Dai är ett av Kinas 55 erkända minoritetsfolk och deras totala befolkning uppskattas vara cirka 1,2 miljoner. Termen dai kan dock dock vara förvirrande eftersom kineserna inkluderar olika taifolk i denna minoritetsgrupp. Bland dessa ingår tai yai (shan), tai dam, tai khao och tai lue. Dai kan därför betraktas som en samlingsbeteckning för flera olika taifolk i Kina.

Här är det dags för ett litet förtydligande: Ibland ser man källor som talar om 56 minoritetsfolk i Kina. Detta är inte korrekt då man förväxlat antalet minoritetsgrupper med antalet etniska grupper. Tillsammans med de dominerande hankineserna och de 55 erkända minoritetsfolken finns det enligt kineserna 56 etniska grupper i Kina.

De allra flesta dai lever i Yunnanprovinsen i områdena Xishuangbanna (Sipsong Phan Na) สิบสองพันนา och Dehong (Toehong) เต๋อหง och de två vanligaste taispråken bland dessa dai är nordthai och luespråket.

(Xishuangbanna i Yunnanprovinsen)

(Dehong i Yunnanprovinsen)

Folkslaget zhuang (chao chuang) ชาวจ้วง, som också betraktas som ett taifolk, har i hög grad assimilerats av kineserna. Detta folk finns företrädesvis i den autonoma regionen Guangxi, men också i provinserna Guizhou (Kuichow) กุ้ยโจว, Yunnan och Hunan หูหนาน. De är cirka 19 miljoner till antalet och är faktiskt det största av Kinas 55 erkända minoritetsfolk.

(Zhuang i Longzhou i provinsen Guangxi i Kina)

(Provinsen Guizhou i Kina)

(Provinsen Hunan i Kina)

Zhuangspråken (klum phasa chuang) กลุ่มภาษาจ้วง omfattar drygt ett dussin olika tai-språk och de har delats upp av kinesiska lingvister i nordliga och sydliga ”dialekter”. Språken har hela 5-11 toner! Standardspråket zhuang (phasa chuang) ภาษาจ้วง, med sina sex toner, baseras på en nordlig zhuangdialekt. Antalet användare av zhuangspråken uppges till 16 miljoner.

Taifolken nung (chao nung) ชาวนุง i norra Vietnam och södra Kina och tay (chao thai) ชาวไท i norra Vietnam har ett nära släktskap med zhuangfolket. I Kina räknas också nung och tay till zhuangfolket. Nungfolket, som ursprungligen tillhörde zhuangfolket, migrerade till Vietnam under 1500- och 1700-talet.

(Nung i Vietnam)

Tidigare kallades tay även för tho (chao tho) ชาวโท้, vilket ansågs vara ett nedsättande namn. Därför använder man nu i stället namnet tay. Kulturellt och språkligt står de mycket nära nung- och zhuangfolket.

Nungspråket (phasa nung) ภาษานุง är ett taispråk som främst talas i provinserna Cao Bang (Kao Bang) กาวบั่ง och Lang Son (Lang Soen) หลั่งเซิน i Vietnam, samt i Kina och Laos.

(Naturbild från Cao Bang)

(Provinsen Cao Bang i Vietnam)

(Provinsen Lang Son i Vietnam)

Hur många nung och tay det finns varierar enligt olika källor. När det gäller nung har jag sett uppgifter om 700 000 i en källa medan en annan källa nämner 900 000-1 miljon nung i Vietnam, 100 000 i Kina och 50 000 i Laos. När det gäller tay har jag sett siffror mellan 1.5 och 1.7 miljoner.

I Kina finns också folket bouyei (chao pu-i) ชาวปู้อี som också räknas som en egen minoritetsgrupp i Kina. Själva anser de dock att de tillhör zhuangfolket! Det finns ungefär 3 miljoner bouyei i Kina och de finns även i Vietnam.

(Bouyei)

Jag har i den föregående artikeln berättat att det finns tai dam (svarta tai), tai khao (vita tai) och tai daeng (röda tai) i Laos och norra Vietnam. Om vi också räknar med de små isolerade taigrupperna i nordöstra Indien (Prathet India) ประเทศอินเดีย och på Hainan når vi upp på över 90 miljoner människor med tai-ursprung. De tai som hamnade i Indien kommer jag att berätta mer om längre fram i avsnittet ”Sydostasien före och under taifolkens ankomst”, artikeln ”Ahomfolket”.

På ön Hainan finns ett folk kallat li (chao li) ชาวหลี, eller hlai (chao lai) ชาวไหล. De är ungefär 1 miljon till antalet och räknas som ett av Kinas 55 erkända minoritetsfolk. De flesta av dem bor på sydkusten och de talar hlaispråket (phasa lai) ภาษาไหล, som räknas som ett taispråk.

(Li)

Det mest karaktäristiska som enar taifolken är språken. Släktskapen mellan taispråken är relativt tydlig och det finns en klar inbördes förståelse mellan flera av dem. Däremot finns ingen sådan inbördes förståelse mellan taispråken och burmesiska (phasa phama) ภาษาพม่า, kambodjanska (khmer), vietnamesiska (phasa wiatnam) ภาษาเวียดนาม eller de kinesiska språken (klum phasa chin) กลุ่มภาษาจีน.

Tidigare menade språkvetarna att taispråken tillhörde den tibetoburmanska språkgruppen (trakun phasa yoithibet-phama) ตระกูลภาษาย่อยทิเบต-พม่า och den sinotibetanska språkfamiljen, där de kinesiska språken ingår, men så är det inte längre. De tillhör i stället den egna språkfamiljen tai-kadai (trakun phasa thai-kadai) ตระกูลภาษาไท-กะได, med det alternativa namnet kra-dai (trakun phasa khra-thai) ตระกูลภาษาขร้า-ไท.

I tai-kadai ingår taispråken som en egen gren och en källa säger att det finns 95 språk i familjen varav 62 taispråk, men detta varierar i olika källor. Liksom så många gånger tidigare är språkforskarna heller inte helt eniga om språkfamiljernas sammansättningar och namn.

Jag har tidigare berättat att thai och de övriga taispråken är så kallade tonspråk. Det vill säga språk som utnyttjar tonhöjd för att skilja ord åt. Under en lång utvecklingsperiod förlorade taispråken många av de konsonanter som skilde orden från varandra och för att kompensera detta uppstod toner.

De flesta taispråk har fem till sju toner. Standardthai, eller den dialekt som lärs ut i skolorna i Thailand, har fem toner. Lao, som talas i nordöstra Thailand och Vientiane i Laos, har oftast sex toner. I Laos och södra Thailand finns det fem till sju toner beroende på dialekten.