Efter endast ett år och två månader på tronen blev kung Si Saowaphak störtad och avrättad av Ekathotsarots son Intharacha som tog över tronen som kung Intharacha อินทราชา, eller kung Songtham ทรงธรรม (r. 1610/1611-13 december 1628). Songtham översätts ibland till den rättfärdige, eller den fromme.

Det blir förvirrande då den långt senare prins Chula Chakrabongse (Phra Ong Chao Chula Chakraphong) พระองค์เจ้าจุลจักรพงษ์ (28 mars 1907-10 december 1963) säger att Si Saowaphak hade blivit galen innan han dog 1620(!). Han fortsätter med att berätta att Si Saowaphak därefter blev mördad av sin yngre bror Intharacha, medan den hjälplöse fadern Ekathotsarot fortfarande levde! En annan källa säger också att Intharacha lämnade en åtta år lång klostervistelse 1620 och att han 29 år gammal blev till kung Songtham!

(Chula Chakrabongse)

Innan maktövertagandet hade Songtham varit en hög munk som under sin klostervistelse i Wat Rakhang hade haft titeln Phra Phimontham Anantapricha พระพิมลธรรมอนันตปรีชา. Han betraktades som mycket lärd och han hade som sådan skaffat följeslagare och skapat nära band till en grupp adelsmän. Det var detta stöd som gjorde att han kunde lämna klostret och ta över tronen från den enögde Si Saowaphak.

Si Saowaphak avrättades förmodligen enligt "säckmetoden" vid Wat Khok Phraya. Den tidigare omtalade nederländske handelsmannen Jeremias van Vliet menar dock att Songtham var en son till Ekathotsarot och nämner inte alls Si Saowaphak!

Kung Songthams regeringstid kännetecknas av goda handelsförbindelser mellan Siam och Japan och med de europeiska makterna. Snart hade kungen ett regemente av professionella japanska vakter. Ledaren för denna vaktstyrka har fått en egen artikel efter denna.

Den siamesiska ambassaden till Nederländerna 1608 resulterade den 12 juni 1617 i ett traktat mellan de båda länderna och nederländarna fick monopol på handeln med hudar och tenn, som såldes nere i Nakhon Si Thammarat. Jan Pieterszoon Coen ยัน ปีเตอร์โซน กุน (1587-21 september 1629) blev 1618 ny nederländsk generalguvernör i Fjärran Östern. Det finns emellertid källor som säger att Cohen var generalguvernör 1619-1623 och igen under åren 1627-1629.

Under Coens ledning blev det nederländska Ostindiska kompaniet allt aggressivare och de kommande trettio åren fördrevs portugiserna effektivt från många av deras gamla bastioner i området. Nederländarna erövrade 1618 portugisernas baser bland kryddöarna i Moluckerna och 1619 attackerade de och erövrade Jakarta ยาการ์ตา, som de befäste och döpte om till Batavia (Pattawia) ปัตตาเวีย. Batavia blev den viktigaste nederländska basen i Fjärran Östern.

Från Batavia attackerade det nederländska Ostindiska kompaniets krigsfartyg portugisiska fartyg i Malackasundet och Malackahalvöns västkust. En rapport från 1620 berättar om en attack på två portugisiska fartyg på väg från Phuket till Trang. Ett av fartygen sjönk och det andra konfiskerades.

Den nederländska handelsstationen i Ayutthaya stängdes temporärt 1622 på grund av dålig lönsamhet och de viktiga handelsstationerna Pattani och Songkhla (Singora) lämnade de omkring 1623 då generalguvernör Coen ville koncentrera all handel till Batavia. Handelsstationen i Ayutthaya öppnades igen 1624 då nederländarna i Batavia blev oroliga att förlora sin position i Siam, men den skulle stängas igen 1629.

Här finns det källor som talar om en incident 1624 och att nederländarna 1628 tackade Ayutthaya för den behandling de fått i samband med detta. Jag har tyvärr inte lyckats hitta ytterligare information om vad detta handlade om. Nederländska handelsmän fick 1626 tillstånd att bygga en handelsstation på ön Phuket och 1640 sålde nederländarna siamesiskt sappanträ och hudar med god profit i Japan.

I september 1628 anlände en nederländsk ambassad till Ayutthaya. Med ombord fanns en man vid namn Joost Schouten โยสฅ์ เชาเตน (cirka 1600-11 juli 1644) som besökt Ayutthaya för första gången 1624. Denne intressante man kommer du att höra mera om längre fram. Schouten skrev en detaljerad rapport om besöket, som genomfördes under kung Songthams sista regeringsår. Schouten menade att besöket var efterlängtat då kungen inom några få dagar lät hämta ett brev som Fredrik Henrik av Oranien เฟรดเดอริกเฮนรี่ แห่งออเรนจ์ (r. 1625-14 mars 1647) hade skrivit till honom.

Det normala var nämligen att ambassaderna fick vänta tio till fjorton dagar innan de kontaktades. Men kung Songtham var nyfiken då han redan 1621 hade skrivit och skickat värdefulla gåvor till Fredrik Henriks företrädare prins Moritz och Jan Pieterszoon Coen och bett det nederländska Ostindiska kompaniet om hjälp med en attack på Kambodja. Detta brev hade Jan Pieterszoon Coen tagit med sig hem till Nederländerna och det var inte förrän 1625, då Coen planerade en ny resa till Asien, som han bad Fredrik Henrik om att besvara det.

I boken Dutch East India Company merchants at the court of Ayutthaya : Dutch perceptions of the Thai kingdom, ca. 1604-1765 av Bhawan Ruangsilp (Phawan Rueangsin) ภาวรรณ เรืองศิลป์ kan du läsa mera detaljerat om ambassaden 1628.

Ayutthayas betydelse för nederländarna hade ökat då lokala handelsmän etablerade handelsstationen Dejima เดจิมะ i Japan 1634. Nederländarna använde sedan Dejima som sin handelsstation under perioden 1641-1853. Under Tokugawashogunatet var efterfrågan på djurhudar till de japanska soldaterna stor och denna vara hade Siam som tidigare nämnt gott om. Övriga exportvaror till Japan var socker, peppar, rökelse, koraller samt hjortskinn. Dessutom skickades hudar från boskap, hajar och rockor. Tyger som nått Ayutthaya från Indien såldes också i Japan. Japanerna betalade vanligtvis sina varor med silver.

Det inträffade en ärofull episod för kung Songtham under hans regeringstid. Enligt legenden skall kungen ha skickat en grupp munkar till Sri Lanka för att ära ett heligt fotavtryck gjort av Buddha (Roi Phra Phutthabat รอยพระพุทธบาท). De lankesiska munkarna skall ha blivit förvånade och undrade varför de kommit till Sri Lanka för att se avtrycket. De berättade då att det enligt deras skrifter också skulle finnas ett sådant avtryck i Siam. När Songtham fick höra talas om detta beordrade han att man skulle söka efter avtrycket.

Det blev en jägare vid namn Phranbun พรานบุญ som fann fotavtrycket i provinsen Saraburi, då han förföljde en skadeskjuten hjort. Djuret försvann in i ett buskage, men kom sedan mirakulöst nog ut från buskaget igen i oskadat skick. Då Phranbun kröp in i buskaget varifrån hjorten hade kommit fann han också en vattensamling formad som ett fotavtryck och då han drack av vattnet blev han mirakulöst botad från en hudsjukdom som han led av. Han upptäckte att fotavtrycket innehöll en symbol och utsmyckning av Buddha, såsom den beskrivits i en bok på pali.

Phranbun berättade om sitt fynd för guvernören som i sin tur rapporterade om det inträffade till kung Songtham. Songhtam reste därefter till Saraburi där Phranbun visade honom vägen till fotavtrycket. Väl på plats drack även Songtham av vattnet i fotavtrycket. Kung Songtham förklarade att det i området runt fotavtrycket skulle uppföras ett tempel, vilket också blev fallet. Templet är i dag känt som Wat Phra Phutthabat วัดพระพุทธบาท och kom att bli en av rikets heligaste platser. Phutthabat betyder just Buddhas fotavtryck på thai.

Själv besökte kung Songtham platsen varje år som pilgrim, vilket också blev en tradition för Ayutthayas kommande kungar. Kungens religiösa intresse fick honom också att skriva ett viktigt buddhistiskt verk under sin livstid.

(Wat Phra Phutthabat 1869)