Efter kung Outey I (Narai Ramathipadi II), som regerade fram till 1696, är det litet rörigt angående tronföljden i Kambodja. Se även avsnittet ”Ayutthaya och kontakterna med väst,” den tidigare artikeln ”Inledande krig i Kambodja 1658.”

Så här såg den fortsatta kungaföljden ut efter Outey I;

• Chey Chettha IV (1696-1699) återkom nu som kung för andra gången.

• Barom Reameathiptei (Barom Ramathibodi) บรมรามาธิบดี, eller Kaev Hua III (Phra Kaeo Fa 3) พระแก้วฟ้าที่ 3 (r. 1699-1700). Han är också känd som Ang Em (Ong Im) องค์อิ่ม. Han kommer att återkomma både som vicekung och för en andra regeringsperiod litet längre fram.

• Chey Chettha IV (r. 1700-1702) var nu tillbaka en tredje gång. Han abdikerade 1702 och gav tronen till sin son som blev ny kung. Chey Chettha IV gifte sig sedan med en dotter till Ang Em, som nu fungerade som vicekung.

• Thommo Reachea III (Phra Si Thammaracha Thirat 3) พระศรีธรรมราชาธิราช 3 (r. 1702-1703). Han är uppenbart också känd som Ang Tham (Nak Ong Tham) นักองค์ธรรม. Han drev bort vicekungen Ang Eng med hjälp från Ayutthaya och Ang Eng flydde till Dai Viet (Vietnam) där han fick militär hjälp och Kambodja invaderades återigen av Dai Viet. Här säger en av mina källor att det även förekom viss laotisk hjälp.

  Thommo Reachea III blev sedan störtad och tvingades fly till Ayutthaya tillsammans med tre kambodjanska prinsar. Han återkommer dock ytterligare två gånger som kung i Kambodja. Det kan du läsa litet mera om litet längre ned.

• Chey Chettha IV (r. 1703-1706) sattes på tronen för fjärde gången med vietnamesisk hjälp. Ang Em återvände också till Kambodja och bosatte sig i Longvek.

• • Thommo Reachea III (r. 1706-1709) (Ang Tham) var nu tillbaka för en andra regeringsperiod efter att Chey Chettha hade abdikerat 1706. Det skulle även bli en tredje regeringsperiod längre fram.

  I Wikipediakällan Monarchy of Cambodia sägs det att Thommo Reachea III hade tre regeringstider; 1702-1703, 1706-1709 och 1738-1747. På Wikipediasidan om Thommo Reachea III anges hans regeringstider till 1702-1705, 1707-1714 och 1736-1747! Se även den kommande artikeln ”Borommakot och Kambodja.”

• Kaev Hua III (r. 1710-1722) (Ang Em) blev nu kung för andra gången. Han kommer längre fram också att dyka upp för en tredje kortvarig regeringsperiod.

Med hjälp från Thai Sa i Ayutthaya återvände Thommo Reachea III (Ang Tham) till Kambodja och erövrade Longvek 1714 och drabbade samman med kung Kaev Hua III (Ang Em). Ang Em vädjade då om hjälp från den vietnamesiske prinsen Nguyen Phuc Chu (Ngian Fuk Chu) เหงียนฟุกจู (r. 1691-1725) och han skickade då en armé till Kambodja som belägrade Longvek.

Thommo Reachea III tvingades därefter att fly till Ayutthaya tillsammans med den tidigare kungen Chey Chettha IV (Ang So) och därmed hade Thommo Reachea III misslyckats att återta tronen en tredje gång. Thommo Reachea III (Ang Tham) hamnade under kung Thai Sas beskydd och Thai Sa skänkte ett hus till honom nära Wat Khang Khao วัดค้างคาว där han kunde bo.

Kung Thai Sa gjorde ett nytt försök att erövra tronen till Thommo Reachea III (Ang Tham) 1717-1718. Norra Kambodja invaderades då av en landstyrka ledd av Chaophraya Mahatthai och en flottstyrka ledd av Chaophraya Phrakhlang invaderade södra Kambodja. Den nordliga landstyrkan, som bestod av 50 000 man, gick in i Kambodja via Siem Reap och flottstyrkan på 20 000 man anlände till Kambodja via Thailandviken på väg mot Banteay Meas.

Vid ett slag i Banteay Meas angreps och krossades den siamesiska flottstyrkan av kombinerade trupper från Kambodja och Dai Viet. Siameserna flydde i panik ut till havs, men flykten var förgäves då flottan sedan gick under i en storm. Den nordliga styrkan var däremot framgångsrik och tog sig fram till khmerernas huvudstad Oudong där Kaev Hua III valde att kapitulera, acceptera sin status som vasall och att betala tribut i form av bunga mas till Siam. Därefter återvände den siamesiska armén till Siam.

Som tack för detta fick Kaev Hua III behålla sin tron och Thommo Reachea III fick fortsätta bida sin tid i siamesisk exil. Nederländarna rapporterade att den kambodjanske exilkungen nästan alltid befann sig i Thai Sas sällskap. Han var bland annat med på kungens fisketurer och elefantjakter.

Ovanstående krig beskrivs litet annorlunda av den tidigare nämnde skotske kaptenen Alexander Hamilton. Då siameserna hotade Kambodja förstod den kambodjanske kungen att han inte skulle klara av att stå emot de överlägsna siamesiska styrkorna. Han beordrade därför sina invånare i gränsområdena att bege sig mot de inre delarna av landet. De skulle ta med sig allt av värde de kunde och bränna allt övrigt, enligt den brända jordens taktik.

Den kambodjanske kungen bad därefter vietnameserna i södra Dai Viet (Vietnam) om hjälp och beskydd, vilket de gick med på om Kambodja accepterade sin status som tributstat. Detta accepterade Kambodja och vietnameserna skickade en armé på 15 000 man och en flottstyrka på 3 000 man för att hjälpa dem.

Den siamesiska landstyrkan var mer än dubbelt så stor än den kombinerade styrkan av kambodjaner och vietnameser och den siamesiska flottan var mer än fyra gånger så stor. Då siameserna drog in i Kambodja möttes de av en öde landsbygd och blev snart varse bristen på förnödenheter. De tvingades till sist att slakta och äta sina egna dragdjur, elefanter och hästar, som de inte hade foder till.

De siamesiska soldaterna var inte vana vid en sådan kost och de drabbades dessutom av en allvarlig epidemi. Efter två månader hade hälften av dem insjuknat eller dött och de som återstod återvände tillbaka hem igen förföljda av den kambodjanska armén. Den siamesiska flottan lyckades inte bättre, men de hade hunnit med att plundra och bränna i Banteay Meas med hjälp av sina mindre fartyg.

Vietnameserna passade då på att attackera de större fartygen längre ut till havs och lyckades sätta eld på några och få satt några av dem på grund. Efter att ha gjort detta retirerade vietnameserna för den överlägsna siamesiska styrkan, men siameserna som fruktade att deras förnödenheter skulle ta slut lämnade slokörade Kambodja och återvände hem till Siam, enligt Hamilton.