Som tidigare nämnt påstods kung Taksin ha blivit sinnessjuk. Han skulle enligt en legend ha börjat bli tokig efter att ha låtit avrätta två av sina hustrur för påstådd otrohet. De två var de tidigare omtalade prinsessorna Chim och Ubon. Chim var en dotter till prins Surin Songkhram (Kromma Khun Surin Songkhram) กรมขุนสุรินทรสงคราม (1716-1766) och Ubon var som tidigare omtalat en dotter till Chao Phimai (prins Thepphiphit).

Prins Surin Songkhram är även känd som prins Chit (Chao Fa Chit เจ้าฟ้าจิตร eller เจ้าฟ้าจิต). Han var en son till en prins vid namn Dam (Phra Ong Chao Dam) พระองค์เจ้าดำ och hans hustru Thep ( Chao Fa Ying Thep) เจ้าฟ้าหญิงเทพ. Prins Dam var en son till den tidigare kungen Phetracha och Thep var en dotter till den tidigare kungen Thi Sa.

Prins Surin Songkhram är så pass intressant att jag valt att berätta lite om hans öde här nedan;

Om jag har tolkat mina källor korrekt så hade prins Surin Songkhram, någon gång i slutet av kung Borommakots regeringstid, av någon anledning dömts och fängslats i Ayutthaya. Chaophraya Phitsanulok (Rueang) hade då hjälpt honom att fly. 1766, under kung Suriyat Amarins regeringstid före Ayutthayas fall 1767, hade prins Surin Songkhram uppenbart dömts och fängslats i Ayutthaya ännu en gång. För vad känner jag inte till. Han hade då fått hjälp att fly med hjälp av en man vid namn Luang Kosa (Yang).

Surin Songkhram hade därefter passat på att inta staden Phitsanulok då Chaophraya Phitsanulok (Rueang), som var guvernör i staden, var upptagen med strider mot burmeserna i Sukhothai. Surin Songkhram och hans anhängare hade plundrat staden och satt eld på Rueangs residens och hade sedan byggt upp ett eget försvar av staden.

Då Chaophraya Phitsanulok (Rueang) fick reda på vad som hänt valde han att återvända till Phitsanulok med sina trupper. Väl på plats lyckades han besegra Surin Songkhram som försökte fly. Men han togs till fånga och placerades i en bur som sedan placerades på en båt som skulle transportera honom till Ayutthaya där han skulle få sin dom för det inträffade. Men utmed färdvägen mot Ayutthaya hade burmeserna slagit läger Ban Kup บ้านกูบ och Nakhon Sawan och vägen var därmed blockerad.

Chaophraya Phitsanulok (Rueang) tog därför saken i egna händer och beordrade sina soldater att dränka prins Surin Songkhram. Här finns det dock en källa som säger att Rueang högg av hans händer och skar honom i halsen och sedan dränkte honom. Surin Songkhrams anhängare blev också avrättade förutom hans dotter, den här ovan omtalade prinsessan Chim, som togs om hand av Rueang.

Då lämnar vi berättelsen om Surin Songkhram och återvänder till vad som gjort att Taksin lät avrätta två av sina hustrur;

Det berättas att man hade upptäckt råttor i kungens sovgemak och att de hade gnagt på kungens gardiner. Två portugiser i kungens tjänst, med titlarna Chit Phuban ชิดภูบาล och Chan Phubet ชาญภูเบศร, fick i uppdrag att fånga råttorna och hade då kommit i påstådd otillbörlig kontakt med de två nämnda hustrurna. Att de anklagades för detta brott ska ha berott på en intrig från andra hustrur till Taksin. De ska ha varit avundsjuka på de två då de stod högt i gunst hos kungen.

Taksin blev galen av ilska över den påstådda otroheten och beordrade de två avrättade på ett mycket grymt sätt. De ska först ha piskats och man hällde salt i såren, de skars i brösten och därefter fick de sina händer och fötter avhuggna. Ubon ska ha varit gravid i andra månaden. Hur det gick med de två portugiserna berättar inte historien.

Efter sina hustrurs avrättningar ångrade sig kungen och ville ta livet av sig själv. Höga munkar tillkallades för att förhindra detta och hjälpa honom. Taksin ska därefter ha blivit alltmer fanatisk i sin tro och obalanserad. Inför varje militär kampanj, eller efter en avslutad sådan, besökte han tempel för att be om munkarnas välsignelse eller för att diskutera religiösa frågor med dem.

Till sist lär han ha betraktat sig som en bodhisattva (phra phothisat) พระโพธิสัตว์. Det vill säga en reinkarnation av Buddha vars handlingar var gudomliga och han började misstänka sina närmaste ämbetsmän för att vara illojala.

Taksin påstods ha sagt att hans handlingar var viljan från övernaturliga röster. Som bodhisattva menade han också att hans blod skulle byta färg från rött till vitt! Han begärde att munkar skulle komma och visa honom ära och vördnad. Då munkar inte tillåts visa vördnad för andra än Buddha själv och sina äldre i munkorden blev de av med munkkåpan, piskades och fick tömma latriner.

Så här beskriver en annan källa det som hände; Taksin lät kalla till sig alla höga munkar den 12 augusti 1781 och frågade dem om en munk kunde hylla en lekman som blivit en sotapanna (sodaban) โสดาบัน. En sotapanna är en person som nått en bit på väg mot att bli en arahant.

De flesta av munkarna, som fruktade kunglig bestraffning om de svarade nej till detta, svarade därför att det var tillåtet. Men tre höga munkar valde att hålla fast vid klosterdisciplinen, utan att frukta ett kungligt missnöje, och svarade att även om en lekman kunde vara en Sotapanna, var dennes hans status fortfarande lägre än en munks och därför var det inte lämpligt för en munk att hylla en lekman.

Taksin blev rasande över detta svar och beordrade att de tre munkarna skulle fråntas sina titlar och att deras medhjälpare, lärjungar och anhängare i deras respektive kloster, totalt cirka 500 personer, skulle föras till Wat Hong för att straffas. Han beordrade att de tre högsta munkarna skulle ha 100 piskrapp, de med graderna under fick 50 och de med lägst rang fick 30 och samtliga skulle därefter fängslas. Resultatet blev att munkarna i fortsättningen kastade sig ner i kunglig närvaro och visade sin hyllning mot Taksin.

När nyheten om om Taksins handlingar spreds bland befolkningen blev många oroliga över tillståndet i riket. En del blev också arga och andra tyckte synd om de bestraffade munkarna och några bad till och med att bli straffade i deras ställe. Förvirring och rädsla spred sig i hela Thonburi.

Senare visade Taksin tecken på paranoia då han trodde att det fanns ämbetsmän som stal kunglig egendom. Han beordrade att de misstänkta skulle ha spöstraff och/eller fängelsestraff och han lät ibland misstänkta placeras över eldar för att tvinga fram bekännelser eller för att avrätta dem. Han lät också belöna angivare vilket ledde till att falska anklagelser blev allt vanligare och ett ökande antal oskyldiga människor fängslades, misshandlades och avrättades.

Till sist handlade det om hundratals bestraffade personer och en del av dem tvingades sedan att arbeta som tjänare. Även Taksins egna söner råkade ut för piskning och tvingades erkänna saker som de inte var skyldiga till.

Taksin började också spå folk. Han lät hämta kvinnor från marknader för att sedan spå deras framtid. Om de höll med om det han spådde blev han nöjd och om de inte gjorde det blev han arg och straffade dem. Därför vågade till sist ingen ifrågasätta hans spådomar.

Med sin påstådda förmåga att spå in i framtiden menade Taksin också att han kunde döma i juridiska ärenden. Efter att tidigare ha varit känd för sin godhet och rättvisa hade den mentalt obalanserade kungen nu blivit övertygad om sin egen ofelbarhet och förkunnade sina domar utan att lyssna ordentligt på detaljerna i de olika rättsfallen. Konsekvensen blev att många oskyldiga straffades och avrättades.

Denna situation utnyttjades av ondsinta personer och de blev ökända för sina falska anklagelser, eller hot om falska anklagelser, mot oskyldiga personer som de kunde utsätta för utpressning för att de skulle slippa hårda straff. En källa nämner två personer, Phan Si พันศรี och Phan La พันลา, som ägnade sig åt denna obskyra verksamhet.

Det har funnits teorier om att Taksins sinnessjukdom var påhittad och ett sätt att rättfärdiggöra general Chakris övertagande av tronen. Kungen skulle med andra ord ha varit offer för en sammansvärjning. Några bevis för detta finns inte och mot påståendet talar att det inte kunnat påvisas att general Chakri någonsin visade några tecken på att vara illojal mot kungen under dennes 15-åriga regeringstid.

Franska missionärer har skrivit intressanta saker om Taksin. Joseph-Louis Coudé ยอเซฟ หลุยส์ กูเด (4 oktober 1750-8 januari 1785) som kommit till Siam 1775 skrev 1780 att kungen ibland var arg på dem, vilket kanske inte alltid var så märkligt, och att han tillbringade all sin tid med meditation, böner och fasta för att kunna få sig själv att sväva i luften! Då missionärerna menade att vissa löften från kungen inte hade infriats klagade de hos en av kungens söner, som då ska ha svarat Coudé; "Du har rätt. Min far har förändrats mycket".

En man vid namn Jean Joseph Descourvières เดส์กูวิแยร์ (1742-6 augusti 1804) skrev den 21 december 1782, 8 månader efter revolten, att kungen hade upprört befolkningen och utlänningarna i Thonburi i flera år och beskrev kungen som halvgalen och grym.

Trots alla ovanstående berättelser finns det i dag flera historiker som ifrågasätter om Taksin verkligen blev eller var sinnessjuk.