Under de tidiga kontakterna mellan Ayutthaya och Portugal hade de båda parterna lärt känna varandra. Siameserna förstod tidigt att portugiserna förts och främst var intresserade av att utveckla handeln medan portugiserna förstod att siameserna mest av allt var intresserade av portugisernas avancerade vapenteknologi.

Arabiska handelsmän hade visserligen sålt både handeldvapen och kanoner till Siam, men portugiserna hade tillgång till den modernaste vapenteknologin och dessutom personal som kunde lära siameserna hur vapnen skulle användas och hur de tillverkades. Portugisiska militära rådgivare och instruktörer hjälpte uppenbart den siamesiska armén väldigt tidigt.

Portugiserna kan också ha varit upphovsmännen till Ramathibodi II:s senare militära omorganisation som innebar att kungariket delades upp i militära distrikt och upprättandet av ett militärt register över alla vapenföra män över 18 år.

Under tiden som kung Ramathibodi II förhandlade med portugiserna var han i krig med Chiang Mai. Efter den tidigare omtalade siamesiska invasionen av Chiang Mai 1510 hade mindre sammanstötningar fortsatt de kommande åren. Se även det tidigare avsnittet ”Konungariket Ayutthaya,” artikeln ”Krig mot Chiang Mai från 1494 och framåt."

En general från Chiang Mai vid namn Muen Phing Yi หมื่นพิงยี angrep Sukhothai 1513, alternativt 1515 eller både och, och en man vid namn Muen Mala หมื่นมะลา attackerade Kamphaengphet. Muen Phing Yi lyckades ta sig in i Sukhothai med sitt kavalleri och skapa stor oreda. Sukhothai försvarade sig uppenbart skickligt och det kom snart stora förstärkningar söderifrån.

Den här gången var Ramathibodi II bättre förberedd och han ledde själv den siamesiska armén. Han hade dessutom rekryterat omkring 100 portugisiska soldater till sin armé. Chiang Mais krönika säger talar om en siamesisk armé på 300 000 man! De kommande decennierna skulle portugisiska legosoldater bli en viktig del av den siamesiska armén och i kungens personliga vaktstyrka.

Väl framme inledde Ramathibodi II en stark motoffensiv. Tillsammans med två av sina två söner lyckades han i oktober 1515 driva bort Chiang Mais trupper och han förföljde dem ända till Lampang. Vid ett stort slag på floden Wangs bankar besegrades Chiang Mais trupper och Lampang stormades. Därefter utnämnde Ramathibodi II sin son Athityawong (Phra Athitwong) พระอาทิตย์วงศ์ till kung av Sukhothai.

Lampang intogs, plundrades, man tog fångar och siameserna lade åter beslag på Kristallbuddhan som en gång tidigare hade stulits från Chiang Mai 1492. Kung Ramathibodi II hade under striderna använt sig av portugisiska kanoner som hans trupper hade fått träning i att använda. Nederlaget drabbade Chiang Mai hårt, men siameserna utnyttjade inte sina framgångar, vilket kan tyckas märkligt. Detta berodde kanske på att Chiang Mai ansträngde sig hårt de två kommande åren för att stärka sitt försvar och under perioden 1516-1518 restaurerades Chiang Mais stadsmur.

Chiang Mais krönika berättar om en man med titeln Muen Dang Tao Kham, som i mars 1520 uppmanade alla shan att fly till shankontrollerat område. Regenten i Chiang Saen gick därefter över på shanernas sida. Kung Mueang Kaeo av Chiang Mai drog därför ut för att jaga de flyende shanerna och han lyckades också döda regenten i Chiang Saen.

Många shan lyckades ändå ta sig i säkerhet över floden Salween och in på shankontrollerat område. Ayutthaya skickade en ambassad till Chiang Mai 1522/1523 för att förstärka "vänskapen" mellan de båda rikena. Den här gången tycks ambassaden ha lyckats med att ta sig hem levande!

Kung Mueang Kaeo blev 1523 inblandad i en konflikt i Kengtung, som förmodligen var den viktigaste shanstaten. Här hade det uppstått en dispyt om tronen mellan två prinsar. En av dem tog sin tillflykt till regenten av Mong Nai och den andre hade begett sig till Mueang Kaeo. En farbror till den prins som sökt sig till Mueang Kaeo hade nu tagit över tronen i Kengtung. Kung Mueang Kaeo lät 1523 skicka två arméer, bestående av mer än 20 000 man i varje, mot Kengtung för att erövra tronen till sin skyddsling. En armé kom från Chiang Saen och den andra från Si Satchanalai.

Kengtung attackerades och intogs, men endast tre månader efter att Chiang Mais styrkor lämnat staden återvände farbrodern med en armé som tvingade både den nye regenten och befolkningen att fly till Chiang Saen. Kung Mueang Kaeo blev rasande och anklagade kommendanten som varit ansvarig för striderna i Kengtung för inkompetens och han avrättades.

Det fanns också trevligare inslag än krig under Mueang Kaeos regeringstid. En krönika som skrevs i Chiang Mai kort före kungens död vittnar om detta och en betydande del av krönikan beskriver kungens engagemang i religiöst arbete. Han byggde nya tempel, lät kopiera religiösa texter, lät gjuta nya Buddhastatyer och hans frikostighet med förnödenheter och mat till munkar omtalas också här.

Dessutom visar krönikan att kungen höll strikt på den singhalesiska formen av buddhism, som hade införts mer än ett århundrade tidigare av kung Kue Na. Detta var av stor religiös och kulturell betydelse för Lan Na. Kung Mueang Kaeo dog tidigt 1526.