Efter Malackas fall 1511 beslöt sig Afonso de Albuquerque, som visste att Ayutthaya betraktade Malacka som en vasallstat, för att skicka bud till Ayutthaya och förklara situationen. Som sändebud valdes skräddaren Duarte Fernandes ดูอาร์เตช เฟอร์นานเดช, som var en av de portugiser som tagits till fånga under Diogo Lopes de Sequeiras misslyckade besök i Malacka 1509. Under tiden i fångenskap hade Fernandes lärt sig malajiska, vilket var till hans fördel.

Efter Malackas erövring visade det sig att det fanns fem kinesiska djonker i hamnen och att två av dessa hade Ayutthaya som mål. Det var med hjälp av dessa två fartyg som Fernandes och en portugisisk ambassad begav sig mot Ayutthaya. Ambassaden var framme i oktober 1511 och det anses allmänt att Fernandes var den förste västerlänningen som besökte Siams huvudstad.

Den siamesiske kungen Ramathibodi II gav honom ett vänligt mottagande, trots portugisernas farhågor om det motsatta, och Ayutthaya opponerade sig uppenbart inte mot portugisernas ockupation av Malacka. Fernandes skänkte kungen ett gyllene svärd med en juvelbesatt slida, en rubinring och lämnade över ett brev från de Albuquerque som skrivits i den portugisiske kungen Manuel I:s มานูเอลที่ 1 (r. 25 oktober 1495-13 december 1521) namn. Fernandes försäkrade siameserna att handeln i söder skulle fortgå som tidigare, vilket var viktigt då Siam var en stor risexportör i området.

Under resan tillbaka, med samma djonker som de rest dit med, ledsagades Fernandes av en siamesisk ambassadör som hade med sig juveler och andra fina gåvor samt ett brev till kung Manuel I från Ramathibodi II. Ambassaden hade även med sig ett brev från kungen till vicekung de Albuquerque. I brevet gratulerade Ramathibodi II honom för erövringen av Malacka och där han erbjöd kung Manuel I och portugiserna all den hjälp som de önskade.

Det verkar dock som om Ayutthaya fortfarande principiellt hävdade sin överhöghet över Malacka, men Siameserna var inte inställda på att bekämpa portugisernas position militärt. Framförallt inte om portugisernas maktställning i Malacka kunde leda till att öka Siams utrikeshandel. Dessutom hade man nog att tänka på där hemma då Chiang Mai fortfarande var ett hot. Kanske hoppades man också på hjälp från portugiserna i krigen mot grannen i norr.

I januari 1512 kom ännu en portugisisk ambassadör, Antonio Miranda de Azevedo อันโตนิโอ มิซานดา เด อเซเวโด, till Ayutthaya. Azevedos uppgift var att samla information om handeln i regionen. Med sig hade han också två män vid namn Duarte Coelho ดูอาร์ต โกแอลโฮ (cirka 1485-7 augusti 1554) och Manuel Fragoso มานูแอล ฟราโกโซ. Deras uppgift var att stanna kvar i Ayutthaya för att samla in mer information till Goa. Uppenbart skrevs det också ett fredstraktat mellan portugiserna och Siam.

I januari 1513 återvände de Azevedo, Coelho och Fragoso till Malacka tillsammans med en siamesisk ambassad. De Azevedo valde att stanna kvar i Malacka och skickade vidare Fragoso och den siamesiska ambassaden till Goa. Då de Albuquerque kom tillbaka till Goa i januari 1514 upptäckte han att den siamesiska ambassaden tålmodigt väntat på honom där med sina gåvor.

Duarte Coelho och en flotta lämnade Malacka i augusti 1516 för att segla till Kina. Ogynnsamma monsunvindar fick Coelho att lämna flottan och han seglade i stället till Ayutthaya en andra gång för att handla. Han befäste också det gamla fredstraktatet mellan Ayutthaya och Portugal.

Den tredje portugisiske guvernören över Indien i Goa, Lopo Soares de Albergaria (cirka 1460-cirka 1520), som var guvernör 1515-1518, skickade tillbaka Coelho till Ayutthaya den 18 juli 1518 och han kom fram i november 1518. Då förhandlades det fram ett omfattande traktat om "handel och vänskap" mellan de båda nationerna. Därmed blev Portugal den första europeiska nationen som skrev ett handelstraktat med Ayutthaya.

Traktatet innebar att portugiser tilläts slå sig ner i städerna Ayutthaya, Tenasserim, Mergui, Pattani och Nakhon Si Thammarat och de fick fullständig religionsfrihet. De fick också stora handelsprivilegier i de nämnda hamnstäderna. Till gengäld för alla dessa privilegier skulle portugiserna förse siameserna med musköter och krut och siamesiska handelsmän skulle få bosätta sig i Malacka. Förutom detta skulle portugisiserna bidra med militära rådgivare och instruktörer till den siamesiska armén.

Senare fick portugiserna också lov att föra kristen mission i Ayutthaya och en senare siamesisk kung donerade själv en större summa pengar till byggandet av den första kristna kyrkan i Ayutthaya. Vem denne kung var är jag ännu inte säker på. Kung Rama Thibodi II tillät dessutom Coelho att resa ett stort träkors på en framträdande plats i huvudstaden. Du kan läsa mera om detta i den kommande artikeln ”Den portugisiska missionen i Ayutthaya.”

Snart växte det upp ett portugisiskt samhälle söder om Ayutthayas stadsmur som blivit känt som den portugisiska bosättningen (mu ban protuket) หมู่บ้านโปรตุเกส, eller Campos Portugues. Många portugiser värvades med tiden till Ayutthayas krigsmakt i krigen mot grannrikena. Dessa portugiser bidrog med moderna vapen såsom musköter och kanoner och modern militärstrategi.

Portugiserna som med tiden bosatte sig i Ayutthaya hade en mängd olika yrken, såsom juvelerare, sjöfarare, västerländska läkare, vapensmeder, arkitekter, ingenjörer, köpmän, kontorister, musiker eller till och med brahminer.

Som motprestation för alla sina privilegier tillät portugiserna så småningom siameser att komma som lärlingar till deras och nederländarnas vapensmedjor nere på Malackahalvön. Här lärde siameserna sig, förutom att gjuta kanoner, att bygga fort och inte minst att lära känna européernas mentalitet. Denna kunskap skulle de få stor nytta av i framtiden. Lärlingarna återvände hem som mästare och startade Ayutthayas egen vapenindustri.

Konsten att gjuta kanoner skulle en tid få stor betydelse under de kommande krigen mot Burma. Siameserna blev med tiden så duktiga på att gjuta kanoner att Japan i sin tur skickade lärlingar till Ayutthaya. Till gengäld fick Ayutthaya hjälp av japanerna på andra områden. Portugiserna sålde också vapen och ammunition till Ayutthayas rivaler och därmed försvann något av siamesernas tidiga fördelar. Skjutvapen hade ändå börjat göra sitt intåg, utan portugisernas hjälp, genom import från arabländerna och Kina.

Portugisernas ankomst till Siam verkar inte ha förändrat handeln i någon nämnvärd grad, utan kommersen med Malacka fortsatte på ungefär samma sätt som tidigare, fast nu med portugiserna som ny handelspartner. Mellan 1500 och 1560 fördubblades dock sjöfartshandeln, men denna ökning berodde inte bara på kontakten med portugiserna utan lika mycket på de nya handelsförbindelserna med de muslimska staterna i söder, såsom Pattani, Aceh på Sumatra och Banten (Bantam) på Java. Siameserna tävlade faktiskt om denna handel med portugiserna.

De hundratals gamla kanoner som ännu kan beskådas i Bangkok och Nakhon Si Thammarat visar på den vapenutveckling som kontakten med portugiserna förde med sig. Portugiserna menade också att Ayutthaya var en av tre stormakter i Asien. De två andra var Kina och det indiska riket Vijayanagar (Chakkrawat Wichai Nakhon) จักรวรรดิวิชัยนคร.