I slutet av 1565 utnämnde kung Chakkraphat sin son, prins Mahin, till regent och drog sig själv tillbaka. Enligt Wyatt skall Mahin dock inte betraktas som kung under den här perioden. Mahin skulle snart få erfara att det inte var så lätt att vara regent och skulle heller inte visa sig kapabel att klara de utmaningar han skulle få erfara.

Maha Thammaracha blandade sig hela tiden i Ayutthayas administration och motsatte sig allt som såg ut att kunna hota Bayinnaungs intressen. Phraya Ram พระยาราม, som var guvernör över Kamphaengphet, var dock starkt antiburmesisk och ogillade Maha Thammarachas politik. Han reste till Ayutthaya och blev snart Mahins närmaste rådgivare. I huvudstaden utarbetade Phraya Ram en hemlig plan hur Siam skulle återfå kontrollen över de norra provinserna, med hjälp av kung Setthathirath i Vientiane.

Han fick kung Setthathirath att attackera och belägra Phitsanulok med en stor armé 1566. Prins Mahin marscherade samtidigt norrut med en stor styrka, understödd av en flotta, som skulle göra det möjligt att ta sig in i staden. Uppenbart var tanken att få Maha Thammaracha att tro att Mahin kommit för att hjälpa honom mot Setthathirath.

Men Mahin nekades inträde i Phitsanulok och kort därefter anlände en burmesisk armé som Maha Thammaracha kallat på. De båda sammansvurna tvingades dra sig tillbaka och prins Mahin återvände slokörad hem till Ayutthaya efter att ha sett sin flotta bli tillintetgjord av brinnande flottar, som Maha Thammaracha släppt ut bland hans båtar. Kanske bidrog detta misslyckande till att kung Chakkraphat gick i kloster i juli 1567.

Tidigt 1568 försökte Maha Thammaracha fånga sin motståndare Phraya Ram. Maha Thammaracha ville locka ut honom från Ayutthaya för att kunna gripa honom, och som täckmantel angavs att han skulle utses till guvernör över Phichai. Prins Mahin anade kanske att något var fel och vägrade att släppa iväg honom, men insåg till sist att han inte längre kunde hantera situationen. Därför bad han sin gamle far att återta makten, vilket han också gjorde i april 1568.

En bidragande orsak till Mahins beslut var att adeln hade blivit utmanande genom att underlåta att visa honom respekt och lydnad, vilket Maha Thammaracha också var medveten om. Ungefär samtidigt reste Maha Thammaracha till Burma, där han nu helt kastade sig i armarna på Bayinnaung och accepterade sin status som vasallprins med titeln Chao Fa Song Khwae เจ้าฟ้าสองแคว. Jag har tidigare berättat att Song Khwae var Phitsanuloks gamla namn.

Då Maha Thammaracha befann sig i Pegu, kröntes Chakkraphat ännu en gång och Mahin ska ha låtit titulera sig själv som kung av Phitsanulok. Under Maha Thammarachas frånvaro var dock prins Mahin och hans far inte inaktiva. Det de planerade skulle visa sig få katastrofala följder. De anföll först Phitsanulok 1568, vilket de också lyckades inta. Här tog de Maha Thammarachas fru, som också var Chakkraphats dotter Wisutkasat, och hennes två söner som gisslan.

Prins Mahin fortsatte sedan med en attack mot Kamphaengphet, vilket dock misslyckades. Därefter återvände de till Ayutthaya med sin gisslan. Siameserna trodde att detta skulle kuva Maha Thammaracha, men det blev inte alls som de hade tänkt sig och Maha Thammaracha blev bara en ännu farligare fiende.

I Ayutthaya fick man nu höra att burmeserna planerade att hämnas Maha Thammarachas förödmjukelse genom en ny invasion av Siam. Det enda man kunde göra nu var att förbereda sig för försvar. Kung Chakkraphat och prins Mahin gjorde sitt bästa, men tiden var knapp.