1238, enligt thaitraditionen, förenade två av de mäktigaste taihövdingarna i nordväst sina styrkor. Här säger David K. Wyatt omkring 1247 och andra källor omkring 1238-1240. Den ene var den tidigare nämnde Pha Mueang av Mueang Rat och den andre en viss Pho Khun Bang Klang Hao พ่อขุนบางกลางหาว av Mueang Bang Yang เมืองบางยาง. Bang Yang låg kanske nära dagens Uttaradit, mellan Lom Sak och staden Phetchabun.

Ibland ser man den alternativa stavningen Pho Khun Bang Klang Thao พ่อขุนบางกลางทาว, eller พ่อขุนบางกลางท่าว, istället för Pho Khun Bang Klang Hao. Detta beror på ett misstag. Man har felaktigt läst bokstaven ho hip ห หีบ som tho thahan ท ทหาร på en berömd steninskription från 1292. Det kommer mer om denna inskription längre fram i detta avsnitt!

Förmodligen hade inte (Pho Khun) Bang Klang Hao underkastat sig khmererna, vilket ju (Pho Khun) Pha Mueang tycks ha gjort. Det är möjligt att de först utmanat khmererna genom att inte betala tribut till dem. Att man vågade detta berodde kanske på att khmererna vid denna tid var upptagna med strider mot Champa i öster, som de försökte bevara sitt grepp över. De båda taihövdingarna gick nu på offensiven och först erövrades Mueang Bang Khlang เมืองบางขลัง och Si Satchanalai ศรีสัชนาลัย.

Enligt en av mina källor grundades Si Satchanalai först år 1250 och det var istället staden Chaliang som grundades före 1200-talet. Den nya staden Si Satchanlai växte upp i den västra delen av Chaliang. De två städerna var därför inte identiska, trots vad vissa källor hävdar. Det kan vara intressant att veta att Si Satchanalai fick namnet Chiang Chuen เชียงชื่น omkring år 1451.

I dag kan man besöka de gamla ruinstäderna i den numera världsarvslistade Si Satchanalais historiska park (Uthayan Prawattisat Si Satchanalai) อุทยานประวัติศาสตร์ศรีสัชนาลัย.

Den kambodjanske kungen Indravarman II skickade styrkor ledda av general Khom Sabat Khlon Lamphong ขอมสบาดโขลญลำพง för att återupprätta ordningen. Taihövdingarna besegrade emellertid khmergeneralen och hans garnison vid provinshuvudstaden Sukhothai och intog sedan staden. Vem som var mest aktiv av de två beror på källan. En källa säger att Bang Klang Hao genomförde en duell, man mot man, mot khmerkommendanten i Sukhothai och besegrade denne.

Efter att ha besegrat khmererna vid Sukhothai gav Pha Mueang sin egen titel, Sri Indraditya, till Bang Klang Hao och gjorde honom till kung eller regent över Sukhothai 1238. Eftersom titeln förmodligen var en vasalltitel blev nu Bang Klang Hao också vasall till Pha Mueang.

Den nye kungen fick titeln Pho Khun Sri Indraditya (Pho Khun Si Inthrathit) พ่อขุนศรีอินทราทิตย์ (r. 1239?-1259?) och med honom startar Phra Ruangdynastin (Ratchawong Phra Ruang) ราชวงศ์พระร่วง. Lägg märke till att det finns flera källor som anger hans regeringstid till 1238-1270!

Det kan tyckas märkligt att Pha Mueang gav bort sin titel och inte själv blev kung. Varför kan vi bara spekulera om. Berodde det på att han brutit sin lojalitet mot khmererna eller kanske på att Bang Klang Hao var honom militärt överlägsen? Den lokala krönikan säger att Pho Khun Pha Mueang var fast besluten att inte bli kung. Han hade ju en khmerhustru, vilket kunde ha blivit en belastning längre fram, om han blivit kung. Han betonade nämligen att grundaren av en ny dynasti skulle vara av rent taiblod.

Pha Mueang påstås nu ha återvänt till Mueang Rat där han mötte en rasande khmerhustru, drottning Singkhara Mahathewi. Drottningen menade att Pha Mueang hade förrått hennes far då han fört krig mot honom och var uppenbart också besviken över att han inte själv blivit kung över Sukhothai.

Hennes vrede och besvikelse var så okontrollerad att hon skall ha satt eld på Mueang Rat och dränkt sig själv i floden Pa Sak (Maenam Pa Sak) แม่น้ำป่าสัก. Efter kremeringen av sin drottning drog Pha Mueang norrut med sin taihustru drottning Naowarong Thewi. Hon hade blivit mycket respekterad och omtyckt då hon stridit sida vid sida med sin man mot khmererna i Sukhothai.

Efter detta blir det nästan tyst om Pha Mueang. Några källor säger att han dyker upp igen i Ngoenyang, där han ska ha bosatt sig, och att han sedan dog här vid 40 års ålder. En annan källa säger att han fick en hög post i Sukhothais administration och andra säger att Pha Mueang försvann helt ur historien och att man inte vet vart han tog vägen. Hitills har man funnit ganska många steninskriptioner från Sukhothaitiden, men endast en där Pha Mueangs släktingar nämns, nämligen hans sonson.

Vem var då dessa män som nämns här ovan? Eftersom de trodde på speciella skyddsandar, som bodde i grottor eller på berg längre norrut vid floderna Nan och Nam Ou (Maenam U) แม่น้ำอู (i nuvarande norra Laos), är det troligt att deras förfäder härstammade från detta område. Språket de använde på sina tidigaste steninskriptioner visar också på ett möjligt släktskap med de vita taierna. Själva berättade de tyvärr aldrig om sin bakgrund och vad de hade gjort tidigare under sina liv.

De flesta thailändare betraktar den ovan beskrivna segern över khmererna och kröningen av Sri Indraditya som den egentliga början på det thailändska konungadömets historia. Pho Khun Si Intharathit gifte sig med Pho Khun Pha Mueangs syster Nang Sueang นางเสือง vid sitt trontillträde och Pha Mueang blev därmed hans svåger.

Sri Indraditya, även känd som Phra Ruang พระร่วง, är en välkänd figur bland dagens thailändare. Han sägs ha varit en man av enkel härkomst och det finns många legender om hans existens. Jag har valt att skriva en egen artikel om denna legendariska person efter denna.

Sri Indraditya hade tre betydelsefulla söner, men den äldste av dem dog ung. De två andra bröderna var Ban Mueang บานเมือง och Ram ราม. Jag vet inte exakt när Ban Mueang föddes, även om vissa källor säger 1237. Ram föddes någon gång mellan 1237 och 1247, enligt en annan källa säger 1257.

Nitton år gammal ska prins Ram, tillsammans med sin far, ha deltagit i strider där han visade så stort mod att han fick titeln Phra Ramkhamhaeng พระรามคำแหง. Ibland översätts Ramkhamhaeng till Rama den tappre, eller Rama den modige (Phra Ram Phu Kla Han) พระรามผู้กล้าหาญ. I Ayutthayas krönikor kallas han för Ramarat รามราช.