I oktober 1765 hade alla de burmesiska arméerna strålat samman för att genomföra en kniptångsmanöver mot Ayutthaya och den 20 januari 1766 nådde Ne Myo Thihapate fram till huvudstaden och slog läger öster om staden. Samtidigt flyttade Maha Nawrahta sitt läger till nordvästra sidan av Ayutthaya och belägringen av staden hade nu börjat.

Kung Suriyat Amarin skickade bud om hjälp från den tidigare guvernören av Tak, Phraya Taksin, och han lyckades faktiskt ta sig in i Ayutthaya. Med sig in i staden hade Phraya Taksin 500 soldater för att hjälpa till med försvaret, men det siamesiska försvaret var illa rustat för att stå emot den massiva invasionen.

Enligt en källa hade Phraya Taksin fått titeln Phraya Vajiraprakarn (Phraya Wachiraprakan) พระยาวชิราปราการ 1765 eller 1766 och blivit guvernör av Kamphaengphet, efter att den gamle guvernören hade dött. Flera källor kallar honom också Phraya Kamphaengphet พระยากำแพงเพชร, men för enkelhetens skull fortsätter jag att kalla honom Phraya Taksin.

(Porträtt av Taksin)

Under belägringen av Ayutthaya skickades ett brev till vietnamesen Mac Thien Tu (Mak Thian Tue) หมักเทียตื๋, som var guvernör i Ha Tien om hjälp. Hans födelsedatum varierar i källorna och anges till 1 januari 1718, 16 december 1705 eller 12 december 1699! Däremot är hans dödsdatum fastställt till den 18 juni 1780.

Mac Thien Tu skickade också trupper och mat till mynningen av Chaophrayafloden, men de attackerades av burmeserna och drog sig därför tillbaka. I kinesiska källor kallas han för Mo Shilin (Mo Sue Lin) ม่อซื่อหลิน. Mac Thien Tu är så intressant att han fått en egen artikel lite längre fram i detta avsnitt.

Här och där kanske en ledare kunde samla ihop trupper och plåga burmeserna några dagar, men dessa försök var fruktlösa och snart förekom bara strider vid det belägrade Ayutthaya. Suriyat Amarin hade förmodligen hoppats på att kunna hålla stånd till nästa regntids ankomst. Då skulle slätten översvämmas och förhoppningsvis tvinga burmeserna att dra sig tillbaka. Burmeserna förberedde sig genom att befästa mer höglänt terräng och då regnen och vattnet kom använde man sig mycket av båtar.

I slutet av 1766 ledde Taksin och guvernören av Phetchaburi, Phraya Phetchaburi (Rueang) พระยาเพชรบุรี (เรือง) (?-1766), en flottstyrka ut från Ayutthaya för en motattack mot burmeserna på slättlandskapet sydöst om Ayutthaya. Phraya Phetchaburi, förkortat till Phraya Phetburi, blev dödad under striderna och attacken kom av sig. Taksin, som var en duktig och ambitiös ledare, fick orättvist nog skulden för misslyckandet och blev förhindrad i sina försök att leda nya attacker mot fienden.

Taksin skulle ha sagt till Phraya Phetburi (Rueang) att inte bli inblandad i strider med den starka burmesiska flottan, men han hade ignorerat Taksins varning, vilket resulterade i hans död. Taksin blev sedan anklagad för att ha lämnat sin kollega i sticket.

En annan källa ger en helt annan bild av vad som hänt; Taksin blev utsedd att kommendera en flottstyrka som skulle samlas vid Wat Yai Chai Mongkhon วัดใหญ่ชัยมงคล. Taksin gav Phraya Phetburi (Rueang) uppdraget att leda förtrupperna, medan Luang Saraseni (Luang Suraseni) หลวงสุรเสนี och hans egna trupper skulle ge Phraya Phetburi understöd. Förtruppen bestod av fem båtar, som hamnade i närkontakt med fienden.

Phraya Phetburis (Rueang) styrka blev helt omringad av ett stort antal burmesiska båtar, men Taksin och Luang Saraseni ska ha låtit förtöja sina båtar och bara tittat på utan att hjälpa förtrupperna. Phraya Phetburis förtrupper blev massakrerade och han själv blev efter en heroisk kamp spetsad på en påle av burmanerna. Taksin och Luang Saraseni ska sedan ha flytt därifrån. De återvände inte till Ayutthaya, utan byggde i stället palissader nära Wat Phichai Songkhram วัดพิชัยสงคราม och det närbelägna Wat Kluai วัดกล้วย.

Vad som är sant eller falskt i de olika versionerna får vi kanske aldrig reda på.

Phraya Phetchaburi (Rueang) hade fått en son vid namn Bunmi บุญมี under Ayutthayaperioden som sedan fick titlarna Luang Phichairacha (Bunmi) หลวงพิชัยราชา (บุญมี) och Phraya Phichai (Bunmi) พระยาพิชัย (บุญมี). Phraya Phetchaburi (Rueang) och/eller hans son är förfader till familjenamnen Bun-Long บุญ-หลง, Phalangkun พลางกูร, Maiman หมายมั่น och Kariwat กะรีวัตร. Det kommer dyka upp fler personer längre fram med samma eller liknande titlar vilket lätt kan skapa missförstånd och sammanblandningar.

Till sist blev läget så desperat i Ayutthaya att Phraya Taksin i tysthet flydde från staden tillsammans med ett antal följeslagare vars antal varierar i olika källor. I nästa artikel kan du läsa mer om hans flykt ut ur Ayutthaya och vart han tog vägen.

Under försvaret av Ayutthaya påstås det att siameserna försökte lura burmeserna att tro att staden hade flera manliga försvarare än man egentligen hade genom att kvinnorna klippte sig korthåriga. Ayutthaya som var plågat av hungersnöd och epidemier under belägringen drabbades av ytterligare prövningar då det utbröt en brand i staden tidigt 1767. Tiotusen hus ska ha brunnit ner. Mycket målande talas det om att hettan var så intensiv att det ska ha runnit smält guld från buddhastatyer och stupor!

För den intresserade kan det vara kul att veta att den thailändske professorn Bidya Sriwattanasarn (Phitthaya Siwatthanasan) พิทยะ ศรีวัฒนสาร säger att Taksin hade ett antal portugiser, eller portugisiska ättlingar bland sina soldater. Det står inget om detta i Ayutthayas kungliga krönikor, utan uppgiften härstammar från portugisisk forskning som publicerades 1983.

Enligt dessa forskningsresultat fanns det 79 portugisiska soldater, som tillhörde Department of Western Marksman Soldiers (Krom Tahan Farang Maen Puen) กรมทหารฝรั่งแม่นปืน, som anslutit sig till Taksins armé under perioden 1767-1768.

Åtminstone en av de fyra ledarna för det lilla portugisiska regementet, Khun Rit Samdaeng ขุนฤทธิ์สำแดง, fanns med i Taksins armé. Efter att burmeserna hade drivits ut från Siam, fick portugiserna tilldelat sig land av kung Taksin för att skapa en ny bosättning, som blev känd under namnet Bandel de Nossa Senhora do Rosari. Bosättningen, eller byn, låg vid Chaophrayafloden söder om det nuvarande Wat Kalayanamitr Varamahavihara (Wat Kanlayanamit Woramahawihan) วัดกัลยาณมิตรวรมหาวิหาร vid Khlong Bangkok Yai, inte långt från Wat Arun i Thonburi.

Bidya Sriwattanasarn förmodar att de ovan nämnda 79 portugiserna tillhörde samma grupp som tidigare hade haft uppdraget att försvara den franska bosättningen (Ban Farangset) บ้านฝรั่งเศส och Saint Joseph-kyrkan i Ayutthaya.