Den som åter skapade ordning i Laos var kung Souligna Vongsa (Chao Suriyawongsa) เจ้าสุริยวงศา (r. 1637-1694) Han skulle bli en av de största och längst regerande kungarna i Laos historia. Han var född 1618 och därmed omkring 19 år gammal vid sitt trontillträde. Hans födelseår. dödsår och regeringstid varierar en del beroende på källan. Flera källor menar att han dog 1694, 75 eller 76 år gammal.

Souligna Vongsa hade fått adelns stöd och för att bli av med sina rivaler skickade han iväg sin äldre bror Somphou (Chao Chomphu) เจ้าชมพู till Dai Viet (Vietnam) och sin andra äldre bror skickade han i kloster. Sina kusiner skickade han västerut till Siam. Väl av med sina rivaler kom han att sitta på tronen hela 57 år. Förväxla inte denne Somphou med den gamle kungen med samma namn som regerat 1496-1501!

En annan källa säger att Somphou hade flytt till Phu Xuan (Hué) i Dai Viet efter en maktkamp med sin bror. Han gifte sig sedan här med Souligna Vongsas äldsta dotter, prinsessan Sumangala (Nang Sumangkhala) นางสุมังคละ. Tillsammans fick de sonen Sai Ong Hue (Phra Chai Ong We) พระไชยองค์เว้ (1685-1735).

Somphou, Sai Ong Hues far, dog 1688 och Sai Ong Hue tillbringade en stor del av sina ungdomsår i Phu Xuan (Hué). Hans mor Sumangala gifte om sig och fick ytterligare två söner. En av dessa söner blev sedan grundare av en ny ätt i Champasak. Detta kan du läsa mer om i avsnittet ”Siam isolerar sig från väst”, artikeln ”Lan Xang splittras”.

Souligna Vongsa mottog en rad främmande besökare under sin regeringstid och 1641 anlände en mission från det nederländska Ostindiska kompaniet. Missionen leddes av handelsagenten Gerritt van Wuysthoff แกริต ฟาน วูสทอฟ och han hade med sig ett brev till kungen från generalguvernören i Batavia. I brevet bad man om att få upprätta en handelsstation i riket.

Wuysthoff hade rest iväg från Longvek, eller från Phnom Penh i Kambodja enligt en annan källa. Detta på uppdrag av det nederländska Ostindiska kompaniet. Hans följe bestod av en barberare som också arbetade som fältskrivare, en tolk, två bärare och en grupp laotiska köpmän. Resan hade börjat under monsunsäsongen den 20 juli 1641 och man hade samlat ihop varor och gåvor till den laotiske kungen. Totalt var det 30 personer som tog sig uppför Mekongfloden i 12 båtar.

Wuysthoffs resa genomfördes av två anledningar: för det första ville det nederländska Ostindiska kompaniet ta reda på om en handel med Lan Xang kunde vara lönsam och för det andra ville de ta reda på i vilken utsträckning Mekongfloden var lämplig som handelsväg in i Sydostasiens inland. Nederländarna var intresserade av produkterna gummilacka för att tillverka tätningsvax, bensoeharts för att tillverka rökelse och av djurhudar.

Wuysthoff mottogs med stor hedersbetygelse, och relationerna med det nederländska Ostindiska kompaniet blev mycket goda. Han lyckades dock inte etablera någon handelsstation i Vientiane då resorna upp till Vientiane helt enkelt var för långa och obekväma. Båtarna var nämligen tvungna att lossas och lastas om efter att båtarna fick bäras förbi de många vattenfallen och forsarna.

Van Wuysthoff skrev en resedagbok som publicerades 1669 och som blev översatt till franska och som sedan användes som reseguidebok lång tid därefter. I daboken beskrev han den 109 dagar långa besvärliga resan uppför Mekongfloden och om sin vistelse i Laos.

Van Wuysthoff kan ha varit den första européen som besökte Laos. Han stannade dock kvar här i mindre än två månader, men han blev den förste européen som började kartlägga Mekongfloden. Det skulle dröja mer än 200 år innan någon annan fortsatte hans arbete.

Samtidigt med den nederländska missionen, eller förmodligen kort tid efter, anlände en grupp från den katolska jesuitorden (khana yesuit) คณะเยสุอิต. Ledaren och italienaren Giovanni Maria Leria (Khun Pho Loeria) คุณพ่อเลอริอา (1597-1655) stannade sedan kvar i Vientiane 1642-1647 och lärde sig språket och laotiernas sedvänjor. Han fick dock aldrig tillstånd att missionera.

Jesuiterna beskrev kungarikets inre förhållanden och berättade att tre huvuddignitärer delade statens makt emellan sig. En av dem, palatsministern, skötte hovets angelägenheter och utrikeskontakterna. En andra ledde armén och regerade Vientiane och stadens omgivningar. Den tredje var guvernör, eller vicekung, över Nakhon Phanom och skötte den södra delen av riket. Dessa tre hade audiens hos kungen en gång varannan eller var tredje månad.

Souligna Vongsa visade sig sällan offentligt, men han var populär och känd för sin kraftfulla juridiska administration. Kriminalitet var sällsynt och europeiska besökare beskriver ett fredligt och blomstrande rike. Så här skrev italienaren och prästen Giovanni Filippo de Marini (Bat Luang Marini) บาทหลวงมารินี (1608-1677) som kom från Genua.

"Eftersom det är så bördigt, och livets nödvändigheter växer i så stora mängder, är riket väl befolkat. För inte så länge sedan gjordes en folkräkning för att se vilka som var kapabla att träda i kungens tjänst i krigstider och bära vapen. Man räknade med femhundratusen, utan att räkna med de gamla männen som är så många och så robusta att om det är nödvändigt kan enbart de som fyllt hundra år bilda en armé med avsevärd styrka".

Jag måste dock erkänna att befolkningen är fredlig och mycket lite tränad i krigskonst och vapenbruk. Detta beror förmodligen på konungarikets fördelaktiga läge med berg och otillgängliga stup som kringgärdar det på alla sidor. Dessa fungerar som fästningsverk som ingen kan forcera och skyddar därför mot fienden”.

Efter de två tidigare nämnda besöken fick Souligna Vongsa inga fler besök från Europa under sin livstid.

Den buddhistiska religionen, konsten och arkitekturen blomstrade i Lan Xang. Detta krävde stabilitet och det var vad kung Souligna Vongsa och hans hov bidrog med i mer än ett halvt sekel. Souligna Vongsa stärkte sitt inflytande i laovärlden genom giftermålsallianser med regionala regenter.

Omkring 1650 hörde Souligna Vongsa talas om att regenten i furstendömet Xiangkhouang (Muang Phuan) hade en mycket vacker dotter vid namn Kaen Chan แก่นจัน. Han skickade därför ett meddelande till sin vasall och begärde hennes hand. Regenten Kham Sanh (Kham San) คำสั้น (r. 1651-1688) svarade att detta inte var möjligt och att han tyvärr var tvungen att tacka nej till en så ärofull allians. Souligna Vongsa låtsades att han inte förstod svaret och skickade värdefulla presenter till prinsessan.

Ännu en gång avslogs Souligna Vongsas önskemål, vilket retade upp honom. Han skickade därför helt enkelt en mindre militär styrka till Xiangkhouang för att hämta prinsessan. Styrkan hamnade emellertid i ett bakhåll och blev tillfångatagen.

Befolkningen i Xiangkhouang som förstod att Souligna Vongsa inte stillatigande skulle finna sig i detta började nu förstärka huvudstadens försvar. Innan de var färdiga med sina förstärkningar anlände en militär styrka på 2 000 man från Vientiane, som utan problem tog sig igenom stadens halvfärdiga försvarsvärn. Kham Sanh tvingades helt enkelt ge upp och lämna över prinsessan Kaen Chan som hustru till Souligna Vongsa.

Styrkan från Vientiane hämnades sina tidigare nederlag genom att härja riket och tvångsförflytta 500 familjer till Vientiane och kräva en utökad regelbunden tribut från Xiangkhouang. Ättlingar till de tvångsförflyttade familjerna finns fortfarande kvar i Vientiane och kallas av sina grannar för ”tidigare phuan”.

Omkring 1673 mottog Souligna Vongsa Chiang Hungs regent Intha Kuman (Chao Intha-kuman) เจ้าอินทกุมาร och hans syster prinsessan Chandra Kumari (Chanthara-kumari) จันทรกุมารี vid sitt hov. De hade tvingats fly på grund av en invasion från luefolket i Xishuangbanna. En annan källa talar om att de flydde från en tronstrid och en tredje källa talar om en haw-invasion.

Souligna Vongsas son, som kallas prins Ratchawong (Chao Ratchawong) เจ้าราชวงษ์ (1642-?) i min källa, gifte sig med Chandra Kumari och de fick två söner. Dessa var prinsarna Kingkitsarat (Chao Kingkitsarat) เจ้ากิ่งกิสราช (?-1713) och Inthasom (Chao Inthasom) เจ้าอินทโสม (?-1749).

Intha Kuman gifte sig också med Souligna Vongsas dotter, prinsessan Nang Kham นางคำ, eller Mom Kham Lae หม่อมคำแล. De fick sedan sonen Ong Nok (Chao Ong Nok) เจ้าองค์นก (?-1769). Denne son blir senare känd som Ong Kham och om honom kan du läsa mer längre fram i avsnittet ”Siam isolerar sig från väst” och artikeln ”Händelser i Chiang Mai på 1700-talet”.

Souligna Vongsa själv tog sig en bihustru som var en dotter till den vietnamesiske kejsaren i Annam och löste därefter en gränstvist med detta rike. Den mark där befolkningen hade sina hus byggda på marken hörde till Dai Viet (Vietnam) och den mark där befolkningen hade sina hus byggda på pålar hörde till Lan Xang!

Den vietnamesiske kejsaren hette Le Than Tong och får inte förväxlas med den tidigare kejsaren Le Thanh Tong, som regerade under sista halvan av 1400-talet. Le Than Tong regerade som kejsare över Annam vid två tillfällen, 1619-1643 och 1649-1662.

Med Ayutthaya hade en överenskommelse ingåtts ett århundrade tidigare om en gränsdragning mellan floderna Chaophraya och Mekong. Lan Xang fortsatte att ha makten i de norra och östra delarna av Khoratplatån och det verkar ha varit mycket liten kontakt mellan de båda rikena under större delen av 1600-talet.

Då Souligna Vongsa dog 1694 fanns det inga arvtagare till tronen. Han hade emellertid fått två söner och den ovan omtalade Chao Ratchawong, som var den äldsta, hade begått äktenskapsbrott med hustrun till en palatsämbetsman och detta hade ämbetsmannen upptäckt och klagat till kungen. Souligna Vongsa, som menade att rättvisa måste skipas oavsett position i samhället, valde därför att låta avrätta sonen. Året för detta känner jag för närvarande inte till.

Son nummer två hade flytt till Ayutthaya tillsammans med sin mor och 600 andra följeslagare i februari 1686. Flykten var nödvändig då Souligna Vongsa hade beordrat deras avrättning. Han hade innan dess fått veta att sonen hade ett otillåtet förhållande med en halvsyster. Du kan läsa mer om den fortsatta utvecklingen i Laos i avsnittet ”Siam isolerar sig från väst”, artikeln ”Lan Xang splittras”.

Vi har nu sprungit i väg lite i tiden och återvänder bakåt i tiden.