Då prins Naresuan kommit hem till Ayutthaya berättade han för sin far, kung Maha Thammaracha I, vad som hänt. Kungen gav honom därefter huvudansvaret för rikets försvar och utsåg honom till en slags andra kung. Naresuan, som insåg att det inte skulle dröja länge innan burmeserna åter stod på siamesisk mark, började snabbt effektivisera hela armén på alla tänkbara sätt och vis.

Mycket riktigt påbörjades en ny burmesisk attack mot Siam 1584. Det handlade om att återta shankrigsfångar som rymt från Burma och som bosatt sig vid Phitsanulok. Invasionen var dock inte någon storoffensiv utan skall nog snarare ses som en test av den siamesiska beredskapen. Uppenbart var den god eftersom anfallet inte blev speciellt lyckat. Burmeserna kom bara fram till Kamphaengphet innan de drevs tillbaka över gränsen igen.

Guvernörerna av Sawankhalok och Phichai trodde dock mera på burmesernas styrka än på siamesernas och gick över på burmesernas sida och gick i ställning i Sawankhalok. Detta kostade dem emellertid livet då prins Naresuan utförde en lyckad stormning av staden och lät avrätta de båda förrädarna.

I december 1584 försökte Nanda Bayin sig igen. En armé på 30 000 man, under prinsen av Bassein, marscherade mot Ayutthaya genom de Tre pagodernas pass. Kanchanaburi var den första staden ute på slätten som kunde erövras och användas som bas. Detta var en besvärlig kuperad sträcka och det var inte möjligt att ta med sig tung utrustning den här vägen. Därför var det viktigt för Burma att behålla sitt grepp över Chiang Mai. Då kunde arméerna som vandrade söderut förses med materiel via båtar på floderna härifrån.

Burmesernas plan var att förena sig med en armé från Chiang Mai som uppskattningsvis bestod av 100 000 man. Regenten i Chiang Mai, Nawrahta Minsaw, var en bror till Nanda Bayin. Chiang Mai hjälpte nu till att transportera tungt krigsmateriel nedför floderna.

Siameserna hade emellertid förberett sig väl. Man hade upprättat tre skilda arméer; en under Phraya Chakri, en annan under guvernören av Sukhothai och en tredje under två anonyma siamesiska prinsar. Totalt kan dessa arméer ha uppgått till 50 000 man. En stor del av befolkningen i Siams norra provinser flyttades till huvudstadsområdet och man tillämpade ”den brända jordens” taktik. Risskörden bärgades eller fördärvades och allt annat ätbart flyttades eller fördärvades också.

Burmesernas arméer förenades dock aldrig utan angrep var för sig, vilket var ett uppenbart taktiskt misstag då siameserna lyckades besegra dem var för sig. Prinsen av Bassein, eller Phraya Bassein, anlände till Suphanburi innan Chiang Mais trupper kommit dit och efter flera drabbningar tvingades prinsen av Bassein att dra sig tillbaka över gränsen.

Här talar källorna om en monledare känd som Phra Rajamanu (Phra Ratchamanu) พระราชมนู, som framgångsrikt deltog i striderna mot prinsen av Bassein 1584 i ett slag vid Chai Nat. Denne Phra Rajamanu kommer du att höra mera om och han blev en av kung Naresuans favoriter.

I februari 1585, två veckor för sent, ankom Nawrahta Minsaw med sina styrkor till Siam och slog läger vid Chai Nat. Denna armé var för stor för att besegras reguljärt så siameserna påbörjade ett effektivt gerillakrig. Naresuan hade slagit läger i området kring det nuvarande distriktet Pa Mok ป่าโมก i provinsen Ang Thong อ่างทอง. Efter stora förluster i något som kallats slaget vid Pa Mok drog sig Chiang Mais styrkor tillbaka till Kamphaengphet. Phra Rajamanu skall ha varit med även under dessa strider.

Prins Naresuans hjältemod hade redan blivit legendariskt och detta hjälpte till att inspirera hans trupper. Hans far skulle till och med ha varnat honom för hans mod som gränsade till dumdristighet. Prinsen hade nämligen en gång, då han ledde en attack mot ett burmesiskt läger, klättrat över lägrets palissader med en sabel mellan tänderna!

(Naresuan och palissaden)

Kung Nanda Bayin gav sin bror Nawrahta Minsaw skulden för misslyckandet i det senaste kriget och gav honom order att bege sig till Nakhon Sawan för att förbereda en ny attack mot Ayutthaya. Kronprins Mingyi Swa gick också i ställning vid Kamphaengphet med 50 000 man. Återigen drog prins Naresuan det längsta strået och efter flera drabbningar blev Nawrahta Minsaw besegrad inte långt från Ang Thong.

(Karta över provinsen Ang Thong)

Kung Nanda Bayin fortsatte oförtrutet sina försök med att kuva sin tidigare vasall. Han skickade därför åter sin son kronprinsen Mingyi Swa till Siam i april 1586 med en invasionsarmé på 19 brigader som tillsammans med Chiang Mais styrkor kanske uppgick till 120 000 man. Då prins Naresuan hörde om den nya invasionen tågade han i väg från Ayutthaya med en armé på 15 brigader. Ett inledande mindre slag utvecklade sig till burmesisk fördel. Siameserna retirerade därför till en väl förskansad position norr om Ayutthaya. Burmeserna misslyckades med att storma deras ställningar, trots två kraftfulla försök.

Eftersom burmesernas förråd såg ut att sina försökte de sig med en krigslist. De fingerade en reträtt i hopp om att siameserna skulle lämna sin starka befästning. Prins Naresuan, som kanske inte var ovetande om sin fiendes avsikter, följde ändå efter. Då burmeserna hörde detta gjorde de halt och bildade tre divisioner. Den vänstra och den högra divisionen bestod av vardera sex brigader. Den centrala divisionen ledd av kronprisen av Burma bestod av sju brigader. Då Naresuan kom fram till burmesernas ställningar såg han omedelbart en svaghet i dessa.

Högerflygeln befann sig i en stark naturlig position medan den vänstra var utsatt. Han satte därför in en attack på den vänstra och körde över den och vände sig härefter mot mittstyrkorna under kronprins Mingyi Swa. Burmesernas högerflygel stod dock emot siamesernas attacker och burmeserna samlade resterna av sin armé och återvände till Pegu i augusti 1586.

Prins Naresuans seger är anmärkningsvärd med tanke på att han så sent som i april samma år hade besegrat de numerärt överlägsna styrkorna från Chiang Mai. Hans trupper måste ha varit uttröttade och landet var utpinat med få framtidsutsikter om en ljusning. Den burmesiske kungen såg ut att kunna trolla fram nya friska soldater i det oändliga, men även siameserna hade en sällsynt förmåga till återhämtning.

Siam hade faktiskt fått hjälp mot Chiang Mai av sin allierade, Kambodja 1586. Den kambodjanske kungen Chey Chettha I skickade en 20 000 man stark armé under ledning av hans bror prins Srisuphanma (Si Suphanma Thirat) ศรีสุพรรณมาธิราช. Lägg märke till att Srisuphanma senare blir till kung Barom Reachea IV av Kambodja.

Trots sitt militära geni kunde prins Naresuan uppenbart begå diplomatiska misstag. Prins Naresuan tyckte sig ohövligt behandlad av prins Srisuphanma på tillbakavägen till Ayutthaya. Det sägs att Srisuphanma inte hade gjort den traditionella bugningen för Naresuan, då han passerade i sin båt. Srisuphanma skall bara ha stått passiv och inte ha hälsat på kungen. Naresuan blev uppretad och placerade i provocerande syfte några spetsade fiendehuvuden nära den båt i vilken den kambodjanske prinsen färdades. Detta uppfattade Srisuphanma som en förolämpning och han återvände hem med sin armé.

Då Srisuphanma berättade om det inträffade för sin bror kung Chey Chettha I blev han djupt upprörd och beslöt att bryta alliansen med Siam så fort som möjligt. Om prins Naresuan hade undertryckt sin stolthet hade landet kanske sluppit ytterligare ett krig mot khmererna 1587.

Snart var det dags för nästa burmesiska attack på Siam. Kung Nanda Bayin mobiliserade åter en väldig armé som enligt krönikan bestod av 24 brigader med 3 200 elefanter, 12 000 hästar och 252 000 man. Kung Nanda Bayin lämnade Pegu i november 1586 där Mingyi Swa skulle regera under hans frånvaro.

Siameserna förberedde sig på strid och hela den tillgängliga befolkningen samlades vid Ayutthaya och skörden bärgades eller förstördes. Små grupper under erfarna ledare bildades för att vid alla tänkbara tillfällen plåga burmeserna med sin gerillataktik. Man ansträngde sig inte för att försvara det omkringliggande landet, bortsett från området i söder, som var mycket viktigt med tanke på kommunikationen till havet.

Tre burmesiska arméer satte sig samtidigt i rörelse mot Ayutthaya i januari 1587. Kung Nanda Bayin attackerade gång på gång de siamesiska försvarsställningarna, men tvingades tillbaka av siamesernas framgångsrika artilleri. Den burmesiske kungen förberedde sig därför på en långvarig belägring av Ayutthaya, men trots hans stora truppantal kunde han inte blockera staden effektivt nog på grund av flodens och strömmarnas bredd.

Nanda Bayins armé började snart lida brist på mat och sjukdomar härjade bland soldaterna. Då regntiden stod för dörren fruktade Nanda Bayin för sin armés förfall och han hävde belägringen i maj 1587. Belägringen hade då varat sedan januari samma år. Prins Naresuan följde efter sina retirerande fiender och plågade dem med gerillaattacker, men bromsades till sist av burmesiska trupper som kommit till undsättning från Toungoo.