Phaya Lao Ngoen Rueang blev som tidigare nämnt Khun Chueangs efterträdare i Hiran Ngoenyang. Han efterträddes i sin tur av sin son Phaya Lao Sin som nu kallas för Lao Chuen. Därefter kom Lao Chuens son Lao Ming och sedan hans son Phaya Lao Mueang som nu kallas för Lao Moeng.

Lao Moeng hade fått en son, som lär ha varit mycket vacker, vid namn Lao Meng. En vacker son behövde en vacker hustru och en sådan kunde regenten av Chiang Hung, Thao Rung Kaen Chai ท้าวรุ้งแก่นชาย, bistå med. Dotterns titelnamn var Ua Ming Chom Mueang อั้วมิ่งจอมเมือง.

Lao Moeng skickade därför presenter till Chiang Hung och friade för sin sons räkning. Thao Rung Kaen Chai blev mycket smickrad över erbjudandet och skickade dottern, tillsammans med ett stort följe samt presenter i form av silver, guld, elfenben (nga chang) งาช้าง och andra lyxvaror till sin blivande make. Att hon var dotter till regenten av Chiang Hung är en viktig detalj, som du senare kommer att få se.

Då Phaya Lao Meng var 35 år gammal blev han kung och Nang Thep Kham Khayai นางเทพคำขยาย, som Ua Ming Chom Mueang nu kallades, blev hans huvuddrottning. Hon skulle bli mor till den blivande kung Mangrai. Det finns källor som berättar att Lao Meng hade stor aptit då det gällde antalet fruar. Antalet varierar mellan 500-800! Kinesiska källor står för toppnoteringen. Kanske skall siffrorna inte tolkas alltför bokstavligt, men de visar ändå på en omfattande polygami (månggifte).

Så här berättar legenden om omständigheterna vid Mangrais födelse; Drottning Thep Kham Khayai skall en sen natt ha drömt att hon sov på en tron när morgonstjärnan Venus svävade in i hennes mun. Hon svalde och kände sig mycket nöjd. Då hon vaknade på morgonen berättade hon för sin man om drömmen. Kungen kallade på en erfaren siare och bad honom tyda den.

Siaren förklarade då att drömmen var mycket lyckobringande. Drottningen skulle bli gravid och få en son som skulle bli mycket berömd och som skulle erövra landområden söderut ända till havet. Drottningen blev naturligtvis mycket glad åt denna profetia och siaren blev rikligt belönad.

Den 2 oktober 1238 föddes så den förutspådde sonen. Legenden säger att han föddes med övermänskliga krafter och gudomliga egenskaper. Mangrai, som anses som grundaren av det blivande konungariket Lan Na, föddes därmed nästan samtidigt som riket Sukhothai bildades längre söderut. Det finns dock källor som säger att han föddes i oktober 1239, alternativt omkring 1239.

En månad efter sonens födelse skickade hans far besked till Thao Rung Kaen Chai om att han blivit morfar. Thao Rung begav sig därefter till Hiran Ngoenyang med ett stort följe för att skänka gåvor och välsigna sin dotterson, vilket skulle försäkra honom om ett långt liv. Därefter gav Lao Meng och Thao Rung Kaen Chai honom namnet Chao Mangrai เจ้ามังราย.

Då Mangrai efterträdde sin far som regent i Hiran Ngoenyang 1259 sägs det att han insåg vilken skada det var för taifolken att de olika taifurstendömena bekämpade varandra. Då han ansåg sig vara den kung som hade högst status, som släkting till Phaya Lao Chakkarat, beslöt han sig därför för att förena sina grannar.

Först försökte Mangrai övertyga ledarna i andra mueanger att förena sig med honom och de tilläts då fortsätta som regenter. De områden som vägrade att underkasta sig blev i snabb följd erövrade och Mangrai installerade sina egna officerare som härskare här. Bland de mueanger som först inte ville underkasta sig fanns Mueang Mop เมืองมอบ, Mueang Lay (Mueang Lai) เมืองไล่ (vid Svarta floden i nuvarande Vietnam), Mueang Chiang Kham เมืองเเชียงคำ (nära Phayao vid Mekongfloden) och Mueang Chiang Chang เมืองเชียงช้าง.

Mangrai fortsatte att utvidga sin makt söderut och grundade staden Chiang Rai, som han gjorde till sin huvudstad 1262 eller 1263. Andra källor säger att staden Chiang Rai redan existerade och hade grundats av Mangrais far omkring 1250.

Han blev krönt till kung över Hiran Ngoenyang 1261 eller 1262 och flyttade sedan sin huvudstad till Chiang Rai från Hiran Ngoenyang. Stadens namn skall ha anspelat på Mangrais eget namn. Chiang Rai förblev sedan huvudstad fram till 1275. Expansionen söderut kan ha berott på fruktan för mongolerna.

Valet av plats för sin nya huvudstad skall enligt legenden ha gått till så här; Kung Mangrais elefant hade en dag försvunnit och då han spårade den kom han till ett område vid floden Kok där han såg ett ensamt vackert berg. Här bestämde han sig för att en ny stads centrum skulle ligga. Kanske var han inspirerad av khmererna och deras heliga berg Meru då han gjorde sitt val.

Därefter var Mangrai aktiv en tid runt staden Fang och tog kontroll över Chiang Khong 1269/70. Chiang Mais krönika säger att Mangrai bosatte sig i Fang i ett år omkring 1268 och att staden sedan blev hans nya huvudstad 1272. Här är det stor variation i källorna och jag har sett allt mellan 1262-1275. Enligt Wikipedia var Fang huvudstad under perioden 1275-1281. Det finns ruiner efter inte mindre än sex gamla städer i området vid dagens moderna Fang. Vilken av dessa som var den gamla staden Fang är det svårt att veta.

Mangrai skall ha erövrat Mueang Soeng เมืองเซิง, alternativt Mueang Choeng เมืองเชิง, 1274/1275. Denna mueang låg i provinsen Chiang Rai i det nuvarande distriktet distriktet Thoeng เทิง. Här säger en källa att det fortfarande skall finnas kvar rester av en gammal mur, men var denna finns har jag inte hittat någon information om.

(Distriktet Thoeng i provinsen Chiang Rai)

Mangrai hade gift sig med Phra Nang Ua Ming Wiang Chai พระนางอั้วมิ่งเวียงไชย och 1262 föddes deras förste son Khun Khrueang ขุนเครื่อง (1262-?). Deras andre son Khun Khram ขุนคราม (1265-1327/1328) föddes 1265 och 1269/70 föddes den tredje sonen Khun Khruea ขุนเครือ (1269/70-1326).

Då Mangrai bodde i Fang 1274 kom många handelsmän dit från Hariphunchai för att bedriva handel. Hariphunchai hade fortsatt att existera långt efter att monriket Dvaravati hade fallit samman och regerades förmodligen av en mondynasti som lydde under khmerriket. Hariphunchais tidiga historia är beskrivet i "Forntid,” "Sydostasien före och under taifolkens ankomst,” artikeln " Hariphunchai.”

Mangrai blev nyfiken och lät kalla till sig handelsmännen från Hariphunchai som beskrev riket så inbjudande för honom att han beslöt sig för att erövra det. Hans officerare avrådde honom dock från ett sådant försök, eftersom riket var starkt och dessutom skyddades av kraftfulla Buddhareliker. Men en man i Mangrais tjänst, som var etnisk mon eller lawa, menade att riket kunde erövras med list. Hans namn var Ai Fa อ้ายฟ้า och hans plan gick ut på att bege sig till Hariphunchai och lura kung Yi Ba ยีบา.

Det skulle se ut som om Ai Fa blivit orättvis dömd för något brott och att han berövats sin fru och sina barn, sina elefanter och hästar, sina trotjänare och allt annan av värde. Han skulle därför ha tvingas i väg i exil från Fang med få saker av värde och bara trotjänare nog för ett nödtorftigt leverne. Ai Fa skulle därefter söka upp Yi Ba i all sin eländighet och därmed vinna kungens och befolkningens sympati och förtroende. Denna plan accepterade Mangrai och planen sattes i verket 1274/1275.

Efter att Ai Fa rest söderut skickade Mangrai sin son Khun Khrueang att regera i Chiang Rai. Mangrai själv regerade i Fang. Därefter använde Mangrai flera år av förberedelser för sitt anfall på Hariphunchai.

Chiang Mais krönika berättar att då Mangrais äldste son Khun Khrueang var 13 år gammal revolterade han mot sin far. Detta tillsammans med en gammal följeslagare vid namn Khun Sai Riang ขุนไสเหรียง. Då Mangrai fick höra att hans son höll på att samla ihop trupper i Chiang Rai tog han kontakt med en gammal lojal följeslagare vid namn Khun Ong ขุนอ่อง. Han bad Khun Ong att lämna ett meddelande till Khun Khrueang som skulle lura ut honom från Chiang Rai.

Samtidigt hade Mangrai beordrat en skicklig bågskytt vid namn Ai Phian อ้ายเผียน att ligga på lur och skjuta Khun Khrueang med en förgiftad pil. När Khun Khrueang kom ridande på sin elefant blev han också skjuten och dog. Platsen där Khun Khrueang dog var mycket slät och vacker och här byggdes en befäst stad som kallades Mueang Ying เมืองยิง. Ying betyder skjuta på thai. Efter att ha låtit döda sin son bosatte Mangrai sig i Chiang Rai.

En kaeokung som hette Thao Kaen Phongsa ท้าวแก่นพงษา, som sägs ha varit en sonson till Khun Chueang, regerade i Mueang Kaeo. När han fick höra att det fanns en kung av samma ätt som han själv bortom laotiernas område bestämde han sig för att besöka honom och låta kröna Mangrai ännu en gång. Mangrai blev glad över besöket och tog väl hand om sin gäst. Innan Thao Kaen Phongsa återvände hem talade de två kungarna mycket om sitt gemensamma ursprung.