I slutet av 1565 utnämnde kung Chakkraphat sin son, prins Mahin, till regent och drog sig själv tillbaka. Enligt Wyatt skall Mahin dock inte betraktas som kung under den här perioden. Mahin skulle snart få erfara att det inte var så lätt att vara regent och skulle heller inte visa sig kapabel att klara de utmaningar han skulle få erfara.

Maha Thammaracha blandade sig hela tiden i Ayutthayas administration och motsatte sig allt som såg ut att kunna hota Bayinnaungs intressen. Phraya Ram พระยาราม, som var guvernör över Kamphaengphet, var dock starkt antiburmesisk och ogillade Maha Thammarachas politik. Han reste till Ayutthaya och blev snart Mahins närmaste rådgivare. I huvudstaden utarbetade Phraya Ram en hemlig plan hur Siam skulle återfå kontrollen över de norra provinserna, med hjälp av kung Setthathirath i Vientiane.

Han fick kung Setthathirath att attackera och belägra Phitsanulok med en stor armé 1566. Prins Mahin marscherade samtidigt norrut med en stor styrka, understödd av en flotta, som skulle göra det möjligt att ta sig in i staden. Uppenbart var tanken att få Maha Thammaracha att tro att Mahin kommit för att hjälpa honom mot Setthathirath.

Men Mahin nekades inträde i Phitsanulok och kort härefter anlände en burmesisk armé som Maha Thammaracha kallat på. De båda sammansvurna tvingades dra sig tillbaka och prins Mahin återvände slokörad hem till Ayutthaya efter att ha sett sin flotta bli tillintetgjord av brinnande flottar, som Maha Thammaracha släppt ut bland hans båtar. Kanske bidrog detta misslyckande till att kung Chakkraphat gick i kloster i juli 1567.

Tidigt 1568 gjorde Maha Thammaracha ett försök att fånga in sin motståndare Phraya Ram. Maha Thammaracha ville få lockat ut honom från Ayutthaya, för att kunna gripa honom, och som täckmantel angavs att han skulle utses till guvernör över Phichai. Prins Mahin anade kanske ugglor i mossen och vägrade att släppa i väg honom, men insåg till sist att han inte kunde hantera situationen längre. Därför bad han sin gamle far att återta rodret vilket han också gjorde i april 1568.

En bidragande orsak till Mahins beslut var att adeln blivit utmanande genom att underlåta att visa honom respekt och lydnad, vilket Maha Thammaracha också kände till. Ungefär samtidigt reste Maha Thammaracha till Burma, där han nu kastade sig helt i armarna på Bayinnaung, och accepterade sin status som vasallprins med titeln Chao Fa Song Khwae เจ้าฟ้าสองแคว. Jag har tidigare berättat att Song Khwae var Phitsanuloks gamla namn.

Då Maha Thammaracha befann sig i Pegu kröntes Chakkraphat ännu en gång och Mahin skall ha låtit titulera sig själv som kung av Phitsanulok. Under Maha Thammarachas frånvaro var dock prins Mahin och hans far inte overksamma. Det de kokade ihop skulle visa sig få katastrofala följder. De anföll först Phitsanulok 1568, som de också lyckades inta. Här tog de Maha Thammarachas fru Wisutkasat, som ju också var Chakkraphats dotter, och hennes två söner som en slags gisslan.

Prins Mahin fortsatte sedan med en attack mot Kamphaengphet, som dock misslyckades. Därefter återvände de till Ayutthaya med sin gisslan. Siameserna trodde att detta skulle kuva Maha Thammaracha, men det blev inte alls som de hade tänkt sig och Maha Thammaracha blev bara en ännu farligare fiende.

I Ayutthaya fick man nu höra att burmeserna tänkte hämnas Maha Thammarachas förödmjukelse genom en ny invasion av Siam. Det enda man nu kunde göra var att förbereda sig på försvar. Kung Chakkraphat och prins Mahin gjorde sitt bästa, men tiden var knapp.