I augusti 1661 blev kung Pindale (Phindale) พินดาเล (r. 27 augusti 1648-3 juni 1661) från Toungoodynastin störtad och avrättad genom att bli dränkt i en flod. Samma öde drabbade hans huvuddrottning, hans son och sonson. Det var hans egen bror, kungen av Prome (Phra Chao Paye) พระเจ้าปะเย (r. 3 juni 1661-14 april 1672), som var ledare för upproret mot sin bror och han blev själv kung av Burma. Längst ned i denna artikel kan du se vilka kungar som regerade efter kung Pye.

(Gammal stupa i Prome)

Den avrättade kungen hade skapat stort lidande genom att i rikliga mängder ha försett sig själv, sina fruar och sitt hovfolk med mat under en kinesisk belägring av Ava.

Kung Narai blev nu ännu en gång frestad att göra ett försök att attackera och återerövra Chiang Mai. Narai som var missnöjd med ledningen av den förra expeditionen bestämde sig nu för att hitta en yngre och mer entusiastisk man som armékommendant. Valet föll på hans fosterbror Chaophraya Kosathibodi (Lek).

De gamla militärerna blev förfärade över hur hårt Chaophraya Kosathibodi (Lek) gick fram som ny kommendant. Han hade bestämt sig för att den siamesiska armén var i behov av strikt disciplin och lydnad. Desertörer och slöfockar blev snabbt varse hans hårdhet och hans order blev snart inte ifrågasatta.

Vid ett tillfälle hade Chaophraya Kosathibodi (Lek) givit instruktioner om hur bygget av en palissad skulle utföras. Han hade sagt att den smala delen av bambun skulle grävas ner i marken, men detta uppfattade en av hans officerare som en ren felsägelse. Den gängse metoden var, enligt officeren, att den tjocka delen skulle grävas ner i marken. När han därför gjorde som han brukade blev straffet hårt. Brottet mot instruktionerna kostade honom huvudet!

I slutet av 1661 lämnade Chaophraya Kosathibodi (Lek) Ayutthaya med sin armé med Chiang Mai som mål. Kort tid därefter började kung Narai också marschera mot Chiang Mai. Omkring 100 000 man skall ha varit engagerade i expeditionen och detta var en långt större armé än som någon gång tidigare använts i en invasion av Chiang Mai.

Chaophraya Kosathibodi (Lek) mötte inget större motstånd före Lampang och staden föll efter en kortare strid. Lamphun höll stånd i en vecka. Chiang Mai försvarades mera hårdnackat och belägrades. Då kung Narai anlände med sina styrkor i mars 1662 räckte inte Chiang Mais försvar till längre och man lyckades inta staden. Chiang Mais regent och de flesta ur adeln togs till fånga och staden tvingades acceptera siamesisk överherradöme. Då Chiang Mai redan fallit anlände en burmesisk undsättningsstyrka som dock besegrades.

Kung Narai stannade kvar femton dagar i Chiang Mai och återvände sedan till Ayutthaya med en mängd värdefullt krigsbyte, inklusive den berömda Buddhastatyn Phra Phuttha Sihing. Jag har tidigare berättat att det faktiskt existerar hela tre statyer med detta namn som alla påstås vara originalet. Se även "Sukhothai och Lan Na.” avsnittet "Konungariket Sukhothai,” artikeln "Ramkhamhaeng och buddhismen.”

Här finns det källor som menar att Narai skulle ha fått en son med en kvinna i norr under sin tid i Chiang Mai. Kungen skulle ha skämts för detta och bad därför sin vän Phra Phetracha att acceptera barnet som sin egen son.

En annan variant är att Narai 1662 skulle ha erbjudits en dotter till Chiang Mais härskare, vilket han också accepterade, och de fick senare en son. Denne son blev till prins Nai Dua (Nai Duea) นายเดื่อ, som senare blir känd som Luang Sorasak หลวงสรศักดิ์ (1662-1709). En del källor uppger dock hans födelseår till 1661.

En annan källa säger att det var Phetrachas fru, och senare drottning Kusawadi กุสาวดี, som var mor till Luang Sorasak. Hon hette från början Kulathida กุลธิดา och förefaller att från början också ha varit en hustru till kung Narai.

Under siamesernas ockupation av Chiang Mai utbröt ett uppror i Pegu. Peguanerna hade öppet visat motvilja mot burmeserna och belägrade Ava 1660. Då situationen i Burma åter hade lugnat sig beslöt sig kungen av Burma att straffa Pegu.

De revolterade peguanerna hade tagit vicekungen av Martaban, som var en farbror till kungen i Ava, till fånga då de fick höra att en burmesisk armé var i antågande. Många av dem blev skrämda av detta och ett stort antal mon flydde genom de Tre pagodernas pass och slog sig ner i Siam. Antalet flyende uppskattas i vissa källor till 10 000. De flyende tog med sig vicekungen, eller guvernören, av Martaban till Ayutthaya och han lämnades över till kung Narai. Flyktingarna vädjade också till Narai om att han skulle skydda Pegu mot kungen av Burma.

En del källor menar att dessa flyktingar från Pegu var den första större invandringen av mon till Siam. De togs emot av mon-ämbetsmän i provinsen Kanchanaburi och tilldelades sedan mark i Ayutthaya. Faktum är att Ayutthayas kungliga krönikor talar om invandrande mon redan 1584, som skall ha varit mer eller mindre frivillig.

Kung Narai insåg att ovanstående händelse högst sannolikt innebar ett nytt krig med Burma och såg därför till att stärka försvaret utmed gränsen. I slutet av 1662 kom också det förväntade anfallet från Burma, men siameserna var beredda och burmeserna drevs tillbaka med stora förluster. Uppmuntrad av sina militära framgångar började kung Narai nu marschera mot Pegu. Under sin marsch upptäckte han att befolkningen, som var trötta på burmesernas förtryck, gav honom sitt stöd. Kung Narai erövrade därefter Martaban samt området vid dagens Yangon och Pegu.

Siameserna erövrade Chittagong (Chittakong) จิตตะกอง, Syriam, Yangon, Pegu, Prome och Toungoo och omringade Pagan 1664. Toungooregimen satt dock säkert i övre Burma och lyckades driva tillbaka siameserna samma år. Bidragande till reträtten var bristen på förnödenheter.

Burmeserna hade skickat en mindre armé som lockbete, som låtsades dra sig tillbaka till sitt befästa läger efter att ha besegrats. Den siamesiske adelsmannen Phraya Si Ratcha Decho พระยาศรีราชเดโช, som red på en vit häst, och hans 500 soldater följde efter fienden och rakt in i ett bakhåll. Trots ett tappert försök på att försvara sig blev Phraya Si Ratcha Decho och hans överlevande soldater tillfångatagna och bundna.

Kung Narai frågade då den kunglige abboten Phra Phimontham i Wat Rakhang, som var duktig på att spå, att förutspå Si Ratcha Dechos öde. Abboten spådde att Si Ratcha Decho skulle lyckas befria sig från fångenskapen och besegra de burmesiska trupperna. Då abbotens spådomar slog in blev han lovordad och belönad av Narai.

Denna siamesiska invasion av burmesiskt territorium skulle bli den sista av betydelse, men fick inga egentliga varaktiga följder. Pegu hamnade snart under burmesiskt styre igen, men burmeserna förde nu en något mildare politik mot peguanerna för att undvika att de återigen skulle söka siamesisk hjälp. Därmed hade burmeserna klarat av attackerna både från kineserna och siameserna och återtog med tiden kontrollen över både Pegu och Chiang Mai. Kung Narai verkar faktiskt inte ha brytt sig så mycket om kontrollen över Chiang Mai.

Burmesernas grepp om Lan Na hårdnade från 1664 och skulle vara ända fram till 1727. Burmesiska prinsar installerades regelbundet som vicekungar i Chiang Mai och under mer än ett halvt århundrade skulle de olika taifolken i området (tai yuan, lue, shan) lida under burmesernas hårda regim med höga skatter och som tvångskommenderade soldater i Burmas arméer långt hemifrån.

Till skillnad från Ayutthaya, som hade återhämtat sig efter burmesernas första stora invasioner på 1560-talet, var lidandet stort i Lan Na under denna tid. Ständiga krig avfolkade många städer och byar och befolkningen flyttades runt till olika mueanger eller kanske ända till Burma.

Krönikorna från en del av furstendömena visar på en kaotisk tid bland de lokala regerande släkterna där bara de mest hårdföra blev kvar vid makten. Tidigt på 1700-talet förtjänade inte regionen något enhetligt namn och områdets rika kulturarv, speciellt från 1500-talet, förvaltades dåligt.