Efter Ayutthayas fall blev Burma själv hotat av en invasion från ett helt annat håll, nämligen från ett imperialistiskt Kina. Kineserna hävdade att de kände sig hotade när burmeserna gick in i lao-shanområdet vid gränsen till Yunnan. Kina, som styrdes av Qianlong-kejsaren (Chakraphat Chianlong) จักรพรรดิเฉียนหลง (r. 11 oktober 1735-8 februari 1796), ansåg att landet utsattes för burmesisk aggression och skickade 1768 skickades en armé från Yunnan över gränsen till Shanstaterna i Burma.

Andra källor nämner fyra kinesiska invasionsförsök som började redan i december 1765 och fortsatte fram till 1769. Hur som helst hade Yunnanprovinsen i Kina nyligen blivit underordnad manchuerna (chao maenchu) ชาวแมนจู och det förekom oroligheter vid gränsen mellan Burma och Yunnan. Manchuerna hade på 1600-talet besegrat Mingkejsarna och tagit över makten i Kina.

Kineserna hade trott att det skulle bli en enkel match att besegra burmeserna då de var upptagna med attacken på Ayutthaya. Under den första invasionen 1765-1766 skickade man därför bara trupper som var stationerade i Yunnan. Men burmeserna försvarade sig framgångsrikt med de trupper som fanns kvar i Burma. Så blev det också då kineserna försökte sig med ett andra invasionsförsök 1766-1777.

Den tredje kinesiska invasionen 1767-1768 utvecklade sig till ett storkrig och vid ett tillfälle var kineserna bara 50 kilometer från Ava (Inwa) innan de besegrades. De kinesiska trupperna var obekanta med krigföring i tropisk terräng och klimat och de härjades också av tropiska sjukdomar och tvingades dra sig tillbaka med stora förluster. Efter att nästan ha besegrats uppmanade Hsinbyushin sina generaler i Siam att snabbt bege sig hem för att bekämpa kineserna.

Det fjärde kinesiska invasionsförsöket slogs ned redan vid gränsen och de kinsesiska styrkorna blev fullständigt omringade. Detta resulterade i att kineserna inledde fredsförhandlingar med burmeserna den 13 december 1769 i Kaungton (Kongton) ก้องโตน i nuvarande norra Burma och en vapenvila undertecknades den 22 december 1769.

Detta beslut togs av den burmesiske generalen Maha Thiha Thura (Maha Sihasura) มหาสีหสุระ (omkring 1720-1782) och den kinesiske generalen Fuheng (Fu Hoeng) ฟู่เหิง (1720-juli 1770) utan att först rådfråga kung Hsinbyushin av Ava eller Qianlong-kejsaren. Lägg märke till att thailändska källor ofta använder namnet Asaewunki อะแซหวุ่นกี้, alternativt Asae Wunki, för Maha Thiha Thura.

Att burmeserna lyckades stå emot kinesernas invasionsstyrkor var en stor militär bedrift. Striderna försvagade dock Burma, vilket skulle få stor betydelse för siameserna i det underkuvade Siam. Källorna rapporterar att Kina förlorade mer än 70 000 man och fyra befälhavare under de fyra invasionsförsöken medan burmeserna ”bara” förlorade 20 000 man. En källa talar till och med om 100 000 döda kineser.

Burmesernas framgångsrika försvar lade grunden för den gränsdragning mellan Myanmar (Burma) och Kina som gäller än i dag.