En tid innan ”elefantkriget” mellan Burma och Siam bröt ut skickade kung Setthathirath av Lan Xang bud till kung Chakkraphat och bad om prinsessan Thepkasatris (Phra Thepkasatri) พระเทพกษัตริย์ hand. Denna dotter till kung Chakkraphat, som Setthathirath nu begärde som hustru, hade Chakkraphat fått med den tidigare nämnda avlidna drottning Suriyothai. Se även den tidigare artikeln ”Drottning Suriyothai.”

Kung Chakkraphat gick med på detta trots att kung Setthathirath redan gift sig med en annan av hans döttrar. Då hon skulle påbörja sin resa till Lan Xang påstods hon vara sjuk och kungen skickade en annan av sina döttrar, Kaeo Fa (Phra Kaeo Fa) พระแก้วฟ้า, som han hade med en annan fru.

Kung Setthathirath blev mycket förnärmad och så snart burmeserna dragit sig tillbaka och det åter var möjligt att kommunicera med Ayutthaya skickades hon i retur. Med sig hade hon ett meddelande från Setthathirath där han förklarade att han endast accepterade prinsessan Thepkasatri och i april 1564 påbörjade rätt dam sin resa mot Vientiane.

Ingen hade uppenbart räknat med att Maha Thammaracha, som burmeserna uppenbart hade tillåtit att återvända till Phitsanulok, skulle blanda sig. Maha Thammaracha hade förmodligen insett faran av en ytterligare stärkt allians mellan Ayutthaya och Lan Xang.

Maha Thammaracha hade berättat för kung Bayinnaung av Burma om turerna i den här historien och avslöjade prinsessans planerade färdväg mot Vientiane. En liten burmesisk styrka lade sig i bakhåll utmed färdvägen och kidnappade henne nära Phetchabun och hon fördes till Burma. Väl där påstås det att hon tog sitt eget liv efter att ha vägrat att bli Bayinnaungs konkubin.

Burmeserna genomförde 1565 en militär attack mot Vientiane som belägrades och intogs. Då hade Setthathirath redan hunnit fly för att omedelbart påbörja ett gerillakrig mot de burmesiska styrkorna och deras försörjningslinjer. Efter några månader tvingades faktiskt burmeserna ge upp och i mitten på 1565 drog de sig tillbaka till Burma.

Taivärlden var nu i kaos. Kung Chakkraphat hade förödmjukats. Han hade tvingats kapitulera för burmeserna, missat en stärkt allians med Lan Xang, visat sig oförmögen att kontrollera Maha Thammaracha i Phitsanulok och styrkor från Pattani hade en tid lyckats ockupera hans palats. Chiang Mai var i burmesernas händer och Lan Xang hade också fått känna på burmesernas militära styrka.

Av de olika taifolken var det faktiskt laotierna och kung Setthathirath som klarat sig bäst. Burmeserna hade lyckligtvis inte fördärvat så mycket i Vientiane 1565 och efter det burmesiska tillbakadragandet ägnade kungen sig åt att förbättra moralen i riket och att stärka rikets egen identitet genom att bygga nya och renovera gamla buddhistiska monument.

Templet Vat Pha Kaeo byggdes 1565 för att hysa den tidigare omtalade Buddhastatyetten Phra Kaeo och den betydelsefulla stupan Pha That Luang började byggas 1566. Setthathirath lät den tidigare omtalade buddhastatyetten Phra Bang stanna kvar i Xiang Thong, där den befunnit sig sedan 1507, och döpte om staden till Luang Prabang.

Du kan läsa om statyettens tidiga historia i ”Sukhothai och Lan Na,” ”Laos tidiga historia,” artikeln ”Kung Fa Ngum (1353-1373).”