Lavo (Lopburi) är en av de viktigaste städerna och kungarikena i Thailands historia och området har en historia som sträcker sig ända tillbaka till bronsåldern som började 3 300 år före vår tideräkning. Övergivna gamla städer med förhistoriska föremål och skelett har hittats på flera platser i den moderna provinsen Lopburi.

Omkring 600-talet bildades kungariket Lavo på den västra sidan av Chaophrayafloden och riket skulle existera ända fram till 1388 då riket inlemmades i kungariket Ayutthaya. En källa anger året för Lavos grundande till 648. Grundaren är känd som kung Kalavarnadit (Phraya Kalawannadit) พระยากาฬวรรณดิศ och han hade kommit från staden Takkasila (Mueang Takkasila Maha Nakhon) เมืองตักกะศิลามหานคร. Takkasila kan vara identisk med staden Tak ตาก eller staden Nakhon Chai Si นครชัยศรี.

(Provinsen Tak)

Lavos ursprungliga centrum låg där den moderna staden Lopburi ligger i dag, men huvudstaden flyttades omkring 1000-talet söderut till staden Ayodhaya (Ayothaya) อโยธยา. Den gamla staden Ayodhaya låg förmodligen vid Chaophrayafloden öster om dagens Ayutthaya. En källa säger att Ayodhaya var en hamnstad på den östra delen av den ö där staden Ayutthaya senare grundades.

Enligt en annan av mina källor grundades Lavo redan 457 av kung Kalavarnadit (r. 459-500), eller Phaya Anirut พญาอนิรุทธ. Prins Damrong anger året för Lavos grundande till 468. Dessa årtal stämmer inte alls med vad jag skrivit här ovan och längre fram i avsnittet ”Taifolkens tidiga invandring i Thailand,” artikeln ”Taifolken i Yonok.” Hur som helst så var det kung Kalavarnadit som började använda namnet Lavo för sitt kungarike. Namnet härstammar från det hinduiska namnet Lavapura.

Det enda språket som talades tidigt i kungariket var monspråket. Det har diskuterats om monfolket var den enda etniska folkgruppen i Lavo. En del historiker menar att det också fanns lawa i riket, men att monfolket var den härskande klassen. Detta har jag också skrivit om i den kommande artikeln ”Lawafolket och wafolket” i detta avsnitt. Intressant är att en del historiker också talat om en möjlig tidig tai-immigration in på Chaophrayaslätten vid tiden för Lavos grundande.

Theravadabuddhismen var den dominerande religionen i Lavo även om khmerernas hinduism och mahayanabuddhism hade betydande inflytande. I slutet av 600-talet expanderade Lavo norrut. Detta kommer jag att berätta mera om i nästa artikel.

Det finns få källor som kan berätta mera ingående om Lavo. Det mesta som vi vet om riket har vi fått genom arkeologiska utgrävningar. Krönikor från Tangdynastin berättar att Lavo skickade tribut som Tou-ho-lo. I sin dagbok refererar den kinesiske munken Xuanzang (Phra Thang Sam Chang) พระถังซัมจั๋ง (6 april 602-5 februari 664) till Dvaravati-Lavo under namnet Tou-lo-po-ti. En källa talar om att Chenlakungen Isanavarman I utvidgade khmerinflytandet över Chaophrayaslätten genom sina militära kampanjer på 600-talet.

Enligt en legend i krönikor från norr hade en kung från Tambralinga invaderat och intagit Lavo 903 och installerat en malajprins på Lopburis tron. Denne malajprins gifte sig med en khmerprinsessa som hade flytt från Angkor på grund av en blodig dynastistrid. Paret fick sedan en son som gjorde anspråk på den kambodjanska tronen och han blev till kung Suryavarman I. Därefter hamnade Lopburi under khmerdominans.

Suryavarman I utökade sedan sitt rike in på Khoratplatån (Isan) där han lär bygga många tempel. Ovanstående berättelse angående Suryavarman I stämmer inte i detalj med det jag skrivit i den tidigare artikeln ”Angkor och Lopburi.”

Khmerinflytandet var stort i Lavo och under stora delar av perioden 1010-1050 var Lavo förmodligen underlagt khmererna. Jag har i den tidigare artikeln ”Angkor och Lopburi,” också skrivit att Suryavarman I hade återinlemmat Lavo i Angkorriket 1022. Krönikor från olika taifurstendömen uppströms Chaophrayafloden berättar också om strider mellan khmererna i Lavo och monfolket i Hariphunchai.

Källorna nämner att Hariphunchai genomförde militära expeditioner mot Lavo under perioden 1017-1047, men det nämns också attacker på Hariphunchai från Lavo. Inga av attackerna skall ha varit speciellt framgångsrika. Lavo skall sedan ha fredsförhandlat med Hariphunchai vilket innebar ett ökat handelsutbyte mellan de båda rikena.

Under den andra halvan av 1000-talet minskade khmerinflytandet i Lavo då det burmesiska riket Pagan hade blivit allt mäktigare och Lopburi hävdade vid upprepade tillfällen sitt oberoende genom att skicka egna diplomatiska missioner till Kina. Uppenbart för att uppnå ett kinesiskt erkännande av Lopburi som en självständig stat. Första gången detta hände var 1001, sedan 1015, då det pågick inbördesstrider i khmerriket, och återigen 1115 och 1155. En källa säger att Lavo kämpade för sin självständighet omkring 1155-1181.

En källa säger att då Suryavarman I dog, utan någon manlig tronföljare 1050, blev Lavo ännu en gång självständigt. Pagan invaderade Lavo 1087, men Lavos kung Narai lyckades slå tillbaka invasionsförsöket och riket var därmed en tid befriat från överhöghet från både khmererna och burmeserna. Efter kung Narais död i Lavo bröt det ut ett blodigt inbördeskrig och khmererna under Suryavarman II, som börjat sin regeringstid 1113, passade då på att invadera Lavo och installera sin egen son på Lavos tron.

Ytterligare en våg av khmerinvasioner inträffade under kung Jayavarman VII i slutet av 1100-talet och början av 1200-talet. Lavo tog till sig av khmerernas hinduism och mahayanabuddhism och khmerernas påverkan blev också stor på Lavos konst och arkitektur. En källa menar att Lavos egen ursprungliga konst helt enkelt utplånades. Se även den tidigare artikeln ”Angkor och Lopburi.”

En källa säger att Sukhothai gjorde uppror mot Lavo 1239 och förklarade sig självständigt och under 1200-talet krympte Lavo snabbt på grund av Sukhothais expansion och Lavos territorium minskade till området kring städerna Lavo och Ayodhaya. Trots detta skickade Lavo nya ambassader till Kina perioden 1289-1299. Du kan läsa mera om Sukhothai längre fram i ”Sukhothai och Lan Na,” avsnittet ”Konungariket Sukhothai.”