avslutade Thailands kommunistiska parti (CPT) sin gerillaverksamhet.

Under 1960-talet var det en rad faktorer som blev till politiska utmaningar för militärregeringen. I synnerhet handlade det om bönderna i nordöst (Isan) och deras levnadsvillkor. Regeringens försök att förbättra utbildningen och villkoren för lantbefolkningen medverkade paradoxalt nog till att göra bönderna medvetna om sin egen situation. De kunde nu se hur dåligt de hade det i jämförelse med folket i städerna.

Det var dock inte de allra fattigaste som var mest angelägna om att utmana regimen. I stället handlade det om de som fått tillgång till en begränsad utbildning. Det var bland dessa som den undergrävande verksamheten mot regeringen uppstod och den var i full gång i slutet på 1964. De gamla vänstermännen från den politiska oppositionen hade nu slagit sig samman med Thailands kommunistiska parti i ett försök att samordna sina ansträngningar.

Det berättades om bildandet av den Thailändska självständighetsrörelsen den 8 december 1964, bildandet av Thailands patriotiska front (Naeo Ruam Rak Chat Thai) แนวร่วมรักชาติไทย den 1 januari 1965 och om infiltration av kinesiska terrorister i området. Ledaren för Thailands patriotiska front, med säte i Kina, påstods vara den landsflyktige Pridi Banomyong. Det engelska namnet för den Thailändska självständighetsrörelsen var Thailand Independence Movement (TIM) och Thailands patriotiska front heter Thai Patriotic Front (TPF).

Under 1965 dök det upp liknande grupper i provinserna Loei, Phitsanulok och Phetchabun. Nu hade också den undergrävande verksamheten blivit ett allvarligt hot i södra Thailand i provinsen Surat Thani och längre söderut i Nakhon Si Thammarat. I nord och nordöst var det mestadels thailändare inblandade, men längst ner i söder fanns även malajdissidenter och kinesiska trupper från Malaysias kommunistparti.

Thailand hade nu fått ett allvarligt och omfattande internt problem som man inte kunde bortse från som man gjort på 1920-talet. Den gången hade det handlat om några få missnöjda kinesiska och sino-thailändska intellektuella. Under åren 1964 och 1965 kom allt mer alarmerande rapporter om upprorisk verksamhet i nordöstra Thailand.

När Sydvietnam såg ut att vara på väg att bryta samman helt 1965 uttalade sig den kinesiske utrikesministern Chen Yi (Choen Yi) เฉิน ยี่ (26 augusti 1901-6 januari 1972) offentligt: "Vi hoppas att ett gerillakrig skall vara igång i Thailand innan detta års slut." Det blev som han hoppats och de första väpnade sammanstötningarna med kommunister i nordöst inträffade också innan årets slut.

(Chen Yi)

Kort tid därefter förenades den Thailändska självständighetsrörelsen och Thailands patriotiska front. Den nya sammanslagningen fortsatte sedan uppenbart under namnet Thailands patriotiska front. Detta efter förslag från Beijing och Hanoi. En lågintensiv väpnad kamp började i augusti 1965 med strider i distriktet Na Kae นาแก i provinsen Nakhon Phanom. Vid den här tiden uppskattar en del källor att partiet hade omkring 1 200 beväpnade soldater. Väpnade sammanstötningar krävde 1966 ett genomsnitt av 10 dödade per månad.

Från en radiostation vid namn det Thailändska folkets röst (Sathani Withayu Siang Prachachon Haeng Prathet Thai) สถานีวิทยุเสียงประชาชนแห่งประเทศไทย i Kunming i Kina blev hela norra Thailand utsatt för en våldsam propaganda. Radiostationens engelska namn var Voice of the People of Thailand (VOPT). Det finns dock källor som påstår att radiostationen låg i norra Laos. Hur som helst så hade radiostationen börjat sina sändningar redan i mars 1962. Under tiden uppgav regimen i Bangkok att tusentals kommunister hade arresterats eller övergivit sig till regeringsstyrkorna.

En man vid namn Sulak Sivaraksa (Sulak Siwarak) สุลักษณ์ ศิวรักษ์ (27 mars 1933-) var kritisk till kung Bhumibols passivitet och uppmanade honom att träda fram och använda sin makt för att leda landet. Denne Sulak kommer du att läsa mera om längre fram. Enligt Handley hade Sulak tidigare varit en av prins Bidyalabh Bridhyakorns (Dhani Nivat) skyddslingar. Liknande kritik fanns också i internationell media som karaktäriserade kungen som sympatisk, men utan initiativkraft. Thailand betraktades också som oengagerat då det gällde sitt eget försvar i det kalla kriget.

(Sulak Sivaraksa)

Året efter skrev ett antal journalister och författare, både thailändska och utländska, att Thailands militärkontrollerade regering var djupt korrumperad och att den amerikanska närvaron hade en skadlig effekt på det thailändska samhället. De kritiserade landets dåliga styre och avsaknaden av demokratiska institutioner och den förvärrade fattigdomen som gynnade den undergrävande verksamheten.